På resande fot

Hittills har veckan erbjudit en rad undvikanden av träning. Jobbet är min stående ursäkt. Visst har det funnits tillfälle, men jag har faktiskt valt att inte träna. Jag har nog kommit in i någon form av hösttrötthet.  Sedan så har jag faktiskt jobbat på olika ställen denna veckan och resandet har väl också tagit en del på krafterna.
Men efter att ha ställt in träningen i tisdags och onsdags morse (det är ju alldeles kolsvart ute kl. 7 på morgonen). Så sa en av kursdeltagarna i Alvesta till mig under onsdagen: Torsten, vi sticker väl ut och springer en sväng innan middagen? Och självklart kan man inte tacka nej till en sån inbjudan. Särskilt inte när den kommer från en person som har varit långtidsskadad och är på väg tillbaka till löpningen. Så vi gav oss iväg, Bertil och jag. Som vanligt ställde min brist på lokalsinne till det och jag gjorde några taskiga vägval. Men då fick vi ju se områden som vi aldrig fått se i Alvesta annars. Det blev drygt 4 km i lugnt värdigt farbror tempo. Kändes faktiskt jätteskönt. Så vi bestämde att vi skulle göra om det på torsdag morgon innan kursen skulle börja. Fast jag ska erkänna att det var motigt att gå upp på torsdagen. Det var lika mörkt som all andra morgnar denna veckan. Skillnaden var bara den att nu väntade Bertil på mig. Så det var ju bara att kliva upp och svida om och ge sig iväg. I. Princip sprang vi samma runda som kvällen innan. Bertil harju bättre lokalsinne än mig, så jag litar på honom.
Övrigt i veckan har jag fått reda på att Roger, som är inlagt på sjukhuset, fortfarande håller på att undersökas, för diverse sjukdomar. Just nu vet jag inte om ALS, fortfarande är huvudspåret. Roger har haft lite problem med synen också, vi får se vad läkarna kommer fram till. Jag börjar mer och mer fundera på att komitta mig till mer än en topp. Känner på något sätt att jag måste hjälpa Roger att uppnå sina mål. Fast å andra sidan är det ju han som har klättererfarenheten av oss, så jag kanske stjälper mer än jag hjälper.
Sedan har jag så smått insett att jag nog måste tagga ner träningen något. Det börjar bli lite ansträngt på hemmaplan. Självklart måste familjelivet funka i första hand. Jag får lägga undan min jagfokusering och jobba med det jag egentligen är bäst på och det är laget familjen. Så det blir lite lugnare några veckor framöver nu känner jag. Inte så att jag ska sluta träna, utan det handlar kanske mer om när jag ska träna och kvalitén på träningspassen.