Jag har aldrig gråtit efter ett träningspass, men

Som ni vet så har jag legat i och tränat rätt bra ett tag nu. Jag har tyckt att det varit jobbigt nu i slutet. Inte minst denna veckan när mitt jobb har tvingat mig att resa lite hit och dit.
Jag har ju två "testbanor" som jag brukar använda mig av. En av dessa banor är en 12,5 kilometers slinga, där jag har haft som mål att klara den på en tid under en timme.
Jag har varit nära, för tre veckor sedan, då tog jag 17 sekunder för lång tid på mig för två veckor sedan tog jag 7 sekunder för lång tid på mig. Jag bestämde mig för att mitt mål var ouppnåligt.
Jag skulle aldrig lyckas vare sig nu eller i framtiden, punkt slut.
Idag gav jag mig ut på slingan igen. Tanken var inte att ta ut mig och jaga mitt mål. Jag ville bara kolla hur mycket jag tappat de senaste två veckorna, då det varit lite si och så med träningen och motivationen varit borta.
Ibland funderar jag på hur det kan kännas när man vinner ett fint pris, typ en Oscar eller Jerringpriset. Visst blir det patetiskt, när vinnaren står där och tackar sin mamma, pappa, tränare syskon, ja i princip alla hen känner.
 Som jag skrev i rubriken, jag har aldrig gråtit efter ett träningspass eller ett lopp. Jag har gråtit en stund efteråt, när smärtan kommer. Typ i duschen hemma hos Nicke, efter mitt första marathon. Den smäratn glömmer jag aldrig!
Men direkt efter ett pass, har jag aldrig gråtit. Inte förrens idag, vill säga.
Idag klarade jag min drömgräns! När jag stannade klockan så stog den på 59 minuter någonting.
Först bara jag skrattade, typ hysteriskt, sedan sjönk jag ihop på vägen och började hulka. Hulkningarna övergick till gråt. Det var magiskt!
Eftersom jag nu slagit min drömgräns, så vill jag passa på att tacka alla.
Tack alla ni som är medlemmar i min klubb, Lonesome Runners, ni fattar inte hur mycket ni betyder för mig!
Tack, Roger, Ronney, Janne och Bertil, för att ni finns!
Tack alla mina arbetskamrater, som ger mig gliringar och pepp i väl avvägda doser!
Sist men definitivt inte minst, tack min familj, ni är ta mig tusan det bästa och viktigaste som finns i mitt liv!
Nu fortsätter jag firandet hela lördagkvällen lång. Imorgon blir det ett långpass i terrängen.

På resande fot

Hittills har veckan erbjudit en rad undvikanden av träning. Jobbet är min stående ursäkt. Visst har det funnits tillfälle, men jag har faktiskt valt att inte träna. Jag har nog kommit in i någon form av hösttrötthet.  Sedan så har jag faktiskt jobbat på olika ställen denna veckan och resandet har väl också tagit en del på krafterna.
Men efter att ha ställt in träningen i tisdags och onsdags morse (det är ju alldeles kolsvart ute kl. 7 på morgonen). Så sa en av kursdeltagarna i Alvesta till mig under onsdagen: Torsten, vi sticker väl ut och springer en sväng innan middagen? Och självklart kan man inte tacka nej till en sån inbjudan. Särskilt inte när den kommer från en person som har varit långtidsskadad och är på väg tillbaka till löpningen. Så vi gav oss iväg, Bertil och jag. Som vanligt ställde min brist på lokalsinne till det och jag gjorde några taskiga vägval. Men då fick vi ju se områden som vi aldrig fått se i Alvesta annars. Det blev drygt 4 km i lugnt värdigt farbror tempo. Kändes faktiskt jätteskönt. Så vi bestämde att vi skulle göra om det på torsdag morgon innan kursen skulle börja. Fast jag ska erkänna att det var motigt att gå upp på torsdagen. Det var lika mörkt som all andra morgnar denna veckan. Skillnaden var bara den att nu väntade Bertil på mig. Så det var ju bara att kliva upp och svida om och ge sig iväg. I. Princip sprang vi samma runda som kvällen innan. Bertil harju bättre lokalsinne än mig, så jag litar på honom.
Övrigt i veckan har jag fått reda på att Roger, som är inlagt på sjukhuset, fortfarande håller på att undersökas, för diverse sjukdomar. Just nu vet jag inte om ALS, fortfarande är huvudspåret. Roger har haft lite problem med synen också, vi får se vad läkarna kommer fram till. Jag börjar mer och mer fundera på att komitta mig till mer än en topp. Känner på något sätt att jag måste hjälpa Roger att uppnå sina mål. Fast å andra sidan är det ju han som har klättererfarenheten av oss, så jag kanske stjälper mer än jag hjälper.
Sedan har jag så smått insett att jag nog måste tagga ner träningen något. Det börjar bli lite ansträngt på hemmaplan. Självklart måste familjelivet funka i första hand. Jag får lägga undan min jagfokusering och jobba med det jag egentligen är bäst på och det är laget familjen. Så det blir lite lugnare några veckor framöver nu känner jag. Inte så att jag ska sluta träna, utan det handlar kanske mer om när jag ska träna och kvalitén på träningspassen.

Sammanfattning v. 347

Först av allt måste jag säga att det är underbart att jag har fått tillbaka glädjen för löpningen.
Det har varit så motigt ett tag nu. Fast jag visste ju att det skulle bli det när jag började tuffa till min träning. En del pass har verkligen varit på gränsen, det ska jag erkänna.
Men söndagens pass var helt sjukt bra. Jag tror att det var mitt näst snabbaste på en halvmara.
Mitt halvmara rekord är 1:45 någonting tror jag, igår slog jag till med 1:46 någonting.
När jag satte mitt PB, så var det 20 grader soligt och fint. Igår var det soligt och fint och en temp på runt 0 grader.
När jag satte PB, sprang jag i kortbyxor, T-shirt, igår var det långa tights, underställströja och jacka.
Då fanns det åskådare, musik och sportdryck runt hela varvet, igår var det ensamt, musiken fanns i Ipoden och vätska fick jag i mig när jag kom hem. Så förutsättningarna kunde inte vara mer olika och ändå så blev resultatet så lika. Jag tror jag är på G nu!
Så, var ska jag börja denna veckan?
Veckans träningslåt är den med den längsta titel som jag känner till (känner du till en längre låttitel så skiv en kommentar). Det är en härligt punkinspirerad upptempolåt, som sprutar BPM något alldeles vansinigt. Låten är;
I don´t wanna hear about your band, med gruppen Tiger Bell. SJUKT BRA!
Sedan har jag lite stats att rapportera också.
Nike+ hälsar att jag 53,83 km och jag tog hela 6 timmar och 59 minuter på mig. Men som ni vet vid det här laget, så inräknas även långpromenader med voffsegull i detta. Sedan glömde jag Ipoden i torsdags, när jag var i Åmål.
Garmin säger att jag sprungit tre pass och att distansen var 42,23 km. Min hastighet var svindlande 12 Km/tim.
I Plnkutmaningen för November är jag nu uppe i 90 sekunder, fast idag ska jag lägga till 30 sekunder. Jag tror att det kan bli svårt, jag darrar betänkligt redan efter 55 sekunder.
Idag åker jag till Stockholm och sedan till Alvesta, så vi får se hur det blir med löpningen denna veckan.

Back on track

Måste bara få berätta om torsdagens lilla jogg.
Jag har ju tidigare skrivit om hur tungt och ensamt jag tycker att det varit.
Roger, klätterkompisen, ligger på sjukhus för undersökning. Det är mycket att göra på jobbet. Livet har känts lite motigt i största allmänhet. Så vilken befrielse det var att få komma upp till Åmål och springa ihop med någon!
Det var soligt, vindstilla och någon minusgrad. Luften var alldeles full av syre. I omklädningsrummet vid friluftsområdet Hannebol var det inledningsvis bara jag. Efter en liten stund kom det en farbror som var lite äldre än mig. Korpulent så in i bomben, var han också. Jag skulle ut och springa, han skulle åka rullskidor.
Jag funderade på vilken maxvikten är för rullskidor.
Han hade väldigt mycket pondus, milt uttryckt. Han talade om att han hade åkt ett antal Vasalopp och han skulle minsann åka nästa år igen. Jag sa lite försynt att jag skulle springa Vasaloppet. Han tittade på mig och skakade på huvudet.
- E du tössig pöjk, sa han på en blandning av värmländska och dalsländska. Vadå sa jag, du åker ju skidor samma sträcka, så varför tycker du att jag är tokig?
Men har jag glid på skidorna så kan jag ju "vila" i nedförsbackarna, sa han. Du ska ju springa hela tiden. Du måste vara tössig. Vi kom inte längre i vårt samtal, dörren öppnades och in klev min löparkompis Ronney.
Vilken väg ska vi springa undrade Ronney. Tja, sa jag, jag hittar ju inte här i Åmål, så det är väl bäst om du bestämmer det. Efter ett visst dividerande om vi skulle ta Hagenrundan eller milspåret, så fastslogs att vi skulle springa lite på känn.
Så där stack vi iväg farbrorn på rullskidorna valde asfalt, Ronney och jag stack iväg på en grusväg.
Och som vi tjötade, Ronney och jag. Vad vi pratade om tänker jag inte återge här, för det är som alla vet en regel. -What runners says to each other when they run, stays between the runners (Ja, jag vet att det är en egen regel som jag hittade på just nu, men jag kan inte skriva om allt). Efter löpturen blev det givetvis lite bastu och vem tittar in i bastun med alla ytterkläder på, om inte den gamle storlöparen Janne Hagelbrant (kolla på wikipedia om du vill veta mer om Janne).
- Jag skulle bara höra hur det gick för er idag pojkar. Jag ville gärna hänga på, men sprickan i ett fotben gör att jag inte kan springa än. Jag kör lite Crosstrainer, men man måste ju stå så brett med benen, ja hela kroppen faktiskt.
När kommer du hit nästa gång Torsten, då måste vi springa ihop.
Ronney, ska du med killarna och springa på söndag?
Herreminje vad han pratade... Det hade i och för sig sin naturliga förklaring att han pratade på med en hög hastighet. Vi hann nästan inte svara innan han ställde nästa fråga.
Du kanske funderar på vad den naturliga förklaringen är till varför han hade så bråttom.
Svaret kan du själv ta reda på. Gör så här. Ta på dig kläder inklusive ytterkläder, ställ dig sedan i en 87 gradig bastu med en relativt hör luftfuktighet.
Nä, nu måste jag ut och springa, ha en trevlig söndag på er.

Det är tungt nu

Jag vet att när man bloggar om träning och som i mitt fall äventyr och träning, så ska det hela tiden vara positivt och glädjefyllt.
Så är det mestadels av tiden för mig. Jag känner mig stark, jag känner en slags inre ro (japp det där låter patetiskt) och allt annat positivt, som man tydligen ska känna.
Men inför gårdagens träning, så gjorde det inte det och i sanningens namn så har det inte gjort det under  veckoslutet heller.
Jag har dragit på mig träningskläderna i någon form av "zoombie mode". Igår var det nog värst. Kände äckel inför att gå ut och springa, det gjorde ont i hela kroppen och massor av tankar om, VARFÖR, kom upp. Det enda som gjorde att jag efter dryga 20 minuters ombyte gjorde att jag ändå gav mig av, var för att jag visste.
Jag visste att det skulle kännas bättre när jag väl var igång. Jag visste att just igår skulle jag klara den där j-la 12,5km banan på en tid under en timme. När jag kommit igång och när jag klarat det, så skulle jag vara euforisk av lycka!
Så vad hände? Uppfylldes det jag visste? Svaret är både ja och nej.
Visst blev det lättare efter ett tag, men det blev aldrig lätt. Löpsteget kändes som om jag var en tungviktsboxare som fått mycket stryk och nu var jag inne på 15:de och sista ronden. Andhämtningen var djupa tunga andetag. Benen vägde typ ett ton styck. Fotisättningen skapade en mindre jordskalv varje gång foten landade i backen.
Efter 8 kilometer släppte det lite men det blev inte lättare. Däremot tröttnade jag på att fokusera på att det var tungt, kallt och alla uppförsbackar.
Någonstans kände jag att jag skulle klara att springa min 12,5 kilometersrunda och troligtvis klara det under min drömgräns, dvs. 1 timme.
Så hur slutade det då?
Det slutade inte alls bra, eller jo förresten det gjorde det. Jag satte ett nytt personbästa på den rundan! Tyvärr så blev tiden 1:00:07, så jag missade med 7 sekunder.
Idag ställde jag in mitt lunchpass. Det händer mycket i min omgivning nu. Det är tungt
Imorgon ska jag till Åmål igen. Där har jag stämt träff med två löparkompisar. Jag hoppas att de kan peppa igång mig igen, det var längesedan jag sprang med andra. Jag tillhör ju gruppen Lonesome Runners.
Håll tummarna för att jag ska få tillbaka lite löparglädje imorgon, snälla du. Eller så skickar du ett litet pepp genom att skriva en kommentar :)

Sammanfattning v. 346

Veckan började bra. Redan på måndagen, som i normalfallet är vilodag, sprang jag en 3,5 km tur. Det var gott att får röra på benen efter tågresan till Stockholm. Sedan rullade veckan på i positiv anda ända tills på fredagen. Ja, det där läste ni om igår, så det tar vi inte igen.
Veckans Powersong: Good Morning Freedom - Def Leppard, det räcker med en låt på spellistan just för tillfället!
Bästa passet, Tisdagens morgonjogg på Gärdet (och lite där runt i kring) i Stockholm. Regn och blåst All the way, me like.
Min kompis Garmin berättade att jag fick ihop 5 löppass med den totala distansen 53,63 km. Min hastighet var tydligen 11,4 km/t.
Nike däremot sa att jag fick ihop 83,13 kilometer (Som vanligt är vandringaran med voffsegull med på Nike) på de 9 tillfällena och det tog 10 timmar och 55 minuter.
Jag har även börjat fundera på det där som klätterkompisen sa till mig. - Två toppar ska du väl kunna klara av? Men jag har lämnat frågan obesvarad.
Sammantaget en betydligt bättre vecka än förra, även om jag ställde in söndagens pass eftersom jag mådde dåligt.
Nu är det full fart mot en ännu bättre vecka!

När är det okej att deppa?

Shit alltså!
Fredagens pass, min 12,5 kilometers slinga, gick i ny PB fart. 1:00:17!
Givetvis borde jag har varit glad över detta, det är ju ett nytt PB med ungefär en minut.  Men, men...
Nä jag snöade direkt in mig på att jag borde ha klarat distansen på under timmen. Så hela passet kändes bara som ett grymt misslyckande. Tyckte synd om mig själv hela fredagkvällen och bestämde mig för att jag måste straffas, för misslyckandet.
Så på lördagen skulle straffet utdelas. Det blev dryga 19 kilometers terränglöpning.
Låt mig säga så här. -Det kändes inte ens bra när jag klev ut genom dörren och påbörjade passet. Efter det blev det bara värre!
Nåväl efter knappa två timmar var jag hemma och tyckte att livet hade förlorat all mening. Funderade på hur man någonsin ska kunna klara 90 kilometer terräng, när man är helt slut efter 19.
Idag söndag känner jag mig sjukt sliten och lätt illamående, så där som man kan må strax före en förkylning som håller på att bryta ut. Det skulle vara skönt att ha en bortförklaring att komma med, typ -Jag hade en förkylning i kroppen. Eller liknande. Fast jag tror inte att jag har någon förkylning på gång. Det är nog bara lite trögt just nu.
Så idag har jag bara traskat omkring med voffsegull och när vi kom hem så fick han gå in i duschen. Efter han duschat brukar jag alltid fundera på vem av oss som är blötast? På något sätt känns det som om han är torrare än mig.
Imorgon komme veckostatistiken, glöm inte det. Jag har även tagit en bild på mitt gym, som jag lägger ut :)
Ha det bäst vänner.

Friday on my mind

I eftermiddag har jag en förhoppning om att jag ska hinna med att fika lite med min "klätterkompis" Roger.
För att vi kan gå igenom lite var vi står inför äventyret.
Jag funderar lite på att fråga honom om han har några planer på den där andra toppen, som ligger bredvid Galdhöpiggen, alltså Glittertind.
Kan man knö in den i planen om jag nu ska vara i Norge några dagar? Eller är det att pressa sig för mycket?
Men det är ju Rogers klätteräventyr som jag hänger med på, så han kanske inte har några som helst planer på att ta sig upp för Glittertind, vad vet jag.
Sedan hade jag tänkt att kolla av lite vad för utrustning som vi ska ha med och vem som ska ta vad.
Ja, jag vet att det är långt kvar till augusti och att planerna säkerligen kommer att ändras 100-tals gånger innan det är dags för avmarsch, men ändå, lite förberedd vill nybörjaren vara. Som Rookie anser jag att jag har rätten att vara nervös och alldeles för frågvis, stackars Roger.
I veckan har jag börjat med plankanutmaningen också, såg den på FB och tänkte, why not? Det kan ju inte skada. Efter kvällens löppass så blir det 40 sekunder plankan. Följer man upplägget i utmaningen, så ska man tydligen vara uppe i 4,5 minut dag 29 (Ja det beror väl på form och humör också inser jag).
Jag passade även på att förlänga den till 2 månader och då är min förhoppning att jag ska klara 10 minuter. Som referens kan sägas att jag en gång klarade nästan 2 minuter och det får väl gälla som mitt personliga rekord, So far.
Och självklart: HEJA SVERIGE!!! Jag ser verkligen fram mot kvällens match. Undrar om det inte kan bli lite chips till den.

Sammanfattning v.345

Så var det dags för den första veckosammanfattningen. Veckan var väl lite sisådär kan man lugnt säga. Jag valde att avstå fredagens träning, varför vet jag faktiskt inte. Med tanke på att jag trillade i leran under lördagens pass och därför avstod söndagens pass, så blev det dyrköpt att avstå fredagspasset.
Men nog om det nu, här kommer sammanställningen.
Veckans låt: FIRE med Scooter - Mer BPM än vad mina ben någonsin kommer att klara av, även om introt är bedrägligt långsamt.
Bästa pass: Lunchjogg 7,4 km i Göteborg under tisdagen, 4:47 tempo utmed kajkanter och Stigbergsliden. Avslutade med lite trappor tillbaka till jobbet.
Enligt Garmin fick jag ihop 25,15 km fördelat på 3 pass.
Nike plus sa att det blev, 38,36 km, men då missade jag att logga onsdagens pass.
Skillnaden i distanser beror på att Nike+ använder jag även när jag är ute och vandrar (bl.a med voffsegull).
Ja, det är bara att bryta ihop och komma igen. Ny vecka, nya utmaningar.
Vill du kolla upp mina pass, så heter jag Dextroyer på Garmin och inte helt oväntat har jag samma namn på Nike+

Ultraidiot 2.0

Ja, då är det lika bra att erkänna. Efter en vandring i Gullmarsskogen förra veckan, med min kompis Roger, så lyckades han övertala mig om att jag ska följa med honom på hans projekt för 2014.
Eller åtminstone 1/5 del av hans projekt...
Roger besteg 10 toppar på 10 dagar 2012 och 2014 har han satt som mål att bestiga 5 toppar som alla ska vara över 2000 meter. Så var kommer jag in i bilden?

Galdhøpiggen

Preliminärt datum för Roger att ta högsta toppen, Galdhøpiggen 2469 möh, är satt till, 30/8-14 alltså veckan efter UltraVasan. Så efter att ha vandrat i skogen, klättrat lite i berg och druckit kaffe och ätit äpplemuffins, så hade Roger och jag bestämt oss för att självklart är man ingen Ultraidiot om man inte varit över 2000 meter. När vi satt där i grådiset, med kaffe och muffins, så lät det så självklart. Ska man utmana sig, så ska man utmana sig ordentligt!
Alltså, jag kommer ju ändå att träna  som en toking för att klara UltraVasan, så då borde jag väl även passa på att ta mig upp för norra Europas högsta berg, eller? Så nu har jag börjat leta efter en ryggsäck, för det vat man ju att alla norrmän har när de ska gå på tur.

Dalsland Xtrail

Sitter här hemma i soffan och känner mig rätt så pömsig. Veckan har varit rätt schysst ändå, trotts en hel del resande. Enda plumpen i träningsprotokollet hittills är väl att jag omvandlade dagens löpning till en promenad med hunden. Tidsmässigt gick det nog på ett ut, men det är ju inte alls lika jobbigt att gå med voffsegull, som att springa i skogen.
Apropå springa i skogen, så var jag uppe i Bengtsfors idag. När jag rullade in mot centrum, så såg jag en hel del flaggor som det stod IceBugg på.
-Aha, utförsäljning av skor, tänkte jag. Detta måste undersökas närmare (Jag letar efter ett par nya terrängskor).
Men efter att ha irrat runt lite, så upptäckte jag skyltar med pilar till registreringen.
 -Konstigt, måste man anmäla sig för att få köpa skor på rea?
Efter ett tag så upptäckte jag till min förvåning att det inte alls handlade om någon utförsäljning. I helgen går tydligen Dalsland X-Trail av stapeln. En terrängtävling som jag helt missat att den ens fanns.
Men nästa år Dalsland, då kanske jag anmäler mig till Dalsland X-Trail.

Drivkraft

Drivkraft är en märklig sak, som jag ibland funderar på. Jag funderar mest på det när jag springer. Vad är det som driver mig att göra det här?

Ja, jag vet faktiskt inte, men jag veta att för att klara de 9 milen mellan Sälen och Mora, så måste jag träna. Men visst så fallerar motivationen allt som oftast. Jag ska väl erkänna att jag i normala fall inte tränar på vinterhalvåret. Jag är ju en lat människa i grund och botten.

Så november till februari-mars, springer jag i stort sett ingenting.
Jag kanske springer 10 km i månaden, i bästa fall. Jag har ingen som helst lust, ingen drivkraft helt enkelt.

Döm av min förvåning när jag efter ett tags svacka (helt naturlig för årstiden) nu börjar jag känna mig motiverad att springa igen. Jag känner inte alls för att lägga av för säsongen! Så förrförra söndagen bestämde jag mig helt plötsligt för att slå någon form av längdrekord i terränglöpning.
Trotts att regnet föll och det blåste rätt rejält, tvingade jag mig att byta om.
Efter 2,4 km satte jag ner foten på en mossbelagd sten. Givetvis lossade mossan och jag gjorde en fantastisk vurpa. Hade det varit fristående i gymnastik hade min vurpa säkert kunnat komma upp i domarpoängen 7,3. 
Jag slog i högerhandens insida i en sten och smärtan blev så stark att jag bara skrek rakt ut (Vilket man kan göra i skogen när man är ensam). Eftersom det var blött, så var jag uppe på fötterna fortare än vad det tog för mig att landa. Givetvis fortsatte jag att springa jag ignorerade den pulserande smärtan i handen. För visst, man springer ju inte med händerna.
Jag drog ner dragkedjan på reflexvästen och använde den som mitella. Det gjorde att handen fick vila lite. Samtidigt upptäckte jag det som alla löpare vet. Man måste pendla med armarna för att kunna springa någorlunda! 
Efter någon kilometer eller så, var jag tvungen att ta ut handen ur "mitellan" och börja springa med hela kroppen. Funkade bra i någon timme, sedan återkom den pulserande värken. Jag ignorerade det givetvis, jag ska slå mitt terrängrekord!

Vid 17 km skulle jag ta mig ner för en brant, lövbeströdd backe. Det gick jättebra ända tills det blev platt mark igen, precis då halkade jag och gjorde dagens andra vurpa. Givetvis använde jag mig av min högerhand för att dämpa fallet. Så nu var det fullt fokus på att ta sig hem utan att gråta. 1,5 km senare var jag hemma. Med en värk i handen som var enorm. Delen nedanför tummen var rejält svullen och jag funderade på om jag skulle åka till sjukan eller om jag skulle duscha först.

Hur som helst, jag klarade av det jag bestämt mig för att göra. Jag sprang det längsta jag någonsin gjort i terrängen. 18,5 km, vilket jag är sjukt stolt över. Drivkrafter är en märklig sak.

Vad är en Ultraidiot?

Jag tror att de allra flesta skulle koppla ihop ordet till någon som är lite mer idiot än en vanlig idiot. För en löpare, så är det självklart något helt annat. Då handlar det om en person som helt snöat in sig på distanser längre än ett marathon, alltså mer än 42,2 kilometers löpning. Kort sagt en person som gillar att hålla på länge med samma sak.

Min egen tolkning
Är dock att jag är den ultimata Ultraidioten. Jag har kommit till denna slutsats  efter att jag anmält mig till Ultravasan. Alltså 9 mils (!) terränglöpning utmed Vasaloppsspåret. Mitt problem är bara, nu kommer det idiotiska håll i er, jag har inga realistiska förutsättningar att klara detta! Alltså jag pendlar till mitt jobb 4-4,5 timmar/ dag, jag befinner mig 9 timmar på jobbet, måndag till fredag. Som du, käre läsare märker, så finns det inte mycket tid kvar för träning. Så, med andra ord, det är idiotiskt att anmäla sig till denna kommande plåga.
 Jag har inget gym på gång/cykelavstånd, inget löpband väntar på mig hemma, bara en otroligt förstående hustru och en hund som vill gå promenader.

För att göra det än värre, så gillar min fru att baka. Hon är rent ut sagt grym på att baka! För att ni ska förstå hur bra hon är på att baka så tänk så här. Den som vinner "hela Sverige bakar" är en glad nybörjaramatör i jämförelse med min fru. Och då jag är en karaktärslös människa som gillar nybakat, så är ju inte min kroppsform den ultimata för långdistanslöpning. Jag är helt enkelt för kort för min vikt.

Så vad talar då för att jag ska lyckas? I ärlighetens namn, så finns det faktiskt några saker, som kan göra att jag lyckas med detta idiotiska påhitt. Först av allt, så sponsras jag av min arbetsgivare med en timmes friskvård i veckan! Jag tar oftast ut en halvtimme före lunchen, så har jag en möjlighet att hålla på i drygt en timme, två gånger i veckan. Vidare så har jag oreglerad arbetstid. Vilket är grymt bra, det innebär att jag jobbar mycket när det är mycket att göra och när det är mindre att göra så tar jag ett träningspass. Dessutom så har jag viljan och passionen, jag gillar att springa. Så häng med mig på min resa mot målet i Mora den 24 augusti 2014. Jag kommer att tala om för dig när jag tycker det är skönt och när det gör ont. Jag kommer att försöka att avslöja hur man blir en Ultraidiot!