Två månader kvar!

Idag den 23 är det  två månader kvar tills jag står på startlinjen till Ultravasan. Jag har fått ett mail från Vasaloppet där jag tilldelats mitt startnummer och lite övrig information, inför loppet.
Så nu är det hög tid att hålla ångan uppe. Mer träning under den närmaste månaden. Jag kommer att ha semester under 2 veckor från och med imorgon. På semestern ska jag försöka mig på  att genomföra någon form av "träningsläger". Tanken är att jag varje morgon ska springa runt en timme i terrängen och på eftermiddagen /kvällen, ska jag försöka mig på olika pass såsom intervaller (korta och långa) distanspass osv. Någon gång varje helg ska jag försöka mig på distanser på 50 km eller längre och dagen efter det ska jag unna mig vilodag.
Under midsommarhelgen fallerade dock mitt tilltänkta träningsprogram totalt. Visserligen sprang jag 25 kilometer på midsommaraftons förmiddag. Det var väl lördagen, söndagen och idag som det utav olika anledningar inte blev någon träning alls.
Så på tisdag, min första semesterdag, så ska man gå upp med tuppen och dra på sig dojjorna för att plöja genom skogen här hemma. Då börjar finputsningen inför slutmålet.
Jag kommer att uppdatera bloggen oftare nu när jag börjar närma mig startlinjen.
Wish me luck!

När träningspasset gör ont

Jag är precis hemkommen från dagens träningspass. Tanken var att idag skulle ta mig an halvmarathondistansen. Trots att det är ett alldeles underbart sommarväder, med strålande sol och bara lätta vindar, bestämde jag mig för att lämna vätskebältet hemma. Det är ju bara 21 km som ska avverkas. Jag har gjort den massor av gånger utan vätskebälte och det har gått bra. Så vad kan gå fel? Dessutom så säger jag lite käckt att jag lämnar telefonen hemma. Det är onödigt att släpa på "dövikt".

Efter den relativt lugn vecka, så hakade jag på ett intervalldistanspass, med den lokala skid- och löparföreningen i torsdags kväll. Det dök bara upp tre andra och jag, så detta pass kanske inte är det mest populära som klubben kör. Till råga på allt, så verkade det vara några ruskigt snabba killar som jag skulle försöka hålla ihop med. Vi började med att uppvärmningsjogga i 2,5 km, innan det blev dags att dra iväg på 5 km varvet. De snackade om att lägga sig på ett tempo på ca 4 min/km. Jag fattade ju att jag inte skulle hänga med. Jag kan nog hålla 4:40-4:45. Så jag sa att jag ska försöka mig på 4:30 (Man vill ju försöka framställa sig lite snabbare än vad man är). Min bluff synades dock ganska omgående av en av mina medlöpare som sa att, ja, han kunde också tänka sig att hålla runt 4:30. Så sagt och gjort, vi drog iväg på vårt första varv. De två 4 minuterskillarna drog ifrån lite men det öppnades inte någon sån där jättestor lucka mellan oss. Efter ca 800 meter var jag tvungen att kolla på klockan. Låg vi verkligen i ett 4:30 tempo, som jag sagt att jag skulle försöka med? Klockan visade den otroliga sanningen, den visade att vi sprang i  4:06 tempo. Jag tänkte bara att det här funkar inte, jag kommer att dö. Jag måste sakta ner:
Precis då började den första nerförsbacken (det hade varit platt fram tills dess). Så självklart var jag tvungen att hålla tempot nerför också.
Som ni alla vet, så är det väldigt ofta så att en nerförsbacke följs av, jag just det, en uppförsbacke. Så är det även i denna lilla berättelse. Jag ska inte plåga er mer och berätta om varje meter på 5 km varvet, men det är en ganska kuperad bana, åtminstone de 3,5 kilometrarna i mitten.
Mitt första varv klarade jag av på 4:26, vilket jag tror är ett nytt PB på 5 kilometer! Grattis till mig :)
Andra varvet hade jag turen att batteriet i min klocka tog slut, men om jag får gissa, så landade jag i närheten av 5 minuter/kilometer på det varvet.
Sammantaget så var det otroligt roligt att få springa med dessa speedkanoner, även om man kom jäkligt långt efter.
Dagen efter märkte jag dock att vaderna och låren ömmade betänkligt, så fredagen fick bli en vilodag.
Så hur är det nu med träningspass som gör ont?
Ja, i normalfallet så vill jag nog påstå att det ska göra lite ont att träna. Det ömmar lite här och där. Det hör liksom till på något sätt.
Idag var ju tanken att klämma 21, som jag skrev inledningsvis. Vid ca. 11-12 kilometer, i det vackra solskenet märkte jag att det gått väldigt fort och lätt för mig. Jag tänkte att det är nog tack vare torsdagens distansintervaller. Jag märkte också att det var en otroligt dum idé att ha gett sig av utan vatten. Jag var väldigt törstig och jag hade för en gångs skull svettats nästan hela vägen.
Men just där vid 11-12 någonstans, så springer jag ner i en småbåtshamn/marina. Jag har sprungit där massor av gånger förr. Skillnaden denna gången var att jag upptäckte en sån där vattenskål för hundar, på bryggan. Det var givetvis placerad nedanför en kran med vattenslang.
Jag tvärnitade och tänkte, - ja duger vattnet till hundar, så duger det till mig. Jag vred på kranen och det kom vatten. Jag drack några klunkar. Det smakade gott och det var ljummet.
Sprang på i ca 2 kilometer till, när jag helt plötsligt känner att det börjar krampa i magen. Det känns som om jag ska spy. Jag hulkar, spottar och fräser. Känner hur saltvattensmaken tilltar i munnen. Springer på lite till men det blir bara värre och värre. Min tanke är att jag får inte bli magsjuk nu, det kommer att spräcka hela mitt träningsprogram! Kan det vara vattnet jag drack? Jag kanske borde spolat ur slangen? Undrar om vattnet kom från egen brunn eller om det var kommunalt? Jäklar jag måste SPY. Magen krampar rejält. Det gör ont, men det kommer inte upp något.
Jag sänker tempot och staplar hemåt. När jag kommer hem, sliter jag upp dörren och rusar fram mot "barskåpet". Jag har nämligen kommit på att om jag tar en snaps eller en Jäger, så kommer säkert bacillerna att dö. Så av med korken på Jägern och så häller jag upp en stadig 6:a som jag sveper.
Hör en kommentar bakom mig,
- Jag hade verkligen ingen aning om att löpning skapar ett sånt alkoholberoende. Jag ska åka in och handla nu, vill du att jag stannar till på systemet och handlar något åt dig, säger min älskade hustru.
Jag orkade inte förklara min teori om bakteriedödande utan skakar bara på huvudet och säger, nä det behöver du inte.
Nu sitter jag här i kökssoffan, nyduschad och har inte alls ont i magen längre. Undrar vart jag ska springa imorgon.

Jag vann, Finnsbo Open 6h Challenge!

För någon vecka sedan kom det senaste numret av Vasalöparen. En tidning som de som anmält sig till något av Vasaloppets olika tävlingar får. Det var nog första gången som de hade med lite mer än en notis om att Ultravasan fanns och att den var fulltecknad (annars brukar det vara mest skidor och cykelvasan). I detta nummer var vår svenske superultraelitlöpare Jonas Buud med. Jonas är en av de som har varit med och konstruerat banan, om jag förstår det hela rätt.Han menade att, för att klara Ultravasan, så borde man springa åtminstone halva sträckan varannan vecka. Alltså ett distanspass på 45 kilometer varannan vecka. Måste erkänna att jag som längst 44,7 km vid ett tillfälle i år. Så lätt stressad över detta bestämde jag mig för att försöka springa ett sextimmars.
Jag var riktigt seriös och inbjöd till en tävling som jag döpte till 6i6i6h (sjätte i sjätte i sex timmar). Någon undrade om det var en Samantha Fox singel från 80-talet? Så jag fick ju snabbt tänka om kring mitt val av namn. Därför döptes loppet om till Finnsbo Open 6h Challenge. Jag bjöd in lite olika löparvänner, bl.a. medlemmarna i Lysekils Skid & Löparförening. Starten skulle gå klockan 10 på elljusspåret i Gullmarsskogen, sedan var det bara att springa runt, runt, runt på den1850 meter långa slingan i sex timmar.

Ensam på startlinjen kl. 09:52

Eftersom jag var i stort sett ensam (det fanns några andra löpare i spåret, men de var utom tävlan), bestämde jag mig för att starta lite före utsatt håll. Alltså så blodig är ju inte denna tävlingen. Alla deltagare har med sig sin egen dryck och det man vill ha att tugga på. Tiden och distansen fick man ha en egen klocka som höll reda på.

Publiken väntar på att starten ska gå

När jag lubbat runt i ca, 7 km, så kom den första medlöparen (ja det kanske inte heter så, men jag bjuder på det). Martin från Lysekils Skid & Löparförening. Än så länge så kände jag mig väldigt lätt i steget och vi sprang runt och tjatade om ditten å datten i vårt 6 minuterstempo. Martin hade inte för avsikt att springa i sex timmar, det förklarade han vänligt och bestämt. Men så är det ju med sextimmars, man springer så länge man orkar och kan/vill. Så jag hade sällskap med Martin i ungefär 22 kilometer. Jag kände mig fräsch nästan hela tiden. Det kanske var sista varvet vi sprang tillsammans när jag kände att jag inte orkade prata så mycket längre. Men så är det för mig när jag springer de längre distanserna. Ibland får jag schaktningar som gör att jag känner mig trött och sliten. Löpningen funkar mindre bra och jag börja känna efter om det inte gör alldeles för ont någonstans.
Efter drygt 3 timmar stannade jag till och tog en liten rast. Åt en powerbar och en cocosruta (choklad, smör och socker, det är grejer det). sedan sänkte jag tempot ytterligare något eftersom jag även drack en hel del under rasten. i det stora hela så funkade det bra. Jag lufsade på.
när jag gick in i näst sista timmen kände jag mig ordentligt sliten. Jag tog en kortare paus och bestämde mig för att gå. Så jag gick två varv och försökte att dricka och återhämta mig. Det funkade sisådär. När jag började springa igen så var jag ordentligt stel och skavsåren gjorde sig påminda. jag kämpade på. Till slut var det bara lite drygt en timme kvar och jag bestämde mig för att avsluta starkt. Den sista timmen skulle jag springa fem varv, bestämde jag mig för. Om jag sedan hade tid kvar, så skulle jag gå det sista.. Det var en bra tanke men det höll tyvärr inte. Jag fick ont i foten och skavsåren på rumpan gjorde rejält ont. Så det blev bara tre varvs löpning och sedan gick jag i mål.

Inte så pjåkigt med tanke på att det var min
första 6 timmars.

Ja, så gick det alltså till när jag vann min första sextimmars! Jag firade detta med att äta en riktigt god Nationaldagsmiddag!

Gott för mig!