Inlägg
I fredags träffade jag min kompis Glicko, på stadens bageri/konditori. Jag letade desperat efter lussebullar och han hade köpt fredagsmys i form av bakelser. Vi blev ståendes och chittchattade så där som man gör. Han frågade mig om hur det gick med min träning, vad jag hade för mål och framförallt varför jag slutat blogga.
Glicko driver ju bloggen http://glicko.me/ vilket är en fantastisk blogg som jag läser med stor glädje (ibland blir det även andra känslor förståss).
Jag svarade att jag har slutat att träna, jag tycker inte att det är roligt längre. fast samtidigt som jag sa det, så kände jag att det där med roligt, kanske inte var helt sant. Jag skyllde på min frus sjukdom och på min egna skada (som läkte för typ 1,5 månad sedan).
Han tittar på mig och ser förvånad ut. Slutat springa... konstaterar han. Ja för så är det ju, jag har inte sprungit en meter sedan september. Jag är inte löpare längre. Inte ens joggare. Inte ens bloggare...
Helgen förflöt och på något sätt kunde jag inte förlika mig med tanken på att jag inte längre är en löpare. Att jag gått från 4-8 mil i veckan till NOLL! Samtidigt har jag gått upp 4kg. Jag väljer alltid hiss eller rulltrappa och varje gång någon försöker peppa igång mig så drar jag mig undan. Jag vill inte. Inte förrens efter träffen med Glicko alltså...
På lördagen var jag ute med voffsen i skogen, solen sken och stigen var så där magiskt vacker och inbjudande. Eklöven låg där och bara väntade på att jag och mina trailskor skulle komma springande. Jag längtade verkligen till att få komma ut och springa igen. När jag kom hem från promenaden, dövade jag längtan med kaffe och smörgås. nu var jag mätt och kunde inte ge mig av att springa. fick lite ångest över det också, så senare på kvällen fick det bli en påse chips och Coca-cola. Söndagen förflöt och jag bestämde mig för att packa ner löparkläderna, nu när jag skulle iväg till Stockholm i veckan. Så det gjorde jag. Stockholm känns lagom långt bort för att börja igen. Börja lufsa alltså. När jag packat klart öppnade jag en påse chips, tittade på TV och drack Coca-Cola.
Igår, Måndag, avslöjade jag mina planer på att börja lufsa igen för mina arbetskamrater, ja två av dem åtminstone. Jodå, bara jag kom fram till Stockholm så skulle jag ge mig direkt ut på måndag kväll och springa, sa jag lite övermodigt. Givetvis under förutsättning att tåget inte blev försenat, för då skulle jag springa på tisdag morgon istället.
Självklart blev tåget försenat. Detta tog jag som en inteckning för att jag inte behövde ge mig av ut och springa. Det blev en härlig hamburgare på Burger King istället.
Tisdagsmorgonen kom och jag hade ställt klockan så att jag skulle kunna ge mig av och springa lite, innan dusch och iväg till jobbet. Men av någon anledning som jag ännu inte begriper, så kom jag inte upp ur sängen. Till slut så hade jag legat där så länge att det blev att kasta sig in i duschen och rusa iväg till bussen. Träffade min kollega, som frågade mig om jag varit ute och sprungit. Fick skamligt erkänna för honom att, nä inte nu heller. Men för att visa att jag minsann ska klara det sa jag att ikväll, då ska jag ut och springa. Ångrade mig i samma sekund som jag sa det. På något sätt visste jag att jag kommer inte att ge mig ut och springa denna tisdagskväll heller.
Fast ibland händer det ju saker som ingen människa kan förutse. Väl tillbaka i övernattningslägenheten, så sa jag till mig själv att jag måste ge det en chans. Har jag nu tagit med mig kläder och skor till Stockholm, så ska jag väl för tusan ut och springa. I annat fall kunde jag ju tagit en mindre väska. Och hur sjutton ska jag bli av med de där 4 kilona? ska jag fasta eller banta bort dem?
Helt plötsligt står jag i lägenheten ombytt och klar. Det finns ingen återvändo. Det är bara att ge sig ut och lufsa. I trappan ner funderar jag på hur det kommer att kännas. Jag fattar ju att det inte kommer att gå i den fart som det brukar att göra och att jag förmodligen kommer att få håll, ont i bröstet kanske knäna också. fasiken skulle jag inte tagit på mig vantar?
Kommer ut på vägen, startar Garmin klockan och för första gången någonsin så hittar den sateliterna och är startklar på mindre än 7 sekunder. Jag kan alltså inte ens få starta med att gå lite. Ja,ja tänker jag, det är väl bara att börja då. Så jag ger mig av, tar de första löpstegen. Märker att jag som vanligt, håller mig till framfotslöpningen, blir chockad och glad över att det kom så naturligt och lätt. Jag har inte ont någonstans andningen känns bra och farten, nja den kanske vi inte ska tala om, men efter 400 meter så ökar jag och höll den ökade farten nästan hela vägen.
Jag springer runt gärdet, den korta vägen, ner mot Frihamnen upp mot Filmhuset, Värtavägen till och med Kamptemensbackens motlut känns helt okej. Spurtar (nåja) de sista metrarna på Tegeluddsvägen och stannar klockan. 3,72 km snitt fart 5:23/km. Känner mig lustfylld. Jag klarade det. Sätter två mål med min träning. På söndag ska jag springa en mil och sista januari ska jag ha blivit av med mina 4 extra kilon.
Lussekatterna då? Tja kommer man till ett bageri tio i sex på kvällen så får man räkna med att de är slut... Fast jag köpte några på lördagsmorgonen istället.
Så tack Glicko, du har större inflytande över mig än vad du själv anar :)
