Skavsår

Nu är det bara 6 dagar kvar till starten i mitt första Ultralopp. Soteleden terrängmarathon, Here I come!
Under veckan som har gått har jag jobbat med korta distanser i skogen bakom knuten. Benen har känts stumma och andhämtningen har varit, ja det finns väl inget bra ord för att beskriva den. Jag har flåsat så att om någon mot förmodan hört det i skogen, säkert har funderat på om det är en brunstig älgtjur, som hen hör i skogen. Jag inser att med så lite tid kvar till race, så finns det inget förlorat träningspass som jag kan ta igen, jag kan inte göra om någonting. Nu får det bära eller brista!
Detta är ju den största tjusningen med löpning tycker jag. Strax innan start så har man ingen aning om hur man ligger till. Man vet bara att man kunde gjort saker och ting på minst tusen andra sätt, men nu är det för sent att ångra. Det finns inget " Gör om, gör rätt" Nu finns bara GÖR!

Idag gav jag mig av på det sista distanspasset, innan start. Jag ville inte ta ut mig för mycket och jag vet att när jag springer ett pass, så har jag svårt för att ta det lugnt och jag pausar aldrig! Igår kväll sa dock min älskade hustru att vi skulle åka till landet idag. Det passade ju synnerligen illa, med tanke på distanspasset. Hon kom då med den käcka idén att jag skulle springa till landet. Det var en grymt bra idé! Så idag har jag sprungit på 4 öar och åkt med tre färjor.

Efter 409 meter kom första
pausen/färjan.

Fixade en selfie någonstans
på Flatö.

Jag märkte redan efter ca 12-13 kilometer att allt inte stod helt rätt till. Ryggans axelremmar började skava mot halsen. (På bilden håller jag upp händerna och då ser ryggan väldigt tajt ut, men så är det inte i verkligheten). Även "midjebältet" som håller ryggan på plats runt den trinda magen, skavde in i ena sidan. Jag vet faktiskt inte varför, men det kändes inte bra. Fokus flyttades från löpningen till eventuella skavsår. Efter ett tag kom jag på förklaringen eller åtminstone tror jag att jag kom på den. Tröja som jag hade på mig är inte den som jag i vanliga fall har när jag springer med min älskade ryggsäck. Halsen är vidare på tröjan jag hade idag, vilket gör att ryggan kommer åt huden lite bättre. Tischans sidor har sömmar, som midjebältet trycker in i min svål. Men allvarligt, vad hade jag för val? Skulle jag ringa frugan och säga att du kan stanna och plocka upp mig när du ser mig på vägen (hon tog bilen till landet). Nej det där var aldrig något alternativ. Jag tuggade på och tänkte att imorgon på jobbet så får jag ha skjorta på för att dölja märkena på halsen.
Sådana där funderingar plus att ta selfies gör att tempot sänks något, därför missade jag den tredje och sista färjan med ungefär två minuter. Inte för att det gjorde något, jag var ute på ett långsamt distanspass med pauser. Så att missa färjan ingick nästan i planeringen :)

Sämre ställe att vänta på en
färja finns säkert, eller?

Dinglar med benen ovanför vattnet
och väntar på färjan  Malö-Orust.

Avslutningsvis vill jag vara alla löpare för backen upp från Ellös mot Varekil. Alltså jag tro att den backen uppfanns av någon ond demon som hatar löpare. Den är säker 2 km lång och den är brant, hela j-la tiden. Dessutom har de grävt ner den en liten bit. Allt för att vind inte ska kunna fläkta på dig när solen steker dig. I slutet av backen låg tempot säkert bort emot 8 min/km. kanske ännu långsammare... Kroppen bara sprutade ut det sista av vätskan som fanns kvar, det blev blöta svettspår i asfalten efter mig, jag lovar. 

Framme!
Under/efter duschen märkte jag att jag hade skavsår på bröstet (efter pulsbandet)
Bröstvårta vänster, gjorde lite ont och avslutningsvis så har jag lite skav på skinkorna
Jag gillar inte skavsår!

Påsken, en löpares högtid!

Påskhelgen lider mot sitt slut och det är mindre än två veckor kvar till starten av mitt första ultralopp, Soteleden Terrängmarathon, eller marathon och marathon, loppet är 44 km, annars blir det ju inte ett ultralopp. Jag känner mig hyfsat i form. Självklart finns det alltid lite mer som kan tränas, trimmas och finslipas. Men just nu känns det som om jag ligger hyfsat rätt. Solen skiner och det är varmt och gott ute, ryggsäcken sitter som gjuten. Jag håller ner distanserna och växlar mellan 6,5 - 17-18 km/pass. Min stora oro är väl det där med motivationen. Jag är väldigt duktig på att komma på undanflykter till att inte träna. Som nu i påskhelgen.
Min tanke var att jag skulle köra dubbelpass. Alltså direkt på morgonen, innan frukost, 6 km lätt terräng och sedan på eftermiddagen/kvällen ett lite längre asfaltspass. Hur gick det med den planen då? Jodå, jag har upptäckt tjusningen med att springa ett kortare pass innan frukost. Det är helt underbart att bara springa i skogen och lyssna på fåglar och om man har tur så ser man ett rådjur eller två ibland.
På långfredagsmorgon, när jag sprang på elljusspåret, fick jag den stora förmånen att få träffa en farbror som var ute och rastade sin taxvalp. Eftersom klockan bara var något efter sju, kände säkert farbrorn att det var helt okej att slappna av lite och samtidigt låta hunden gå okopplad. Visst är det den tiden på året när koppeltvång gäller, men va sjutton, klockan 07:15 på långfredagsmorgon? Det funkade tydligen bra, ända tills jag dök upp. Taxen hade inte för avsikt att lyssna på husse. När jag sprang förbi, så hakade valpen på. Först ropade farbrorn att jag inte skulle vara rädd, det var bara en valp som ville leka. Sedan kallade han på valpen, vilket resulterade i inget som helst resultat. Så jag drog iväg med hans valp. Vi sprang på en raksträcka så hann taxen och jag 50-60 meter innan farbrorn förstod att jag inte tänkte stanna och hans valp tänkte definitivt inte lyssna på honom. Så farbrorn fick också en liten morgonjogg och när han kom ikapp oss informerade jag honom om strikt ägaransvar och att koppeltvång gäller dygnet runt fram till början av oktober.
Sedan dess har jag inte haft förmånen att få träffa vare sig valpen eller farbrorn.
Däremot har eftermiddags/kvällspassen helt uteblivit. Det har blivit grill och lösgodis/chips istället.

Idag, annandag påsk, hade jag tänkt mig en halvmara i terrängen här hemma. Målet var väl att landa runt två timmars löpning. Det var varmt, väldigt varmt. Fast jag måste ju vara beredd på alla sorters väder, så det var bara att ge sig av. Det funkade fint, eftersom det första varvet innehåller lite bergsklättring, så brukar snittiden bli lite halvtaskig, men det rättar till sig på varv två och tre. Allt kändes fint och jag lunkade på. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här är ett högst njutbart tempo som jag i princip kan hålla hur länge som helst. Inte minst det där terrängmarathonet om ca två veckor. Jag tittar på klockan och jag ser att jag varit ute i ca 7 km och har en kvar tills varv två ska börja.
Då händer det som absolut inte får hända!
Jag sätter ner vänsterfoten på en rot och skon får inget fäste. Foten glider och vrickar till. Attans tänker jag, men som tur är så gör det inte ont. Jag har ju sprungit 7, så jag är bra uppvärmd om man säger som så. Först efter ca 300 meter märker jag att det värker. Inte mycket, utan bara så att det märks. Men det ger inte med sig, utan det blir värre och värre. Inte så mycket att jag funderar på att sluta springa, men jag väljer att lämna framfotslöpningen och gå över till hällöpning istället. Då märker jag inte av "det onda" lika mycket. När jag kom fram till varvningen bestämde jag mig för att avbryta passet. Jag vill inte förvärra en eventuell skada med så kort tid till start. Just nu känns det helt okej igen och jag funderar på att klämma in en lunchjogg imorgon på jobbet, bara för att kolla hur foten kommer att reagera på lite asfaltslöpning i Göteborg.

High and Low

Hoppsan, nu var det visst ett tag sedan jag skrev något. Så kan det vara ibland, antar jag. Just nu väntar jag på att få göra mina sista arbetstimmar innan påskledigheten. Just nu känns det kanon eftersom jag kommer att få tillfälle att lägga ner en hel del tid på min löpning. För i sanningens namn så har jag haft lite problem med motivationen den senaste tiden. Det är ett ständigt återkommande problem som jag har. Ju närmare startdatumet för ett lopp kommer, desto mindre motivation för att träna känner jag. Men då jag vägrar att bli någon slav under något träningsprogram, så är det ingen större fara. Jag bara slutar springa ett tag och sedan hoppas jag att motivationen kommer tillbaka.
Denna gången blev det 11 dagar utan träning, det kanske var lite väl långt. Det positiva är dock att när jag sedan kom igång, så kände jag inte av alla de där småkrämporna. Ni vet, stel i vaden, ont i hälsenan eller vad det nu kan vara. Den senaste veckan har jag börjat lite försiktigt med några kortare turer. Jag har hittat ett nytt spår i skogen. Eller spår och spår... Jag springer i en kraftledningsgata (ja ingen sån där stor och fin) en sån där liten som finns här på landet. Det börjar med lite fin skog, som övergår i lite berg. Det fortsätter med två taggtrådshinder över ett gärde in i lite björnbärssnår och så håller det på i lite drygt en km. Skitjobbigt och fantastiskt roligt. Helt enkelt en liten vända som gjort att jag fått viljan och motivationen tillbaka. Tänk att det är så lite som behövs för att få glädjen tillbaka. En ny väg.
Innan jag tappade motivationen så var jag iväg på en löptur med några ur den lokala löparklubben. Vi tog ett distanspass på den ö som jag är uppvuxen, Skaftö. Måste erkänna att jag inte hade en aning om att det fanns så många fina spår/stigar att springa på. Hela turen började med att jag sprang hemifrån in till Lysekil. Där tog vi färjan över till Skaftö. Vi gick av och sprang från Östersidan och mot Vägeröds dalar vidare mot Fiskebäckskil och Stockevik , tillbaka mot Fiskebäckskil via Kristinebergs Forskningsstation och färjan. Där lät jag mina löparkompisar att åka över med färjan till Lysekil igen. Själv valde jag att fortsätta landsvägen mot den andra färjan (Gullmarsleden). Eftersom tempot var behagligt när vi sprang i grupp, så kände jag mig väldigt pigg och fräsch när jag gav mig av på min Lonesome Running. Det var en sån där magiskt löpardag. Jag skrapade ihop en sisådär 33-24 kilometer och det var ett mycket trevligt pass. Men som sagt, efter det så tappade jag motivationen lite.

På väg mot Skaftö!

Efter bara någon km, skulle de stanna och
stretchas. Jag misstänker att utsikten drog mer
än musklerna :) 

Snart hemma, ska bara åka över Gullmarsfjorden
med färjan.