Det är tungt nu

Jag vet att när man bloggar om träning och som i mitt fall äventyr och träning, så ska det hela tiden vara positivt och glädjefyllt.
Så är det mestadels av tiden för mig. Jag känner mig stark, jag känner en slags inre ro (japp det där låter patetiskt) och allt annat positivt, som man tydligen ska känna.
Men inför gårdagens träning, så gjorde det inte det och i sanningens namn så har det inte gjort det under  veckoslutet heller.
Jag har dragit på mig träningskläderna i någon form av "zoombie mode". Igår var det nog värst. Kände äckel inför att gå ut och springa, det gjorde ont i hela kroppen och massor av tankar om, VARFÖR, kom upp. Det enda som gjorde att jag efter dryga 20 minuters ombyte gjorde att jag ändå gav mig av, var för att jag visste.
Jag visste att det skulle kännas bättre när jag väl var igång. Jag visste att just igår skulle jag klara den där j-la 12,5km banan på en tid under en timme. När jag kommit igång och när jag klarat det, så skulle jag vara euforisk av lycka!
Så vad hände? Uppfylldes det jag visste? Svaret är både ja och nej.
Visst blev det lättare efter ett tag, men det blev aldrig lätt. Löpsteget kändes som om jag var en tungviktsboxare som fått mycket stryk och nu var jag inne på 15:de och sista ronden. Andhämtningen var djupa tunga andetag. Benen vägde typ ett ton styck. Fotisättningen skapade en mindre jordskalv varje gång foten landade i backen.
Efter 8 kilometer släppte det lite men det blev inte lättare. Däremot tröttnade jag på att fokusera på att det var tungt, kallt och alla uppförsbackar.
Någonstans kände jag att jag skulle klara att springa min 12,5 kilometersrunda och troligtvis klara det under min drömgräns, dvs. 1 timme.
Så hur slutade det då?
Det slutade inte alls bra, eller jo förresten det gjorde det. Jag satte ett nytt personbästa på den rundan! Tyvärr så blev tiden 1:00:07, så jag missade med 7 sekunder.
Idag ställde jag in mitt lunchpass. Det händer mycket i min omgivning nu. Det är tungt
Imorgon ska jag till Åmål igen. Där har jag stämt träff med två löparkompisar. Jag hoppas att de kan peppa igång mig igen, det var längesedan jag sprang med andra. Jag tillhör ju gruppen Lonesome Runners.
Håll tummarna för att jag ska få tillbaka lite löparglädje imorgon, snälla du. Eller så skickar du ett litet pepp genom att skriva en kommentar :)