Vasastafetten 2015

Ja, så hade då den stora dagen 2015 kommit. Årets enda lopp skulle avverkas med den gamla vanliga skaran löpare. I år var jag tydligen äldst i gänget, både åldersmässigt och med antalet sprungna stafetter. Cecilia, som var den som startade upp det hela och hennes man Erik, tyckte tydligen att det var viktigare att fira någons 50-årsdag, istället för att leda laget mot nya otroliga framgångar.
Själv var jag högst osäker på vad jag stod formmässigt. Alltså visst hade den nya lagkaptenen, Fredrik, ringt för 4 veckor sedan och frågat hur det kändes, om jag var laddad och allt det där. Självklart svarade jag att allt kändes bra och träningsmässigt såg det bra ut. Sedan kom det där med snedtrampningarna. Trampade snett med vänsterfoten 4 gånger på 5 pass. Jag valde därefter att vila en hel vecka och hålla mig till asfalt istället för terräng. Det skulle visa sig både vara ett bra beslut och ett dåligt.
Det bra var att jag vilade foten, men den är fortfarande inte helt ok. Den känns lite slapp eller hur jag ska uttrycka mig. Jag känner att jag inte kan trycka ifrån ordentligt.

Andreas och jag på väg ner till starten

Lyckan är att få köa för att få hämta sitt chip
 

Nåväl, jag sprang andra sträckan som mäter 14, någonting kilometer. Andreas som sprang startsträckan hade gjort det 10 minuter snabbare än vad laget är vana vid, så det var inte utan att jag kände press att prestera. Så jag öppnade ganska så raskt men märkte redan efter 3-400 meter att jag höll ett högre tempo än jag skulle klara av att hålla, så det var bara att sänka farten. I vanliga fall så brukar jag hålla lite koll på hur många löpare som jag springer förbi på min sträcka. I år upptäckte jag ganska så snabbt att det var många som sprang förbi mig istället. Väldigt många... När jag blivit omsprungen av 20, ja, då kände jag att jag måste sluta hålla räkning. Annars skulle det bli alldeles för många negativa tankar. Detta hände efter bara 2-3 kilometer, så jag hade lång tid att springa ifatt dem igen, tänkte jag.
Roligast (och sorgligast) av allt var det att bli omsprungen av min gamla FN/IFOR kompis Niklas Berglind. Han sprang med lätta steg vände på huvudet och sa på sin klingande dialekt; - Är det Vikingson? Vilket jag kände mig tvungen att erkänna. Niklas tyckte att jag skulle öka takten, för att jag sprang för långsamt. Men jag lullade på i mitt tempo.
När jag hade ungefär en km kvar till mål, så hade jag legat bakom en man under ett hundratal meter. Jag letade efter ställen att springa om på, men att hoppa ner i en myr eller springa i blåbärsris lockade mig inte, så jag bidade min tid.
Helt plötsligt blev det en liten brant, kanske bara 6-10 meter lång och som sagt väldigt brant. Jag vet ju med mig att jag är ganska så duktig på nedförsknixar, så jag bestämde mig för att detta var stället där jag skulle förbi. Min kalkyl byggde på att jag behövde ungefär 8 snabba steg för att ta mig förbi. Sagt och gjort, jag la mig till vänster och ökade. Första steget och jag var bara en halvmeter bakom. Andra steget och jag låg jämsides. Tredje steget, jag var förbi! Fjärde steget dags att hoppa in i högerfilen igen, men vänta nu...
Foten lutar, hela foten är inte i marken, va f-n, jag trillar!!!
Så efter en dubbel kullerbytta landar jag i blåbärsriset. Glasögonen hade jag ingen aning om var de var, keppan är neongul så den var inte svår att hitta men hur ska jag hitta mina glasögon???
Jag hör även att en klunga är på väg, jag ser den första löparen börja springa ner för branten. AKTA MINA GLASÖGON LIGGER HÄR NÅGONSTANS! skriker jag till.
De första 2-3 löparna har ingen chans att stanna utan brakar på. Sedan ser en i klungan mina glasögon och säger, -De ligger ju där. Jag hittar dem  och reser mig upp, tittar framåt och räknar igenom hur många som passerat mig. Jaha, där tappade jag 12 placeringar till...
Jag är övertygad att om jag inte haft de där snedtrampen och den där veckans träningsuppehåll, så hade detta aldrig skett
Hur som helst. Efter att kämpat med motivation i stort sett ett helt år även om det funnit perioder då det varit kul att springa igen. Så känner jag just nu en otrolig glädje över att få springa.
Så nu ska jag bara vänta tills svullnaden på knät, den ömmande tån och värken i axeln har släppt, sedan ska det bli ett pass i skogen. Jag är så sjukt löpsugen nu!

Laget som satte ny bästa tid för laget!8:13 putsar tiden från
förra året med13 min. Fortsätter vi så här, så är vi under 8
timmar nästa år! Andreas och jag saknas på bilden, men vi
hade ju en egen bild :)