tisdag 2 december 2014

Omstart, för vilken gång i ordningen?

I fredags träffade jag min kompis Glicko, på stadens bageri/konditori. Jag letade desperat efter lussebullar och han hade köpt fredagsmys i form av bakelser. Vi blev ståendes och chittchattade så där som man gör. Han frågade mig om hur det gick med min träning, vad jag hade för mål och framförallt varför jag slutat blogga.
Glicko driver ju bloggen http://glicko.me/ vilket är en fantastisk blogg som jag läser med stor glädje (ibland blir det även andra känslor förståss).
Jag svarade att jag har slutat att träna, jag tycker inte att det är roligt längre. fast samtidigt som jag sa det, så kände jag att det där med roligt, kanske inte var helt sant. Jag skyllde på min frus sjukdom och på min egna skada (som läkte för typ 1,5 månad sedan).
Han tittar på mig och ser förvånad ut. Slutat springa... konstaterar han. Ja för så är det ju, jag har inte sprungit en meter sedan september. Jag är inte löpare längre. Inte ens joggare. Inte ens bloggare...
Helgen förflöt och på något sätt kunde jag inte förlika mig med tanken på att jag inte längre är en löpare. Att jag gått från 4-8 mil i veckan till NOLL! Samtidigt har jag gått upp 4kg. Jag väljer alltid hiss eller rulltrappa och varje gång någon försöker peppa igång mig så drar jag mig undan. Jag vill inte. Inte förrens efter träffen med Glicko alltså...
På lördagen var jag ute med voffsen i skogen, solen sken och stigen var så där magiskt vacker och inbjudande. Eklöven låg där och bara väntade på att jag och mina trailskor skulle komma springande. Jag längtade verkligen till att få komma ut och springa igen. När jag kom hem från promenaden, dövade jag längtan med kaffe och smörgås. nu var jag mätt och kunde inte ge mig av att springa. fick lite ångest över det också, så senare på kvällen fick det bli en påse chips och Coca-cola. Söndagen förflöt och jag bestämde mig för att packa ner löparkläderna, nu när jag skulle iväg till Stockholm i veckan. Så det gjorde jag. Stockholm känns lagom långt bort för att börja igen. Börja lufsa alltså. När jag packat klart öppnade jag en påse chips, tittade på TV och drack Coca-Cola.
Igår, Måndag, avslöjade jag mina planer på att börja lufsa igen för mina arbetskamrater, ja två av dem åtminstone. Jodå, bara jag kom fram till Stockholm så skulle jag ge mig direkt ut på måndag kväll och springa, sa jag lite övermodigt. Givetvis under förutsättning att tåget inte blev försenat, för då skulle jag springa på tisdag morgon istället.
Självklart blev tåget försenat. Detta tog jag som en inteckning för att jag inte behövde ge mig av ut och springa. Det blev en härlig hamburgare på Burger King istället.
Tisdagsmorgonen kom och jag hade ställt klockan så att jag skulle kunna ge mig av och springa lite, innan dusch och iväg till jobbet. Men av någon anledning som jag ännu inte begriper, så kom jag inte upp ur sängen. Till slut så hade jag legat där så länge att det blev att kasta sig in i duschen och rusa iväg till bussen. Träffade min kollega, som frågade mig om jag varit ute och sprungit. Fick skamligt erkänna för honom att, nä inte nu heller. Men för att visa att jag minsann ska klara det sa jag att ikväll, då ska jag ut och springa. Ångrade mig i samma sekund som jag sa det. På något sätt visste jag att jag kommer inte att ge mig ut och springa denna tisdagskväll heller.
Fast ibland händer det ju saker som ingen människa kan förutse. Väl tillbaka i övernattningslägenheten, så sa jag till mig själv att jag måste ge det en chans. Har jag nu tagit med mig kläder och skor till Stockholm, så ska jag väl för tusan ut och springa. I annat fall kunde jag ju tagit en mindre väska. Och hur sjutton ska jag bli av med de där 4 kilona? ska jag fasta eller banta bort dem?
Helt plötsligt står jag i lägenheten ombytt och klar. Det finns ingen återvändo. Det är bara att ge sig ut och lufsa. I trappan ner funderar jag på hur det kommer att kännas. Jag fattar ju att det inte kommer att  gå i den fart som det brukar att göra och att jag förmodligen kommer att få håll, ont i bröstet kanske knäna också. fasiken skulle jag inte tagit på mig vantar?
Kommer ut på vägen, startar Garmin klockan och för första gången någonsin så hittar den sateliterna och är startklar på mindre än 7 sekunder. Jag kan alltså inte ens få starta med att gå lite. Ja,ja tänker jag, det är väl bara att börja då. Så jag ger mig av, tar de första löpstegen. Märker att jag som vanligt, håller mig till framfotslöpningen, blir chockad och glad över att det kom så naturligt och lätt. Jag har inte ont någonstans andningen känns bra och farten, nja den kanske vi inte ska tala om, men efter 400 meter så ökar jag och höll den ökade farten nästan hela vägen.
Jag springer runt gärdet, den korta vägen, ner mot Frihamnen upp mot Filmhuset, Värtavägen till och med Kamptemensbackens motlut känns helt okej. Spurtar (nåja) de sista metrarna på Tegeluddsvägen och stannar klockan. 3,72 km snitt fart 5:23/km. Känner mig lustfylld. Jag klarade det. Sätter två mål med min träning. På söndag ska jag springa en mil och sista januari ska jag ha blivit av med mina 4 extra kilon.
Lussekatterna då? Tja kommer man till ett bageri tio i sex på kvällen så får man räkna med att de är slut... Fast jag köpte några på lördagsmorgonen istället.
Så tack Glicko, du har större inflytande över mig än vad du själv anar :)

fredag 19 september 2014

Mållös

Idag när jag var ute med hunden reflekterade jag extra mycket över den tid som förflutit sen målgången av Ultravasan.

Förlåt att jag var ouppmärksam vid vår
promenad idag älskade voffsegull.

Jag kom fram till att den senaste tiden har varit mycket konstig. Efter att under en längre tid ha strävat efter ett visst mål, så befinner jag mig nu i ett mållöst tillstånd. Visst har jag under de där jobbiga träningspassen känt att, F-n va gött när den här skiten är över. Då ska jag dricka öl och äta chips varje dag. Jag måste erkänna att jag har ätit chips och att jag druckit en och annan öl efter Ultravasan och ja, det var ljuvligt. Fast nu känns det som om jag kan det. Nu vill jag sätta nya mål och komma vidare. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad jag vill.
Jag håller på att läsa Haruki Murakamis bok " Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Jag håller verkligen inte med om allt som han skriver i boken men jag känner igen mig i det han kallar för Runner´s Blues. Ett läge där man inte känner för löpning överhuvudtaget utan istället söker sig till andra saker. För min del innebär det att jag är ute och "alibispringer" 3 pass i veckan. Jag bryr mig inte särskilt mycket om huruvida jag tar ut mig eller om jag avslutar passet fräsch som en nyponros. Jag har ändå inget mål med min löpning. Dessutom så har jag varit iväg och spelat innebandy och jag håller på med ett träningsprogram för mage och bålen. Det är i och för sig skitjobbigt, men jag vet att det är något jag inte kommer att fortsätta så särskilt länge. Just nu känns det som jag är inne i någon slags sökandefas. Jag letar efter nya mål, så att jag kan börja träna målmedvetet igen. Har dock bestämt mig för att det får ta den tid det tar och att jag ska fortsätta med min "alibilöpning" och innebandyn (såvida den inte krockar med någon Premier League match som jag vill se). Har du några tips eller idéer på vad jag ska göra nästa år, så lägg gärna en kommentar. Jag behöver verkligen all hjälp jag kan få.
Å andra sidan märker jag att jag börjar bli lite sugen på att testa Ultravasan igen nästa år. Ja, jag vet att jag sagt till allt och alla att jag inte ska springa det nästa år men...
Man kanske ska försöka nästa år igen?

fredag 29 augusti 2014

Konsten att bli deprimerad efter en fantastisk insats

I went from Sälen to Mora and all I got was
this lousy T-Shirt!

Nu har det gått några dagar sedan Ultravasan. Kroppen och inte minst viktigt, knoppen, har börjat återhämta sig. Igår skulle jag lunchjogga med min arbetskamrat. Jag slog nytt rekord! Jag kom nästan 350 meter, enligt Garmin, innan jag tvingades bryta. Mina lår är fortfarande helt kassa. Visst, jag går obehindrat på de flesta underlag, jag har inga problem med att gå i trappor, eller jo ja lite ont gör det ju förstås. Det visade sig dock vara en helt annan sak att springa. Attans vad ont det gjorde. Så rekordet som jag slog var, kortaste träningspasset, ever! Endast 2 minuter och 12 sekunder långt, det är det inte många som slår. Men det gjorde inte så mycket, vattnet i duschen var härligt varmt och min arbetskamrat blev inte allt för ledsen när han fick gå till gymmet istället.
I min älskade dropbag fanns torra strumpor och skor!




Skorna efter som tog mig de sista 44 kilometrarna.

Skorna som tog mig de första 46 kilometrarna. Må de vila i frid
de fick nämligen åka med soporna till "tippen".
Som jag skrev om i förra inlägget så var avslutningen av UV inte all  för positiv för mig. De sista 5-6 kilometrarna hade jag bara tanken att jag skulle klara tidsgränsen 10:30 och som jag också skrev så grät jag länge och väl när jag insåg att jag missat detta mål.
10:30 blev ju ett mantra i mitt huvud under avslutningen av racet.
I ärlighetens namn så mådde jag inte så bra, vare sig psykiskt eller fysiskt när jag satt i bilen på väg hem från Kläppen, dagen efter loppet. Även om alla som jag talade med gratulerade mig och viss mån beundrade min bedrift, så var jag inte mottaglig för deras uppskattning. Det betydde liksom ingenting för mig. Jag kunde bara fokusera på mitt totala misslyckande. Jag mådde rätt så kasst.
På tisdagen när jag kom till jobbet, så ville mina arbetskamrater givetvis att jag skulle berätta allt om loppet och de tyckte att jag gjort en grym prestation.
Jag ville dock inte tala så mycket om det, eftersom jag ansåg att jag misslyckats. Det var lite jobbigt på förmiddagsfikat, tyckte jag.
Jag sa det aldrig till någon, inte heller skrev jag om det. Istället försökte jag måla upp en fasad om att jag var glad och stolt över mitt resultat.
Trots detta så lyckades min kompis Cecilia (hon har klarat Klassikern, hon är grym!), som befann sig på andra sidan jordklotet, uppfatta att allt inte stod rätt till. På tisdagen, efter förmiddagsfikat ringer hennes man till mig på jobbet. Han är psykolog och dessutom löpare. Vi hade ett ganska långt samtal där han nogsamt förklarade för mig vad som hänt med min kropp och knopp och att jag i det utmattade läge jag befann mig i, så var det inte lätt att mig att bekämpa de negativa tankarna om ett misslyckande. Vi pratade som sagt länge och väl om "konsten" att känna att man misslyckats när alla ser insatsen som lyckad.
Om att det kan vara svårt när man mer eller mindre tränat dagligen i mer än 8 månader för att genomföra denna typ av lopp.
Om hur konstigt det kan bli när jag hade som målsättning att klara loppet på 12-12,5 timmar och så gör jag en så mycket bättre prestation och ändå kan jag bara fokusera på att jag misslyckats.
Om att jobba sig bort från de negativa tankarna och istället fokusera på att jag lyckats samt att känna en glädje över det, istället som nu, känna sig misslyckad.
Denna process har tagit några dagar. Det finns så mycket känslor att bearbeta.
Men nu efter några dagar jag börjar så smått inse att jag krossat mina egna förväntningar om min prestation under UV.
Jag är faktiskt rätt grym på att springa långlopp.
Att jag dessutom slog Kenneth Gysing, Tidningen Runners Worlds springande reporter, gör ju insatsen hur stor som helst. Kenneth springer och tränar ju hela tiden och vad jag förstår på hans artiklar så har han gjort det alltid. Han får ju betalt för att springa, så i princip så slog jag ett proffs.
Jag hoppas bara att mina arbetskamrater orkar lyssna lite på mig nästa vecka, för då kommer jag att vilja berätta allt om loppet. Nåväl kanske inte allt men det jag kommer ihåg i alla fall.
Jag har även kommit på en annan sak med att ha avslutat löparsäsongen. (Nåväl jag ska springa Göteborgsvarvet jaktstart med några kompisar i Lonesome Runners i oktober, men det är bara på skoj). Man kan sitta och sippa på en whiskey utan att fundera på hur det ska påverka morgondagens träning, eftersom jag inte ska träna imorgon.
Mina hjältar! Jag älskar er.

söndag 24 augusti 2014

Jag klarade det, Ich habe es geschaft, I made it

Ja, då är det dags att lämna någon form av racerapport. Jag vill redan nu förvarna om att det bara blir text, inga bilder.
Fredagens eftermiddag ägnades åt att jag åkte och hämtade ut startnummer och dropbagen. Därefter åkte jag tillbaka till stugan. La mig på den stora breda fina soffan och kollade och kollade på film. Runt klockan 16 var det dags att äta middag. Just denna middag bestod av ris, majs, tonfisk, rödlök och lite krossade tomater. Detta var alltså tänkt att ge mig energi inför lördagens race. Senare på kvällen tänkte jag även klämma i mig lite chips också. Nu var det bara så att de första deltagarna i laget Lergökarna (som skulle springa Vasastafetten) ankom till stugan vid 17:30 tiden. De hade kört från Oslo och var lite hungriga. Så stekpannan kom fram och det skulle stekas hamburgare. Snälla som de var så trugade de i mig en burgare. Motiveringen var att de var tvungna att säkerställa så jag inte skulle vara utan energi under lördagen och snäll som jag är, så slängde jag i mig hamburgaren. Strax efter klockan 21 gick jag och la mig och kollade på film fram till kanske 22:30. Sedan var det hög tid att sova eftersom alarmet på klockan var ställd på 03:45.

Vaknade givetvis av klockan på utsatt tid. Kände mig väldigt utvilad och faktiskt rätt pigg. Fick djävulska problem med att få in kontaktlinsen i höger öga. Vet inte hur lång tid jag la ner på att fixa till det men till slut så satt den där den skulle. Tog mig upp för trappan till köket, bredde två grova mackor och micrade havregrynsgröt. Upptäckte att jag och micron inte var kompatibla med varandra, så det tog ganska lång tid innan gröten var klar. Så till slut upptäckte jag att jag hamnat i tidsnöd för att hinna till starten i någorlunda tid. Det var tur att jag packat min dropbag och målgångspåsen kvällen innan.
Kastade in påsarna och mig själv i bilen och drog iväg till startplatsen.
Kom fram till starten ca 15 minuter innan, parkerade bilen och stressade mig bort mot lastbilarna som skulle köra dropbagen till Evertsberg och den andra påsen som skulle till Mora.
Ner till startfållan där det var trångt, insläppet var uppbyggd så att man bara kunde gå in en och en. Kanske inte det mest optimala om det är 1000 personer som ska komma in på, ja nu var det väl inte mer än 7 minuter till start.
Man hade varnat för regn denna morgon, men än så länge hade det inte börjat falla.
Starten gick på utsatt tid klockan 05:00 och sakta, sakta gav sig klungan iväg. Det börjar med en rejäl uppförsbacke som gick på asfalt och grus. Eftersom alla insåg att vi skulle hålla på väldigt länge, så valde vi amatörer att gå upp för backen. När den planade ut vid lite vid olika tillfällen, så blev det lite småjoggande. Det var väldigt mycket snack i klunga och alla var på himla gott humör. Vi var alla med om något historiskt, den första ULTRAVASAN ever!
Jag ska inte grotta ner mig i detaljer allt för mycket. Kan dock konstatera att det var ett korrekt val att ha trailskor, då det var hyfsat mycket skog, lera och elände och lera och lera och lera. Vid 46 kilometer kom vi fram till Evertsberg och vägen dit hade varit en lugn skön transportlöpning. Det enda orosmomentet var att musklerna på lårens utsida, hade stumnat någon kilometer innan Evertsberg. Jag funderar fortfarande på om det berodde på all löpning i leran eller om det var uppförsbackarna eller om det var en kombination av dessa två.
Så det var ganska så skönt att i Evertsberg bli serverad lite pasta, chips och lite allt möjligt. När jag hade kastat i mig detta, så var det bara att kvittera ut dropbagen. Under löpningen dit hade jag funderat på om jag skulle byta till kortärmat och kortbyxor. Men det hade kommit några korta skurar så jag valde att behålla de långa tightsen och köra vidare med tröja och jacka. Däremot så bytte jag bort trailskorna mot vanliga "joggingskor". Det var helt ljuvligt att få torka av fötterna för att ta på sig nya torra sockar och skor. Allt som allt tog "pitstoppet" runt 15 minuter. När jag startade igen så kände jag att utsidan av låren hade stumnat ännu mer. Jag funderade på om jag skulle vända tillbaka till Evertsberg och få massage. Bestämde mig för att det skulle ta för lång tid och att lite smärta måste man tåla som ultralöpare. Dessutom så var jag ju torr om fötterna. Och jag var torr om fötterna i nästan 10 minuter innan jag trampade ner i, suprise, leran igen.
Sprang och småpratade med lite löpare, bla annat en kvinna från Örebro AIK, vi följdes åt ända till nästa kontroll, Oxberg. Hon hade åkt Vasaloppet ett antal gånger och hon informerade mig mer än gärna att "när man kommer hit är det så skönt, för det går nerför och man kan bara stå i fartställning och glida på skidorna och återhämta sig lite, det går inte nu, man måste springa hela tiden" Jag å min sida förklarade för henne i detalj hur ont jag hade i låren. Vid vätskekontrollen i Oxberg valde hon att stanna lite längre än mig och våra vägar skiljdes åt. Strax efter den kontrollen så märkte jag att det inte bara var på utsidan låren det gjorde ont längre. Nu var det rejält stumt på insdan låren också. Här gäller det att tänka positivt sa jag till mig själv. Så jag beslutade mig för att nu var låren definitivt kaputt och att det inte kunde bli värre. Inte när det gällde låren i varje fall. Ja jag vet, bästa läsare, ibland är jag så fruktansvärt naiv. Tro mig ni kommer snart att veta varför, bara lite längre ner i texten.
Jag låg ganska exakt på den tid som skulle ge mig en hedermedalj för loppet. För att få den ska man klara loppet på 10 timmar och 30 minuter, 7 minuter per kilometer alltså. Det kanske inte låter som ett direkt avskräckande tid, men ha med i bakhuvudet att det finns vätskekontroller var 5:te kilometer och 3 matkontroller (ca. var 20 kilometer) och att jag valde att lägga dryga 15 minuter på att fixa till mig i Evertsberg. Så löparhastigeheten måste alltså vara lite högre än snittet.
Jag hade även tagit på mig calfs i Evertsberg (En slags kompressionsstrumpa som ska hjälpa och ge stöd åt vaderna) vilket hjälpte mig mycket. Önskade att det fanns calfs även för låren.
För strax efter innan jag kom fram till Hökberg så upptäckte jag att det kunde bli värre, mycket värre. Lårens framsida låste sig och jag fick tillämpa någon form av styltlöpning. För när insidan, utsidan och framsidan av låren värker så mycket att man inte kan gå normalt, ja, då är det omöjligt att springa. Jag hade så ont, så jag kan inte ens beskriva det. Varenda muskelfiber i låren verkade ha sprängts i bitar. Det var inga mjuka eller ens stela muskler längre, det var betong i mina ben! Men nu var det bara 18 kilometer kvar och tiden var inom räckhåll. Ett par löpare som jag tidigare sprungit ifrån, kom nu ikapp mig och hejade på mig och tyckte till och med att jag skulle ta rygg på dem, så att vi kunde få den där j-la medaljen ihop. Jag svarade bara väldigt kort att mina ben var slut och jag önskade dem lycka till. Jag kände mig som en looser. Här någonstans bestämde jag mig för att jag skulle kämpa allt jag kunde ända fram till klockan visade att jag varit igång i 10 timmar och 30 minuter. Från nu så var det bara en sak som gällde; Öka farten! Härifrån så brydde jag mig inte om hur benen kändes längre, nu var det bara att tjötta tills klockan var slagen. Det började även bli fler och fler åskådare längs banan. Det var ett heja här och bra jobbat där. Sammantaget med min vilja så fick jag på något konstigt sätt lite högre fart på benen. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på klockan för att kolla om jag skulle hinna för att få medaljen. Ibland var det, JA JAG LIGGER 7 SEKUNDER FÖRE och ibland var det, JÄVLA UPPFÖRSBACKE NU LIGGER JAG 7 SEKUNDER EFTER! Det växlade hela tiden, minsta lilla uppförsbacke och jag tappade allt, och gick det lite utför så var jag ikapp och förbi. Nu ska jag i och för sig reservera mig för min huvudräkning. När jag är så trött som jag var, så är det inte alltid att min huvudräkning är tillförlitlig.
Jag passerade Eldris och hade bara 9 kilometer kvar till Målet. Jag ville öka men det gick inte, jag låg på max. Det fanns verkligen ingenting mer att göra än att hoppas på att en urmakare skulle komma förbi och hälla bromsolja i den officiella klockan. Jag slutade att kolla på klockan. Höll fullt fokus på att flytta benen och att andas. När det var 6 kilometer kvar, blev jag passerad av en löpare som jag lämnat bakom mig för 2-3 mil sedan. Han kände igen mig. Sa lite ödmjuk till mig, Jag ligger på 7 i snitt, haka på nu. Han såg lätt ut i steget. Jag svarade inte, bara skakade på huvudet åt honom. Han tassade iväg sådär retfullt enkelt ( ja det var så det såg ut i mina ögon). Efter någon minut började jag fundera på vad han sa. Om han låg på snittet 7Km/min. då ska väl jag också tamigtusan klara av det.
Nu var det 5,5 kilometer kvar och jag bestämde mig för att öka farten. Allvarligt talat jag vet inte vad det kom ifrån, men jag kände att jag ökade farten. Det gjorde ont i hela kroppen förutom örsnibbarna. Saliven hängde på hakan, armarna värkte för att inte tala om benen. Det gick som stötar genom ryggraden varje gång jag satte en fot i marken. Höger fots hålfot värkte något fruktansvärt. Jag fes konstant eftersom jag hade ont i magen. Tårna på vänsterfoten, framförallt den innan för lilltån, värkte något fruktansvärt. Jag hade råkat springa in i en ministubbe och slagit i den tån med full kraft. Mitt i all den här smärtan och egenförnedringen så kunde jag bara tänka på en sak 10:30. det fanns inget annat. Jag noterade att jag sprang förbi killen som sagt att han låg på 7 minuterstempo. Tänkte en förflugen tanke att jaha, klarar jag att hålla honom bakom mig, så klarar jag 10:30. sedan slog det mig. Han kunde ju ha tröttnat och kanske inte håller farten, så det är lika bra att jag kör på. Kollade som hastigast på klockan och jo, ja, det skulle nog kunna gå. Hörde folk ropa ut att nu är det bara en kilometer kvar, 800 meter kvar. Fan va spott jag hade på hakan, jag ser väl ut som en gris tänkte jag. Jag vet inte men det kändes bra. Jag visste att det skulle gå lite lätt uppför de sista 300 metrarna innan upploppet. Men med denna hastigheten skulle jag nog klara det. Då händer det.
Man ska springa över en hängbro som avslutas med en kort men brant uppförsbacke. Och i det här fallet verkar de som de har hängt upp bron i gummiband. Den sviktar väldigt mycket upp och ner samtidigt som den pendlar i sidled. Nåväl jag klara av den fast jag fick sänka farten för att kunna hålla balansen. Sen var det bara den där korta branta backen också. Kanske 30 meter, men brant, som sagt.
Klarade att hålla faten i nästan halva backen, sen så försvann känseln i benen. Det känns som om jag inte har några ben längre. Jag är tvungen att titta på dem för att se om de finns där och om de rör sig. Jodå benen är kvar och de rör sig. Men de rör sig väldigt långsamt. Tittar med ett halvt öga mot vänster och ser att en farbror i publiken går fortare än jag springer. Hör några ropa heja,heja nu är du snart uppe, starkt jobbat och när du kommer upp så är du snart i mål. Tar mig upp på backkrönet och lämnar det bakom mig samtidigt som jag hör en farbror säga, Du, han var nog mest sliten av alla idag, på klingande Dalmål. Ja, jag återhämtar mig lite, men får inte tillbaka den speeden som jag hade innan hängbron. Jag kämpar och sliter och det sista jag minns är att jag ser upploppet och att jag försöker öka farten.
Nästa gång jag minns något så har jag tydligen gått i mål. Det står en funktionär där och säger till mig att fortsätta gå, så får jag hjälp en liten bit längre ner. Jag vet inte hur långt eller åt vilket håll, men jag går. Efter ett tag kommer det fram någon  och frågar hur jag mår. Jag vet inte vad jag svarar. Nästa gång ( ja jag vet att jag upprepar mig) så ligger jag på en brits och två sjuköterskor pratar med mig och jag ligger och gråter. Jag torkar tårarna och de frågar hur det är, vad jag heter, hur mycket jag tränat om jag är ensam här eller om någon kommer och hämtar mig. Förmodligen svarar jag rätt, för de börjar fråga om jag vill ha dryck, eller om jag fryser. Jag lyfter klockan mot ansiktet och tittar på den. Jag har stannat den på tiden 10:30:58. Jag börjar storgråta, livet är ta mig fan inte rättvist! Sköterskorna kommer fram till mig och försöker trösta mig, men det går liksom inte, jag bara gråter. Jag är så grymt värdelös och misslyckad. Jag blir liggande i sjukvårdstältet i säkert 45 minuter, kanske en timme. Jag får vatten, buljong och Cola. De matar mig med chips och bulle. Med ojämna mellanrum gråter jag. Jag är så trött och besviken att jag inte kan något annat. Mitt resultat räknas liksom inte, jag var 58 sekunder för långsam. Jag försöker verkligen att fokusera på samtalet jag hade med min fru om vilken tid som var en ouppnålig dröm (10 timmar), vilken som var realistisk (12-12,5 timmar)och maxtiden= jag ska ta mig i mål iaf. (15 timar). Jag tänker på samtalet som jag hade med min kompis Cecilia där vi diskuterade 12-12,5 timme som en realistisk målsättning. Ingenting hjälper för ju mer jag tänker på det, desto mer misslyckad känner jag mig. Sjuksköterskona försöker att förklara vilken enorm bedrift jag gjort, jag gråter.
Nu så här efteråt, så är jag fortfarande besviken över att jag missade medaljen, även om jag vet att jag inte kunde göra ett bättre lopp än vad jag gjorde. Dock är jag stolt och glad över min prestation. För av totalt 796 anmälda män så fick jag placeringen 353. Och jag bryr mig inte längre att min officiella tid blev 10:31:13. För sammantaget så var det en grym prestation och redan igår bestämde jag mig för att jag inte ska springa Ultravasan nästa år, men 2016 då kan jag nog vara tillbaka.
Den närmaste veckan ska jag läka ihop kroppen, därefter så blir det lite lätt jogg. Jag har även börjat fundera på nästa års utmaningar. Soteleden terrängmarathon är självklart. Sveriges kanske grymaste terränglopp just runt hörnet, det kan man bara inte tacka nej till. Dessutom ska det bli kul och se om jag kan klara det på under 6 timmar. Kullamannen i Ängelholm verkar också som ett kul lopp. Men jag fundera på detta, samt vad som ska hända med bloggen nu när målet att springa Ultravasan är avklarad.
Om någon mot förmodan undrar hur min kropp känner sig idag, så ska ni få den infon också. Låren är stela, men om jag går en stund, så mjuknar de och det funkar ganska bra. Mina knän värker, framförallt knäskålarnas framsida. Har aldrig haft ont där tidigare, men å andra sidan har jag aldrig sprungit 90 kilometer tidigare heller. Nacken och axlarna/skulderbladen är stela och värker. Men förutom det, så känner jag mig helt okej
Avslutningsvis har jag en liten fundering. Mina lår började ju paja ganska tidigt i loppet (vid ca 45 km), hur ska jag uthållighetsträna dem under vintern? Själv funderar jag på spinning. Vad tror ni?

fredag 22 augusti 2014

Snart börjar det

Vill inleda med att be om ursäkt för att jag varit kass på uppdatera bloggen den här veckan. Jag tror att det främst beror på att ju närmare start jag kommit, desto mer har jag dragit mig in i min egen lilla "bubbla". Sedan kan det ju även bero på att jag började jobba i måndags. Men strunt i det nu. Just för tillfället sitter jag i en soffa som står i en stuga (stuga å stuga, det är mer ett större hus) i Kläppen. Jag åkte hit upp igår eftermiddag/kväll. Resan gick bra och var ganska händelselös. Däremot så har veckan varit allt annat än händelselös. Som i måndags exempelvis. Redan på söndagen kände jag att jag hade ont i höger hälsena. När jag vaknade på måndagen hade det inte gått över. Eftersom min första dag på jobbet innefattade en resa till Malmö, så planerade jag att jag skulle ta en liten lugn jogga i Malmö på kvällen. Denna lilla joggingtur valde jag att ställa in, utav två anledningar. Dels för min hälsenan skull och dels för att det var Malmökalaset (eller vad det nu hette igen). För att komma till hotellet var jag tvungen att köra runt runt runt. Alla vägar var avspärrad. Till slut gav jag upp och körde förbi avspärrningar och mot enkelriktningen. Min bil stannade först framme vid ett öltält. Dansbandet Dontez stod på scenen och skrek ut ord om kärlek, trohet, evigt liv och vad som skulle ske i min? säng inatt (jag är lite osäker på om det var i den ordningen, men typ så sjöng de). Givetvis fick jag inte stå där många sekunder innan Malmö finest kom och påpekade att jag inte fick parkera där jag parkerat. Efter lite språkförbistringar, tydligen uttalade jag ordet tunneln, på ett obegripligt sätt, så nådde vi en överenskommelse om att jag skulle få köra bilen de 50 metrarna till hotellet. Detta främst beroende på att just den gatan, där hotellet låg, inte var avstängd för biltrafik. Däremot så var gatorna till denna gata avstängda. Hur som helst, jag checkade in och i samband med det så frågade jag var jag kunde parkera. Jodå hotellet samarbetade med ett p-garage. Det kostade 250:-  men tyvärr var det fullt i garaget. Här någonstans började jag fundera på varför jag fick infon om garaget och priset, när det ändå inte fanns någon plats där? Så jag fick köra runt lite på måfå och tillslut så hittade jag givetvis en parkering. Tillbaka till hotellet och då visar det sig att mitt hotellrum är beläget bara ett halvt stenkast från en annan scen. Det lät untzuntzuntz i några timmar. Härligt tänkte jag. Skrev på Facebook om den trevlig Base&Drum musiken på mitt hotellrum. En fd. arbetskamrat skrev tillbaka att jag skulle sluta att vara en sån surgubbe och gå ut å va med på partyt istället. Självklart att jag inte tänkt på det själv? Så på med jacka och skor. Då blir det alldeles knäpptyst utanför. Jag gick till fönstret och såg hur folk lämnade platsen. Klockan hade blivit 23 och då slutar Malmökalaset. Ja, så det blev att ta av jacka och skor. Jag borstade tänderna och gick å la mig istället.
Ja, vart vill jag nu komma med denna långa harang ?
Hade min hälsenan varit hel så hade jag sprungit istället. Då hade jag sluppit göra vad Dontez sångare ville göra med mig.
I tisdags hämtade jag nyckeln till stugan där jag nu befinner mig. Fortfarande ont i hälsenan. Mina mentala coacher på #lonesomerunners förklarade att det
var typ fantomsmärtor, eftersom jag var nervös inför #ultravasan. Men jag chansade inte, jag vilade från löpningen även denna dag.
Onsdagen förflöt lugnt och fint, jag stängde in mig allt mer i min bubbla och började inse att nu finns det ingen återvändo. Onsdagskvällen plågade jag min kära hustru med målbilder och min ambition gällande kilometertider. Vi gick igenom mina förväntade känslor och i detalj hur mycket smärta jag kommer att känna. När detta var färdigdiskuterat övergick samtalet i att jag har tränat, att jag vill detta, att jag kommer att klara det trots att det kommer att göra ont, att jag kommer att ha roligt. Samtalet avslutades med att min älskling sa något i stil med: Nu har du investerat så mycket tid och pengar på det här loppet, så nu kommer du hem med en jävla medalj som bevisar att du klarade att springa den första ultravasan någonsin!
Igår var mest en transportdag. Det var handla packa gå ut med hunden samt åka till Kläppen som gällde.
Ja och nu är jag här. Snart ska jag iväg och hämta startknappen och gå igenom.vad som ska packas ner i droppade. Men mer om det i nästa inlägg som.kommer under eftermiddagen.
Alla felstavningar och ologiska tecken beror på min telefon, så ni behöver inte tala om för mig att jag stavat fel :D

lördag 16 augusti 2014

7 dagar kvar och en återblick från igår

Jaha, om en veck så har starten för Ultravasan gått och då ska jag ha sprungit/gått i 8,5 timme. Har allting gått över förväntan så har jag tagit mig 6,5 mil, fast mer troligt är att jag definitivt inte kommit så långt. Nu känner jag att jag blir mer och mer nervös och ju mer jag tänker på det, desto mer, nästan illamående blir jag. Spontant känner jag att jag skulle behöva träna några månader till, innan jag antar denna jätteutmaning.
Så över till gårdagen.
Målet var ju att Roger och jag skulle vandra 4 mil. Min baktanke är att jag genom att vandra, kan köra ett långpass utan att det ska slita allt för mycket på kroppens muskler och samtidigt träna uthållighet och viljan att hålla på länge. Även om, när det gäller vandring, så sker det utan smärta. Fast man ska inte ignorera smärtan, jag återkommer till det senare. Under vandringen igår, så försökte jag även att "liveblogga". Jag vet inte om jag tycker att det blev så lyckat. Bilderna blev alldeles för stora och jag tyckte att det var svårt att skriva texter. Hur som helst, fastän TV meterologerna lovat ihållande regn, så fick Roger och jag bara 4 droppar var på oss. Detta var precis i början av vandringen. Sedan blev det bara mer och mer soligt och med solen kom värmen.

Precis vid starten av vandringen

Vandringsleden börjar med att man i följer strandlinjen vid Åbyfjorden i ca. 400-500 meter. Sedan svänger man upp i skogen. Här kan det vara på sin plats att påpeka att när jag skriver upp, så menar jag upp. Det är en stigning på nästan 130 höjdmeter på 1,3 km. Alltså en riktigt tuff öppning på leden som innebär att man är riktigt gott uppvärmd i kroppen när man kommer upp. Väl uppe så belönas man med den första utsikten. Jag vet att min mobilkamera inte kan göra vyerna rättvisa, så jag rekommenderar er alla att klättra upp och kolla själva.
Utblick över Åbyfjorden
Efter att vi vandrat i ungefär 2,5 timme så kände Roger suget i kaffetarmen. När det suget har börjat hos Roger, jag då får man anpassa sig. Vare sig man vill eller inte, så blir det fikapaus!
NU BLIR DET FIKA!!!
Sakta men säkert arbetar vi oss fram mot samhället Brodalen. Här passerar vi väg 162, som är "huvudleden" till Lysekil. Vi går vidare mot Backa, här går man ömsom på grusväg ömsom på asfalt. det är en liten väg och det kanske är en eller två bilar som kör förbi oss. I Backa stannar vi till lite och tittar på hällristningarna, vi tittar på Skomakaren och båtlyftaren, eller vad de nu hette igen. Vi passerar även kommunens enda (?) Rodeo, vilket var högst oväntat. Tyvärr kom vi lite försent för att få vara med i tävlingen.


Stenbrottens värld
Efter ett tags vandring kommer man in i det område som jag väljer att kalla stenbrottens värld. Jag har skrivit om Loddebo, Rixö, Govik, Lahälla och Norrkila i tidigare inlägg här på bloggen. Det kändes som att vi passerade stenbrott överallt. nedan följer ett litet bildkollage.




























Efter en stund kom vi fram till ett hinder på vägen. Roger var lite vek och ville inte klättra över det nedfallna trädet, så jag fick rycka in och visa vem som egentligen är världens starkaste man ;)
När jag äntligen lyft trädet så att Roger ska kunna
passera, då ska tokstollen fotografera...
Vid Sörkila tog vi vår tredje fikapaus. Roger hade fått problem med vänster häls yttersida. Så det blev att ta av sig skor och sockar. Han hade fått vattenblåsor, som tur väl var, så fanns det Compeed i Rogers packning. Så på med Compeedplåster och sedan fortsatte vi. Efter bara en liten stund, så märkte främst Roger, att hans fot inte pallade längre (jag märkte det genom att han sänkte farten). Vi tog fram kartan och kollade hur vi skulle gå för att snabbt komma ut på en asfalterad väg, för att vi skulle kunna bli hämtade. Vi ´fick väl knalla på i nästan 1 km, innan vi var nere på "scanraffrakan" och vid Bergs Skola blev vi upphämtade av min kära hustru.
Vi nådde inte dagens uppsatta mål på 40 kilometer, men det blev 31,3km och promenaden tog 9 tim. 12 min inklusive alla pauser. Riktigt bra uthållighetsövning, inför nästa lördag.

fredag 15 augusti 2014

Bara 12 km kvar.

Nu har vi kommit till Norrkila. Vi stannar för en sista fika och lite fotvård.

Höge Kulle

Efter 18 km är det dags för fika på Höge Kulle. Bilderna ger ett hum om utsikten, men tro mig, verkligheten är bättre.

Brodalen

Så, nu har vi gått i tre timmar. Mina fötter är blöta. Det är oklart om fukten kommer inifrån eller utifrån. Just nu sitter vi i solen och fikar lite. Bara 30 km kvar.

40 minuter senare

Leden började med att vi följde strandlinjen i ca 400 meter. Därefter har det bara gått uppför i ca 2 km. Det börjar kännas lite i vaderna, därför pausar vi och tar en klunk vatten.

Då börjar dagens vandring

torsdag 14 augusti 2014

Softar

Idag har jag bara tagit det lugnt. Tänkte först köra 22 km i skogen här hemma, men eftersom jag var lite stel från gårdagens backintervaller så avstod jag. Funderade ett tag på att hoppa på kvällens långintervaller med löparklubben men jag struntar i det också. Jag sa till hustrun att iställlet för att köra långintervallerna, så kan jag cykla till affären och handla det som behövs ( det blir väl 10 km fram och tillbaks på cykeln). Sedan hade jag väldigt svårt att komma på vad som behövdes, mer än skinka till mackan. Det känndes lite dumt att cykla iväg för 1 hekto skinkas skull, så jag väntade lite mest för att se om jag kom på vad vi behövde i affären. Efter en stund kom jag på att jag ville ha lakrids. Kände mig fortfarande en smula dum över att behöva hoja till affären för att köpa skinka och lakrids. Så jag väntade ytterliggare en stund. Det var ett mycket klokt beslut. Inte nog med att jag kom på massor av annat som skulle köpas, det började regna också. Alltså var jag tvungen att ta bilen till affären!
Så den enda träningen idag var en härlig skogspromenad med voffsegull. Det tog en timme och 45 minuter.
Innan vi gav oss av i förmiddags så chattade jag lite med Roger. Vi bestämde oss för att försöka oss på 40 kilometer imorgon. Nu tänker någon kanske -är han galen? 40 km 8 dagar innan ett 90 kilometers lopp? Ni kan ta det lugnt. Roger och jag ska vandra. Det blir ryggsäck, kaffe och bullar, kängor och vandringsbyxor. Kort sagt, jag kommer att klä ut mig till en norrman som ska gå på tur. Jag ska försöka mig på att uppdatera bloggen med ojämna mellanrum under vandringen, för att hålla er uppdaterade om hur vackert det kan vara i Bohuslän. Avslutningvis kan jag meddela att jag känner mig förhoppningsfull. Min kära hustru har tydligen hittat vårt drömhus, meddelade hon för en stund sedan. Känns bra att få den infon innan man får order om att åka och köpa flyttkartonger, tycker jag. Ja, vi får väl se hur det går med det.  Jag såg som hastigast en bild på huset, tyckte mest att det såg ut som en fallfärdig sjöbo. Fast det viktigaste är ju ändå att det ska finnas en skog i närheten, så att man kan gå ut med hunden och att komma ut och få springa.

onsdag 13 augusti 2014

10 dagar kvar, paniken är på väg!

Idag är det 10 dagar kvar till starten av UltraVasan går. Efter förra veckans försök att mosa benen (vilket jag lyckades bra med, om jag får säga det själv) har jag nu hamnat i någon forma av dödläge. Vädret har blivit bättre, för oss löpare. Solen skiner inte så mycket längre och temperaturen har kommit ner till normal svensk sommar istället för medelhavsklimat. Luften är full med syre eftersom det med ojämna mellanrum kommer en skvätt regn. Benen känns oerhört fräscha och kroppen skriker, Lets Go, det är dags för långpass. Hjärnan däremot, meddelar att det är dags att lugna ner sig, låta kroppens muskelfibrer få tid att läka ihop ordentligt inför det som komma skall. Och mitt i alla dessa motsägelsefulla signalerna, så finns jag. Jag funderar mest på vad som är rätt å riktigt. Ska man ge sig på en 3-4 milare, eller bara 2 mil eller lite intervaller eller, eller, eller.. Så efter stor vånda, gav jag mig iväg på ett pass med backintervaller ikväll. Det var en rackarns lång backe. 670 meter sa min vän Garmin (det Garmin säger stämmer, eftersom Garmin står i direktkontakt med stjärnorna, eller åtminstone med några GPS sateliter). Det var första gången jag körde så långa backintervaller, så jag orkade  naturligtvis inte hela vägen. Runt 400 meter kom jag de första 5 intervallerna, med följande km tider 5:01,4:54,4:58 fjärde intervallen var jag så trött så att jag inte orkade starta klockan. Femte intervallen gick på 4:50. Den sjätte och sista intervallen sänkte vi tempot, så att jag skulle orka ända upp till toppen och då blev tiden 5:36.
Jag vill nu passa på och offentliggöra att jag hatar intervaller! Men jäkla vad bra det känns när man inte springer dem ensam utan tillsammans med en eller flera och det känns fantastiskt när man är klar med plågan. Tack Raymond för att du orkade/stod ut med att dra mig upp för backen så många gånger.
Nu över till dagens stora grubblerier. Idag fick jag mitt startbevis. Jag tilldelades starnummer 1377. Hur kan man få nummer 1377 när det bara är 1000 deltagare? Det har jag funderat på stora delar av dagen. Är jag särbehandlad? Ska jag känna mig kränkt? Vad vet UltraVasan om mig, som jag inte själv känner till?
En annan tanke som snurrat runt i skallen är, vad ska jag ta med mig för löparkläder? Just nu lutar det mest åt att jag tar med mig alla kläder och sedan väljer jag på plats. Jag tror det blir enklast så.
Ska jag ta med alla kläderna?
Vem kör mig ner till starten, från stugan i Kläppen på morgonen? Och vem kör mig tillbaka från Mora till Kläppen när jag gått i mål?
Vem kör mig till starten kl. 4:20 på morgonen?
Borde jag inte försöka hinna med att gå ner 1-1,5 kg i vikt innan starten? Visst är jag lite trind om magen, eller?
Hinner jag gå ner i vikt?
Ja, som ni märker så är det många tankar som far runt i huvudet och jag känner att paniken så smått är på väg. Imorgon blir det antingen långa intervaller, skogslöpning eller vilodag. Den som lever får se.

lördag 9 augusti 2014

Mosa benen!

Först av allt vill jag peppa/ gratulera alla som ska springa Stockholm Ultra #Sthlmultra eller AXA Fjällmarathon #axafjallmarathon i helgen. Ni är grymma!
Sedan vill jag fortsätta och berätta om min hellweek, som nu är över, eller åtminstone tar helg. Idag(fredag) lyckades jag att springa kuststigen från Brodalen (Lysekils kommun) till hemmet. Jag passerade orter med de fantastiska namnen, Loddebo, Rixö, Norrkila och Träleberg. Sträckan blev ungefär 30 kilometer. Jag missade några markeringar så egentligen är nog sträckningen 1-1,5 kilometer längre. Tanken inför dagens träningspass var att springa ända in till Lysekil och sedan hem igen. Tror att jag skulle kunna komma upp i 45 km då. Fast huvudsaken var att springa ut det sista ur benen. Med tanke på att det gjorde ont redan när jag startade och bara mer och mer ont för varje steg, så räckte de 30 km mer än väl för att jag skulle uppfylla dagens träningsmål. Jag var tvungen att fortsätta förbi hemmet och springa ner i havet för att lindra smärtan i benen, kyla av kroppen och knoppen. Jag fick i och för sig belöning utmed vägen som jag sprang. Det är otroligt vackert i Bohuslän. Kanske är jag bortskämd med vyerna härifrån, eftersom jag sällan reflekterar över dem.

Skorstenar från raffinaderiet fastnade på bilden.
Kuststigen följer kusten
Stannade i Govik för lite Gofika



















Jäsingen vad varmt det var att springa idag. Jag klämde i mig 2 liter dryck under mina 3 mil. När jag var ute på bergen och såg ut över det soliga västerhavet så kom jag att tänka på TV metreologer. Jag har lyssnat på väderrapporterna hela veckan, både Svt och Tv4. Hela tiden pratar de om regn och ibland åska på västkusten som alltid ska dra in västerifrån imorgon. När kommer det? Jag har väntat sen i lördags på att det ska bli svalare och regn. Ibland tycker jag att just metreologer borde ha provisionslön. Spår de rätt, så får det lön, spår de fel så blir det bara garantilön. Å andra sidan så kollar jag väderprognoser även på yr.no.  Deras prognoser stämmer ta mig tusan till 93% (typ). Avslutar med en liten bild från skogen också, för det finns skog även här i Bohuslän. Så just nu känner jag mig nöjd med att lyckats med veckans träningsföresats, att mosa benen.
Ha entrevlig helg nu, så ska jag försöka skriva lite nästa vecka också.
Varför går skogsstigarna alltid uppför, när man är som
    mest trött?


torsdag 7 augusti 2014

Sony Ericson vs. Sony = jag har en TV.

Detta inlägg handlar inte om träning, utan om att jag upptäckt att jag numera kommit upp i den ålder där jag knappt förstår tekniken längre. Men låt oss ta det från början...
För några dagar sedan började min mobiltelefon att krångla. Alltså man kunde ring, messa och så till den. Problemet var att skärmen aldrig kom igång. Det var som om den var avstängd hela tiden, fast den spelade upp ringsignaler och vibrerade när jag fick mess. Det var inga problem att svara när det ringde, men att läsa meddelanden var ju helt omöjligt av förklarliga skäl. Inte heller kunde jag ringa eller skicka meddelanden. Min telefon har jag med mig överallt (kanske inte de korta träningsrundorna), framförallt på de lite längre turerna. Det känns tryggt att kunna ringa hem om det skulle hända något.  Se mitt inlägg från den 17 mars, så förstår ni.
För min kära hustru är ju de här med en ny telefon ingen big deal. Det finns ju fabriker som bara tillverkar telefoner, typ. Men för mig är det lite mer känslosamt. Jag och min telefon har varit med om en hel del tillsammans. Den fyller alla krav som jag har på en telefon. Man kan ringa, messa, kolla facebook, fotografera med den. Dessutom är den vatten och stöttålig och för att få till pricken över I, den är liten. Men som sagt, den är trasig...
Igår begav vi oss därför till köpcentrat utanför Uddevalla. Där besökte jag i rask takt 3 olika butiker för att fråga om de hade någon telefon som var lika bra som min stilla insomnande telefon. I den första butiken skakade den unge mannen på huvudet och sa: Nä, men kolla hos någon av de andra som säljer, de kanske har något, fast jag tror verkligen inte det. Sagt och gjort, jag knallade över till konkurenten. Jag förklarade för säljaren vad jag sökte för slags telefon. Jovisst hade de en som uppfyllde mina krav. Attans bra tänkte jag. Problemet var bara att den var lika stor som platt tvn här hemma. Den var ju otroligt stor, men inte blev jag ledsen för det, det fanns en butik kvar att besöka. Jag knallade alltså till butik nummer tre, talade med en säljare som vänligt informerade mig om att, och nu ska jag ge mig på att återge vår dialog; - Va?!? Nä några sånna små telefoner har vi inte längre, det finns ingen som vill ha sånna. Men vi har den här (han visar upp en likadan lur, som i den förra butiken).
- Men allvarligt, tror du att jag vill vara ute och springa med en TV? Jag vill ha en liten telefon.
- Du, gå iväg till någon elektronikkedja, de kanske har någon sån där gammal liggande inne på lagret som bara väntar på att någon som du ska komma dit. (Notera hur säljaren här på ett "trevligt" sätt ber mig att dra åt... Samtidigt som han lämnar information som jag behöver).
Efter just den kommentaren kände jag mig väldigt gammal och liten ledsen. Så jag tackade för mig.
Gick tillbaka till den första butiken och köpte mig den billigaste telefonen jag kunde hitta.
Jag förstår nu att de nya telefonerna inte är skapta för att man ska utveckla en relation till dem, de är slit och slängvaror som ska bytas ofta. Har kommit till insikt om att jag är en dinosaur i mobiltelefondjugeln.
Bildbeviset, det var bättre förr!
Var så ledsen när jag kom hem att jag var tvungen att ta en 22:a i terrängen. Träffade grannen på elljusspåret. Eftesom vi sprang mot varandra, tänkte jag att vi skulle high fiva. Det blev den sämsta high fiven sedan Dackefejdens dagar. Min hand träffade nog hans armbåge. Vi började skratta åt hur j-la dåliga vi är. Idag har jag träningsvärk men dagens lilla 12,5 ska klaras av i så högt tempo som möjligt

tisdag 5 augusti 2014

Uven och Falken

Idag var en mellandag träningsmässigt. Jag har ägnat mig åt vad som skulle kunna kallas för lågintensiv träning. Roger fick bli min träningskamrat idag och vi drog iväg klockan 10:35, för att likt Norrmännen, gå på tur. Det blev en hel del asfalt och grusvägar, men minst lika mycket skogsstigar och bergsvandring. Jag tror att Roger skriver under på att vi hittade platser som var helt okända för oss bägge.
I början på turen så gick vi på ett ställe där jag springer ibland. Konstigt nog så ser Roger något i gräset som jag aldrig sett fastän jag lubbat förbi där några gånger. Roger hittade en skalle från något djur. Som den "skogsmulle" Roger är, så ska han givetvis ta med skallen hem och kolla upp vad det kan ha varit för ett djur.
Från vilket djur kommer denna skalle?
Det härliga med att gå på tur tillsammans med någon som Roger är att man hela tiden har någon att prata med. Och vill man inte prata, så är det okej att vara tyst. Dessutom så är Rogers kaffesug enormt, så man får nästan aldrig gå mer än 2 timmar, för då säger han till att det är dags att ta paus och nu ska det drickas kaffe. Det gör att man stannar upp i sin vandring lyfter blicken än mer och också ser betydligt mer. Kaffet och kex har ju även en viss uppiggande effekt, vilket kom väl till pass efter vårt andra fikastopp. Jag hade precis börjat knalla ner för berget och kryssade mellan ljungtuvorna, när jag skrek till -ORM! Roger som var ett halvt steg bakom mig stoppar fram huvudet och säger - ÅHHH FY FAN!
Framför oss låg en svart (mörkgrå) orm med vit teckning på huvudet. Vi är fortfarande osäkra på om det var en eller två ormar vi såg. Den lyfte lite på huvudet stirrade på mig, framdelen av kroppen verkade svälla. Roger försökte få fram kameran men ungefär när han var klar, så ringlade ormen iväg i en jäkla fart. Jag hoppas att den blev minst lika rädd som jag blev.
Här i ljungen någonstans, gömmer sig en livsfarlig orm.
  Så nära himlen att han behövde kikare för att
se ner på människorna där nere...

Därefter började vi sakta att gå ner för berget. Jag har bara varit där en gång tidigare och det finns inga markeringar att följa, så vi fick känna oss fram, för att komma ner. Jag hittade dock till en klippavsats där jag höll på att trilla ner förra gången, så jag hann varna Roger att ta det lugnt. Roger valde att ta en omväg, vilket jag vill tacka honom för. Jag vill påstå att vi hittade ett område med grottor, men i ärlighetens namn så var det inga grottor. Mera gigantiska stenblock som landat lite huller om buller. Vi la säker ner en halvtimma på att klättra över och under dessa jättebumlingar till stenar. Det blev bra träning för höftböjaren och benen. Samtidigt var man lite rädd för att det skulle dyka upp en ny orm ur tomma intet (eller rättare sagt från en öppning i berget)





Roger började tjata om kantareller ganska så tidigt på turen. Jag fick informera honom om att vad det gäller kantareller, så har jag aldrig lyckats hitta någon. Inte ens när min fru skriker  - Stå still, du går på kantarellerna! Så svampjakt fick han hålla på med själv. Givetvis var det ju så att när vi väl kom ut i skogen igen, så hittar han kantareller. Jag vet inte hur mycket han fick ihop, men här är en bild på de första han hittade.
Löjligt...

Efter detta började vi styra kosan hemmåt. Allt som allt så tog turen  7 timmar och 10 minuter. Bra träning i uthållighet Ultravasan!

måndag 4 augusti 2014

Mitt första intervallpass

Så har det då hänt. Det som jag så länge bävat inför och som jag haft en stor avsky för. Jag har sprungit ett intervallpass. Varför jag gjorde det vet jag faktiskt inte. Jag kände inget behov av att göra det. Å andra sidan så har jag haft problem med motivationen den senaste tiden, som ni som läser bloggen känner till. Så det kanske var dags att träna tillsammans med andra (vilket är högst ovanligt för min del) samtidigt som jag provade på något helt nytt. Självklart var jag rejält nervös. Visst hade jag träffat några av medlemmarna i Lysekils Skid &löparförening tidigare och en del känner jag ju till sedan vi gick i skolan ihop.
Hur som helst, passet började med att vi tog ett trevligt litet uppvärmningsvarv på klipporna på Stångehuvud (naturreservatet som ligger i direkt anslutning till Gullmarsvallen, i Lysekil.

Alla samlade inför intervallpasset.
Uppvärmningsvarv på Stångehuvuds klippor.

 
 
 




Passet var ganska kul uppbyggt. förts sprang vi 1,2,3 minuter med vila mellan och sedan blev det 2,1 minut. Givetvis anpassades farten till hur lång tid vi skulle springa. När detta var klart körde vi 5 repetitioner backe. en riktigt grym brant backe. Innan passet var jag lite rädd för att jag skulle ta ut mig så mycket att jag kanske skulle kast upp lite. En oro som var helt onödig. Det gick finfint och bara några minuter efter att passet var avslutat så ångrade jag att jag tog bilen till träningen. Jag kunde tänka mig att springa de 7 kilometrarna hem. Nu tänker du kanske att jag inte tog ut mig på intervallträningen och det var därför jag kunde tänka mig att springa hem. Här har du fel! Jag tog ut mig rejält och det känns fortfarande i benen att det var ett grymt jobbigt pass.
Nu ska jag försöka att länka till passet så att du kan få se det. Hoppas att det här funkar...
Intervall av Dextroyer på Garmin Connect - Detaljer
 
Imorgon ska jag ut på nya äventyr, då står något annat än löpning på programmet. Mer om det i nästa blogginlägg.

lördag 2 augusti 2014

Musselloppet

Så var det dags för loppet på hemmaplan, Musselloppet. Jag sprang loppet när det hade premiär 2010 och då sprang jag in på höga 48 minuter på 10 kilometersbanan. Då anmälde jag mig i tävlingsgruppen män 40. Tänkte att eftersom det var ett nytt lopp, så skulle säkert inte så många anmäla sig till tävlingen. Därför skulle det vara hyfsat lätt att knipa en av de tre första platserna och då skulle man få ett litet pris. Delvis så tänkte jag rätt. Det var inte mer än typ 15 som anmälde sig till den gruppen. Tyvärr så var alla dessa betydligt snabbare än vad jag är. Så någon topp tre placering var jag aldrig i närheten av. I efterhand så lägger jag min taktik i facket för nybörjarmisstag. Jag var ju hyfsat ny som löpare då och jag hade aldrig sprungit något lopp tidigare.
Idag då? Jodå, jag har lärt mig lite av mitt rookiemistake. I år anmälde jag mig till män motion. Nackdelen med denna stora grupp är att det är en väldig åldersspridning och man springer i samma klass som 20-30 åringar, som är hur snabba som helst. Tusan va jobbigt det kan vara.
I år var den största utmaningen i och för sig inte yngre snabbare deltagare, i år handlade det om att springa taktiskt, eftersom det var 28 grader varmt. I startfållan ställde jag mig någonstans i mitten, när starten gick så tappade jag otroligt mycket, det kändes som om alla var mycket snabbare än vad jag var. Tusan också, ska jag bryta redan efter 100 meter?
Det var bara att tugga på, 10 kilometer ska jag klara alla dagar i veckan under vilka väderförutsättningar som helst. Jag fick väl se detta som ett träningspass då. Fasen vad svetten började spruta redan efter 300 meter. Det var här som klungan drogs isär och jag såg en rygg bara 10 meter framför mig som jag tänkte att den personen verkar hålla min fart. Sagt och gjort, men efter ett tag märkte jag att kroppen hade anpassat sig och jag kunde öka farten. Det enda som var jobbigt, var andningen. Jag kom aldrig in i andra andningen utan sprang mest och flåsade i olika takt. jag lovar, det var asjobbigt.
Det är jag som springer i den gula "ledartröjan" :)
Här vill jag passa på att tacka de fastighetsägare utmed banan som ställde sig med vattenslangar och erbjöd duschar lite här och varstans längs banan. Jag hade bestämt mig innan loppet att jag inte skulle dricka, eftersom det bara var 10 kilometer. Jag lyckades inte med det. Givetvis tog jag en klunk på både varv ett och varv två, annars hade jag inte klarat mig igenom detta lopp.
Så hur slutade det hela då? Bröt jag? La jag mig ner efter målgång och sjukvårdare kom fram och satte dropp på mig?
Nej jag bröt inte och jag fick inte dropp efter loppet. Min plan var att jag skulle ta mig i mål på en tid mellan 45 och 47 minuter. I skrivande stund är den officiella resultatlistan inte klar, men min Garmin säger att jag gick i mål på 48:01:93. Själv anser jag att det var en helt okej tid med tanke på värmen. Nu ska jag slappa resten av kvällen och dricka vatten. Imorgon blir det en halvmara eller i närheten av den distansen iaf.
Ja just det. Tack till dig som hejade på mig strax innan varvningen, utanför Gullmarsvallen, jag såg inte vem det var och just där och då, så kände jag inte igen din röst. Men 1000 tack!
Sveriges vackraste stadslopp

onsdag 30 juli 2014

Flyt

Idag har jag varit sur och känt mig oerhört irriterad. Jag frågar mig själv varför, för det finns ingen anledning. Det kan ha berott på att min gårdag inte blev riktigt som jag tänkt mig. Det blev mest bilkörning mellan olika sjukvårdsinrättningar och ingen träning överhuvudtaget.
Jag kan ju inte gå och vara bitter idag för att jag inte fick till träningen igår. Vid 14 tiden gav jag mig därför ut på en liten tur. Jag planerade inte mer än åt vilket håll jag skulle börja springa. Som vanligt blev det upp i skogen. För en gångs skull så stannade jag inte i skogen utan tog mig ut på små asfalts och grusvägar. Efter någon halvtimme kom jag på att jag skulle ta en selfie när jag sprang. Jag fick inte till det riktigt så bilden blev så här.

Tja, så här blev det :)
 
Efter ytterligare en liten stund hittade jag de blå markeringarna som visar kustleden. Jag har faktiskt aldrig sprungit kustleden här på Lysehalvön, så varför inte testa?
Leden är tydligt markerad och det var ganska så lättsprunget, kanske mest beroende på att det är torrt i skogen. Där jag gick på leden, så började den med en rejäl uppförsbacke. Jag fick börja att gå, så brant var det. Det är kanonbra träning för mig att behöva gå, eftersom jag alltid vill springa. Alltså sjukt bra träning. När man väl kom upp (note to my self, ta med kameran nästa gång, ditt pucko), så blev det lite drygt en kilometer löpning på berg. Fantastiskt! problemet var väl bara att jag glömde kolla efter markeringarna, så jag fick ställa om mig till att bli en bergsget, så att jag kunde ta mig ner för berget. Fast ibland fick jag vända och hitta andra vägar ner för berget.
Helt plötsligt tog berget slut. Knivskarpa
bergshällar med ca 4 meter ner till nästa "etage".

Hur som helst, jag var hemma igen efter 3 timmar. Sprang rätt in i grovköket och tog handuken och sedan sprang jag ner till havet och badade lite. För det är jag banne mig värd!