Return of the Ultraidiot

 Nytt decennium same old shit.

Det har varit en lång frånvaro av träning, jag säger som det är, jag tappade lusten. Det fick bli som det blir. Och sammanfattningsvis, så blev det så också. Det gick några år och jag gick från 80 + kilon till 110kg. När jag var som tyngst, började jag så smått fundera på vad som blevv bättre av att sluta träna, sluta sätta upp mål och sluta med allt.
Så efter en del sökande om vad jag ville göra, kom jag fram till att jag ville må bättre. Jag ville ha kraft för att leka med eventuella framtida barnbarn, jag ville ha ork att vara en bättre make. Jag ville bli starkare både fysiskt och psykiskt. Men hur tusan gör man det när man knappt orkar gå resa sig ur TV soffan och gå och hämta en en läsk/öl/chipspåse i köket. Ärligt talat, det tog lång tid att fundera på vad jag ville och hur jag skulle ta mig dit. Hur jag skulle kunna förändra min livsstil så att jag, på sikt, skulle kunna uppnå mina mål? Men du vet, ju mer man googlar på saker, desto mer reklam för det får man. Efter att ha läst om diverse bantningskurer och träningsgrejer kom det en dag det reklam från träningskedjan STC. De skulle starta upp någonting som hette weighttrainer. Ett program över 12 veckor som innehöll Kostråd, Träning med coach, mental träning och kanske det jag saknade utan att veta om det, att göra dessa saker tillsammans med andra. I jämförelse med andra alternativ var det dessutom billigt. Frågan var bara om jag var mentalt förberedd för att göra denna livsstilsförändring?

Min fru och jag hade en diskussion om vad detta skulle innebära, bl.a gällande förändringar i min kost och mitt liv. Jag ville absolut inte hamna på det ställe där jag var när jag tränade löpning som mest. Det höll i ärlighetens namn på att kosta oss vårt äktenskap. Det var ett sjukt inrutat liv utan plats för spontanitet. Dit ville ingen av oss igen. Med det löftet avgivit till varandra anmälde jag mig. Sista veckan i Januari 2022, började resan tillbaka, eller vad jag nu ska kalla det. 12 veckor senare hade jag fått revidera mitt viktminskningsmål 3 eller 4 gånger och höjt upp mitt träningsmål (antal pass i veckan) några gånger också.

                                                Minus 22 kg på 12 veckor

Jodå det gick bra, jag hamnade i  ett kanongäng med supermotiverade personer och vi hjälpte och stöttade varandra när det behövdes, för det behövdes, man får svackor och även om vågen visar att man är på rätt väg, så tvivlar man på att det är rätt väg.


Vad hände sedan då?

Jag har ju lite att berätta om sedan 2022, men jag ska hoppa fram lite. Så får vi se om någon kanske kan gissa den nya utmaningen. 
Efter avslutat weighttrainer program har jag bara fortsatt att träna där. Jag tränade HIIT (High Intensity Interwal Trainingt) väldigt mycket. Fy fasiken så jobbigt och så roligt. Svetten rinner av mig så otroligt mycket. Man får bättre kondition och blir starkare. Men man måste ha tekniken till alla olika lyftövningar med vikter. Som tur väl var, så fick vi den teknikträningen på Weighttrainingen.

                      Alltid lika kul när man ber någon ta en bild på träningen och resultatet blir så här.

Jag tror att jag stannar här för idag. Jag behöver ju lite att skriva om nästa gång också :)
Sköt om dig, så hörs vi igen   

 

Fåfänga eller bara tävlingsidiot ?

Jag tycker genuint illa om den hets som sker framförallt mot våra barn och unga, vad gäller utseende. Det gäller inte bara medias snedvridna bild om hur kroppen ska se ut. Det handlar om vilka klädmärken som man ska ha på sig, det handlar om allt från kalsonger, skor till hörlurar och  handväskor. Detta är alltså helt könsöverskridande och vi dränks av detta varje dag.
Jag har under många år intalat mig att mitt utseende, tja det är inte mycket att göra åt. Mina kläder är oviktiga eftersom i mitt arbete är det min hjärna och de ord som jag formulerar som avgör resultatet för hur bra jag lyckas i mitt jobb.
För 2 veckor sedan var jag på gymmet och körde ett riktigt kräkpass. Det var då det hände. Mitt under det att musklerna skrek SLUTA och svetten lämnade kroppen under fontänliknande former, då passade min hjärna på att sätta ett fåfänge frö.
Den passade på att återplantera fåfängan hos mig. Jag som trodde att fåfängan lämnat mig för evigt. Jag menar jag har vuxna barn, bor i hus, min förmånsbil är tre månader gammal, ja det finns alltså ingen anledning att vara fåfäng. Dessutom så börjar snart andra halvlek här i livet. Några månader kvar, sedan har man passerat 50.

Tävlingsidioten i mig tvingar mig att fota och spara mina PBn.
Är det bara jag eller är det fullkomligt normalt?

Sedan dess har jag tänkt på det här med min fåfänga. Jag vill alltså inte på något sätt påstå att jag utsätts för samma påtryckningar som våra barn och unga, som hela tiden måste leva upp till andras förväntningar.
Deras vardag kanske inte handlar om deras fåfänga utan vad de förväntas av andra att de ska leva upp till. Ja, det kanske blev lite flummigt där, men du fattar. Min fåfänga är inte av samma kaliber. Inte ens i närheten av vad de utsätts för. På sin höjd får jag se en dressmanreklam, där gråhåriga vältänade farbröder  med välansat skägg (varför ser inte mitt skägg ut så?) visar upp magrutor eller om det var kalsonger?

Åtta denna månaden också, nä nu får jag nog
snäppa upp det här med träningen lite...

Men det vettesjutton om inte den och andra reklamer ändå har lyckats att klistra sig fast på mig. Visst jag fattar att jag aldrig kommer att få en kropp som Zlatan eller ens en kropp som liknar de gråhåriga gubbarna i dressmanreklamen. Men jag vill ta mig tusan komma så nära som jag kan.
Kanske är det därför jag tränar 5-10 timmar i veckan? Har den drivkraften tagit över mer än glädjen att träna? Att sitta i omklädningsrummet och tjöta lite med totalt okända personer om träning och kost. Hur bra duscharna blev när gymmet, bytte duschmunstycken.
Ja det är sådana här konstiga tankar som jag har med mig under mitt träningspass och vid andra stunder under dagen.
Sedan måste jag bara få avsluta med lite locker room talk från tidigare i veckan. Nu är vi i Sverige så det blir inte sånt loockerromtalk som Presideten i USA håller på med.
Jag har förstått att träna så mycket som jag gjort under ett tag nu inte anses vara helt normalt. Så vi pratade lite om det och kanske mest om maten.
Jag har ju tränat en hel del förr, typ lika mycket eller kanske ändå mer. Så kosten är jäkligt viktig. Förr brydde jag mig nog inte så mycket. Jag käkade vad jag ville under 5 dagar i veckan och sedan fastade jag två dygn (vilket var samma dygn som de träningsfria återhämtningsdagarna).
Nu har jag fått hjälp av en weight trainer från Allsports Orust, som är gymmet där jag tränar, här i Henån. Ja snacket handlade alltså om kaloriintag. Och det är klart, ska man träna måste man sätta i sig lite kalorier. Men nu under mina hårdare perioder, så har jag bytt ut mitt vanliga käk mot mer träninganpassad mat. Mat med mycket, mycket proteiner. Jag upplever det som att jag slipper träningsvärken på ett helt annat sätt. Tidigare kunde den finnas som en molande värk efter träningpassen (de styggare passen iaf), nu, nä inte alls på samma sätt. Så jag är verkligen tacksam för hjälpen från Caroline på #Allsportwellness och för den mat som jag käkar från #Foodbox, #moremüsli #moremilk

Min hemlighet

Tänkte sparka igång bloggen igen, vi får se vad det ger :)
Börjar med att berätta att jag börjat träna igen, men det är inte som ni tror. Jag kommer att skriva lite om det i följande blogginlägg. För i detta inlägg ska jag skriva om en en liten grej som hände i veckan. Eller rättare sagt några detaljer om hur det är att vara jag.
Denna veckan skulle jag åka till Kungens by, Stockholm, för att arbeta i tre dagar. Det är inte alltid så kul att åka österut men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag har varit anställd hos min arbetsgivare i drygt 7 år nu. Jag vet att man på huvudkontoret har ett gym. Jag har aldrig varit där (på gymmet alltså), men denna gången så skulle jag testa gymmet. Så det var till att plocka ner "vanliga kläder" och träningskläder. Allt hystades ner, tillsammans med dator sladdar och allt möjligt mög i den stora ryggsäcken. Off we go!
Men ibland fattar jag beslut som jag inte begriper själv. Jag kan inte ens fatta om de är bra eller dåliga. Som i tisdags morse, då jag skulle åka iväg. Redan på måndagskvällen hade jag tagit fram alla kläder jag skulle ha på mig. Jag hade nogsamt förberett mig, kläderna hängde framme, i jackan (jag valde den lite tjockare eftersom det såg ut att kunna bli snö och kallt där i Stockholm) hade jag stoppat ner plånbok, SL kort och sånt där som kan vara bra att ha med sig.  
I mitt jobb så går resandet i omgångar, vilket gör att jag inte är en helt ovan resenär och därför har ganska hyfsat koll på läget, när det gäller packning, resor osv.
Allt detta var som bortblåst i tisdags morse. Jag stod där i hallen och funderade på vilken jacka jag skulle ta.
 -Vad ska det bli för väder där?
-  Kallt eller som här?
Efter 0,1 sekunds betänketid väljer jag den tunna jackan alltså inte den lite tjockare.
På bussen och kom just på att jag la ner plånboken och SL kortet i den andra jackan, så jag inte skulle glömma dem. 
Ja, ja det löser sig nog jag fick ju iaf med mig nycklarna till jobbets övernattningslägenheten.

Mötet som jag ska ha i Stockholm går bra och efteråt så testar jag gymmet på huvudkontoret. Jäsingen vad fint det var, visserligen var löpbanden under reparation, men övrig utrustning var så najs. Bastun var i det närmaste oanvänd. Alltså det var fint, riktigt fint.

Sedan när jag var klar där skulle jag gå till lägenheten, ca. 3,5 kilometers promenad. Det var kallt ute, frost, skaljackan värmde inte särskilt bra. men jag var fylld med energi från träningen och värme från bastun. Dessutom hade jag en stor och tung ryggsäck på mig, så det var inga problem att hålla uppe värmen i det vinterskrudade Stockholm. Efter 35 minuter kommer jag fram till lägenheten. känner att jag svettats lite och tänker, det var nästan som ett träningspass till. Gott för mig och min kropp.
Jag går upp för trapporna (2 våningar) och tar fram nycklarna. Hmm nyckeln verkar inte passa? Jag testar denna istället. Nähä den passar inte heller. Wtf!!!
Tydligen har hyresvärden bytt dörrar och lås. (jäkligt snygg dörr förövrigt) Men jag har ingen nyckel som passar.

Så vad gör man utan plånbok, SL-kort och någonstans att bo. Man ringer givetvis sin chef och gnäller.
Därefter kontakta jag vår resebyrå, som har stängt men de hänvisar mig till deras jour. Jouren hittar efter mycket letande ett hotellrum till mig. Sign Hotell vid norra Bantorget. Toppen det är bara att gå tillbaka samma väg som jag kom ifrån och lägga till ytterligare en kilometer. 4,5 kilometer till alltså. Men denna gången var jag inte lika fylld av energi, värmen från bastun var borta och svetten på min rygg var iskall.
Gick frysande genom staden, hackade tänder när jag checkade in. Använde vattenkokaren på rummet, tre koppar te blev det, sedan en lång varm dusch och jag höjde upp värmen i rummet.
Ja så kan det gå när man är jag...

Knas på hotell Billingehus

Höger eller vänster?

I dagarna två har jag haft nöjet att vara på hotell Billingehus i Skövde. Hotellet ligger uppe på berget Billingen och man har en fantastisk utsikt över staden och en bra bit till. Hotellet och dess omgivning är helt hänsynslös mot alla som gillar att träna. Så att sitta på konferens i dessa två dagar skapar bara abstinens och stress hos oss som gillar att röra på sig.
Utanför hotellet finns ett helt otroligt komplett träningsanläggning eller vad jag ska kalla det. Det finns utomhuspooler, bandybana, slalombacke (grymt att köra backintervaller i), kyrka, vandringsleder, mountinbikespår, motionsspår och en skidstadion. Jag har säkert glömt en hel del av det som finns att välja mellan. Så efter att ha suttit still en stor del av dagen kändes det otroligt skönt att få komma ut och springa, igår kväll. Jag valde mellan 5 och 10 km spåren. Det gällde ju att hinna duscha innan middagen serverades. Givetvis valde jag 10 kilometer. Jag upplevde spåret som flackt och lättsprunget och omgivningen var väldigt fin.
Imorse däremot så valde jag hotellets gym.Gymmet hade ett år eller två på nacken och låg i anslutning till SPA avdelningen. Gymmet är något in i hästväg! Ni måste gå dit om ni är på hotellet! 

 

Jag är ju fortfarande nybörjare på det här med löpband, så jag försöker testa det så ofta jag kan. Just idag gick det hyfsat lätt och jag stod på den där maskinen i ungefär 25 minuter. Innan jag började så hade jag lagt nyckeln till hotellrummet och telefonen i en liten fördjupning under displayen. Ni som sett löpband förstår vad jag menar.
Inne i gymmet fanns även en kvinna som körde, vad jag kan bedöma, någon form av cirkelträning. Det var lite på alla maskiner typ.
När jag var klar, tog jag telefonen och gick bort för att hämta flaskan med sprit (eller vad de nu innehåller) för att tvätta bort svetten.
Efter det gick jag och ställde tillbaka flaskan och kom då ihåg att jag lämnat hotellrumsnyckeln i den där fördjupningen. Naturligtvis gick jag då tillbaka för att hämta nyckeln.
Döm av min förvåning när jag upptäckte att nyckeln var borta. Jag letade som en tokig fast ändå lite lagom eftersom jag inte ville att hon skulle undra vad jag höll på med. Efter någon minut gav jag upp mitt letande. Ur min mun kom ett pliktskyldigt: -Jag har tydligen tappat min nyckel, ja det är väl sånt som händer när man är gammal och gråhårig. Sedan började jag gå mot dörren. När jag nästan var framme vid dörren blev jag lite sur, vände mig om och gick tillbaka till maskinen för att kolla en sista gång. Fasen också, där låg ju nyckeln och min hårsnodd! Problem var bara att detta löpband var alldeles vått av svett. Jag fattade ingenting! Då tittar hon på mig och säger: -Jag förstår verkligen inte varför du tvättade av löpbandet bredvid det du sprang på, men jag vågade inget säga.
Jag hade tydligen tvättat av fel löpband! Ytterst pinsamt.
För mig återstod endast att tvätta av löpbandet, ta min nyckel och konstatera att jag inte bara är gammal och gråhårig. Tydligen är jag gammal, gråhårig och dement!

 

#firsthotelbillingehus #billingehus #billingen #skövde #lonesomerunners #Regkonf2015