torsdag 1 oktober 2015

Knas på hotell Billingehus

Höger eller vänster?
I dagarna två har jag haft nöjet att vara på hotell Billingehus i Skövde. Hotellet ligger uppe på berget Billingen och man har en fantastisk utsikt över staden och en bra bit till. Hotellet och dess omgivning är helt hänsynslös mot alla som gillar att träna. Så att sitta på konferens i dessa två dagar skapar bara abstinens och stress hos oss som gillar att röra på sig.
Utanför hotellet finns ett helt otroligt komplett träningsanläggning eller vad jag ska kalla det. Det finns utomhuspooler, bandybana, slalombacke (grymt att köra backintervaller i), kyrka, vandringsleder, mountinbikespår, motionsspår och en skidstadion. Jag har säkert glömt en hel del av det som finns att välja mellan. Så efter att ha suttit still en stor del av dagen kändes det otroligt skönt att få komma ut och springa, igår kväll. Jag valde mellan 5 och 10 km spåren. Det gällde ju att hinna duscha innan middagen serverades. Givetvis valde jag 10 kilometer. Jag upplevde spåret som flackt och lättsprunget och omgivningen var väldigt fin.
Imorse däremot så valde jag hotellets gym.Gymmet hade ett år eller två på nacken och låg i anslutning till SPA avdelningen. Gymmet är något in i hästväg! Ni måste gå dit om ni är på hotellet! 
 
Jag är ju fortfarande nybörjare på det här med löpband, så jag försöker testa det så ofta jag kan. Just idag gick det hyfsat lätt och jag stod på den där maskinen i ungefär 25 minuter. Innan jag började så hade jag lagt nyckeln till hotellrummet och telefonen i en liten fördjupning under displayen. Ni som sett löpband förstår vad jag menar.
Inne i gymmet fanns även en kvinna som körde, vad jag kan bedöma, någon form av cirkelträning. Det var lite på alla maskiner typ.
När jag var klar, tog jag telefonen och gick bort för att hämta flaskan med sprit (eller vad de nu innehåller) för att tvätta bort svetten.
Efter det gick jag och ställde tillbaka flaskan och kom då ihåg att jag lämnat hotellrumsnyckeln i den där fördjupningen. Naturligtvis gick jag då tillbaka för att hämta nyckeln.
Döm av min förvåning när jag upptäckte att nyckeln var borta. Jag letade som en tokig fast ändå lite lagom eftersom jag inte ville att hon skulle undra vad jag höll på med. Efter någon minut gav jag upp mitt letande. Ur min mun kom ett pliktskyldigt: -Jag har tydligen tappat min nyckel, ja det är väl sånt som händer när man är gammal och gråhårig. Sedan började jag gå mot dörren. När jag nästan var framme vid dörren blev jag lite sur, vände mig om och gick tillbaka till maskinen för att kolla en sista gång. Fasen också, där låg ju nyckeln och min hårsnodd! Problem var bara att detta löpband var alldeles vått av svett. Jag fattade ingenting! Då tittar hon på mig och säger: -Jag förstår verkligen inte varför du tvättade av löpbandet bredvid det du sprang på, men jag vågade inget säga.
Jag hade tydligen tvättat av fel löpband! Ytterst pinsamt.
För mig återstod endast att tvätta av löpbandet, ta min nyckel och konstatera att jag inte bara är gammal och gråhårig. Tydligen är jag gammal, gråhårig och dement!
 
#firsthotelbillingehus #billingehus #billingen #skövde #lonesomerunners #Regkonf2015

fredag 18 september 2015

Le grand genomklappning

Denna veckan har varit lite speciell, måste jag erkänna. Vi blir allt som oftast smittade av träningens glädje och hur bra man mår av att träna. Är det inte under själva passet, så infinner sig euforin efter träningspasset. Våra vänner sprider gärna denna bild på bloggar (ja, jag är skyldig till det) facebook, Insta eller något annat socialt media. Det går liksom inte att värja sig mot det.
Så därför ser jag som min uppgift, åtminstone i detta inlägg, att berätta om att det faktiskt inte alltid känns så bra efter träningspasset.
I torsdags hade jag planerat ett lite längre pass. Ha i bakhuvudet att jag förra lördagen satte nytt årslängsta i terränglöpning med 25 km. Målet var någonstans runt 20 kilometer.
Jag tar det en gång till, Lördag 25 km (jag kände mig fräsch efter passet), måndag 6 km (kände mig pigg efter passet).
Så jag gav mig av på 20 km asfaltslöpning. Allt kändes underbart där jag sprang i resterna av orkanen Henry. Visst blåste det som tusan, men det var 18 grader och faktum är att jag hade medvind den största delen av sträckan (typ för första gången ever).
Passet genomfördes och allt igenom så kände jag mig bra. Undantaget efter 7 km, där jag helt plötsligt tappade all kraft därför saktade jag ner och återhämtade mig under 100-200 meter, innan jag tuggade på som vanligt igen.
När jag kom hem så kände jag mig inte mer sliten än vanligt efter ett långpass. Jag gick in och satte på ugnen, skulle äta hamburgare och pommes till middag. Uppdaterade på facebook om hur ljuvligt mitt pass varit, slängde in träningskläderna i tvättmaskinen och gick och duschade. Sedan var det in med pommes i ugnen och lite senare stekte jag burgare. Jag la upp maten på tallriken och sedan hände det...
Jag svettades och frös samtidigt, kände mig svimfärdig och ville kräkas.
Visst har jag varit med om detta några gånger tidigare. Efter några riktigt bra långpass när man tömt kroppen på energi. Men det här var på en ny nivå. Jag har aldrig mått så illa efter ett träningspass.
...eller så tar jag vilodag imorgon.
Maten fick lämnas, även om jag visste att jag var tvungen att få i mig energi.
Gick och la mig på soffan och hade fullt upp med att leva, kändes det som. Efter någon timme, var jag uppe och kräktes upp det vatten, som jag satt i mig efter träningspasset. Ytterliggare en halvtimme senare var det dags för diarrén.
Efter ungefär tre timmar, var allt som vanligt igen. Jag drack en kopp te med honung (socker) och lite vatten. Klämde i mig en hamburgare och kände att livet långsamt återvände.
I morse sa min fru att jag inte fick ge mig ut och springa idag (vilket jag inte har någon plan på att göra). Hon sa även att jag såg allt annat är trevlig ut igår vid middagsbordet.
-Du såg ut som ett lik. Helt jäkla vit i ansiktet förutom de lila läpparna. Gör aldrig om det!
Ja, så ibland kan träningen leda till andra saker än glädje och harmoni, ibland blir det inte whoopwhoopdetgårbranu, ibland blir det kräks och diarré också.
Imorgon är det lördag, då planerar jag ett lugnt återhämtningspass på max 7 km. Vi får se om min älskling släpper iväg mig. Just nu kollar hon livförsäkringar, tror jag :)

söndag 13 september 2015

Nörderi och nytt årslängsta

Under veckan har jag varit på personalkonferens och då det var ett fullspäckat utbildningsprogram, som min arbetsgivare försökte trycka i sin personal (och lyckades) så blev det inte mycket tid över för träning. Men innan middagen den första kvällen fanns en lucka på 1 timme och 15 minuter. Så jag gick till receptionen på hotellet och frågade om det fanns några schysta spår man kunde springa. Givetvis fick jag en karta med tre tydligt markerade banor. Jag valde den kortaste, 3,5 km. Det kan ju inte ta så lång tid om jag tar ut mig till max, tänkte jag.
Så jag kastade mig i träningskläderna och sprang iväg som en gasell (eller flodhäst). Planen var glasklar, 15-20 minuters löpning, sedan 20 minuter dusch därefter lite tid att hänga med arbetskamraterna innan middagen. Efter en liten stund tittade jag ner på klockan. Fick uppfattningen om att jag kanske hade kommit halvvägs. Klockan visade på 15 minuter. Jag borde vara nära "hemma" tänkte jag. Samtidigt som jag insåg att jag var långt från hotellet. Någonting var fel, väldigt fel. Hade jag sprungit fel? Var det fel på kartan eller på verkligheten? Var sjutton är jag? Efter ett tags irrande runt på en gräsplan, hittade jag en kvinna som var ute på sin gåingpromenad eller vad det nu kan heta när man går fort utan stavar. Jag nästan ryckte tag i hennes arm för att helt desperat fråga om vägen tillbaka till hotellet. Hennes vägbeskrivning tog 2 minuter och efter diverse korrigeringar typ "vänster därefter höger och sedan vänster två gånger", så insåg jag att här kan jag inte stå och småprata, här gäller det att få upp farten och börja lubba. På hennes beskrivning lät det som om jag hade två mil kvar. Det tog ca 8 minuter att komma tillbaka och sträckan blev 5,6 km.

Igår var jag iväg med en kompis från Lonesome Runners, vi skulle ut och traila lite. Eftersom han till vardags bor i Göteborg, så frågade han mig hur långt vi skulle springa. I mitt huvud så var det minst 30 kilometer. Fast nu har jag lärt mig att jag nästan alltid tror att det är längre än vad det är i verkligheten, så jag sa 23. Då han hade sprungit tävling förra helgen så kände han sig lite sliten, sa han. Banan vi sprang, börjar med tre ganska häftiga stigningar under de första 6-7 kilometrarna, vilket jag påpekade för honom. Han startade allt annat än lugnt, det var full satsning från första steget. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Och nu över till nörderiet...
Efter första stigningen låg jag på passets maxpuls 200 slag, efter andra stigningen hade det stabiliserat sig till 170 slag sedan kom ju den tredje stigningen 700 meter lång uppförsbacke som går från brant asfalt till ännu brantare grusväg och avslutas med en maxbrant liten knixig stig. 88 meters stigning är väldigt mycket, så en puls på 182 när man kom upp är något man kan leva med, eller?
Fast när man är uppe så är utsikten Amazing!!!
Tyvärr hade min klubbkompis rätt, han kände sig sliten sedan förra veckans tävling, så efter 19 kilometer klev han av och lämnade mig. Mitt mål med dagen träningspass var 25 kilometer. Jag ville testa om min nya dryck från Tailwind, var så bra som jag hört att den ska vara. Jag fick ihop 25, 86 kilometer och även om jag kände mig trött så skulle jag nog kunnat pushat på mot 30. Fast det får vi ta vid ett annat tillfälle, så 25 är helt ok. Totalt under veckan blev det 39.95, kanske kan man få ihop 40 kilometer nästa vecka?
Idag tänkte jag mig en tur i skogen igen, kanske 5-7 kilometer. Tyvärr ådrog jag mig en liten skada under långpasset. Jag fick skavsår i armhålan. Fråga mig inte hur, jag märkte det inte förrens jag stod i duschen. Kanske var det en söm i tröjan eller så var det något på ryggsäcken som skavde. Jag känner mig lite förvånad över detta, då jag aldrig varit med om det tidigare. Hur som helst, dagen kunde då ägnas åt vård av materiel istället.
Nytvättade och fina, redo för nästa pass
Så hur funkade då drycken från Tailwind? Jodå, jag är positivt inställd och kommer att testa drycken lite till. Men jag konstaterar att de första klunkarna smakar lite "metalliskt". Men efter några klunkar så försvinner det. Jag tyckte nog att jag tappade mindre i ork/styrka än vad jag brukar göra. Jag testade smakerna lemon och den andra smaken var mandarin. Men de smakar nästan ingenting i de närmaste smaklösa. Jag kände bara en antydning av smakerna. Det riktiga testet kommer när jag närmar mig 3,5-4 timmars löpning. Ska bli intressant att se hur jag känner då.

lördag 5 september 2015

Oskulden


Under denna rubriken skulle jag kunna bygga upp en dramaturgi typ:
- Det hände en kväll i källaren, på ett hotell, för länge sedan. Det var mörkt smutsigt och lite fuktigt. Det var bara vi två där. Jag ville inte, men min kropp orkade inte streta emot, min hjärna sa till mig att någon gång måste vara den första och detta var ett lika bra tillfälle, som något annat, så Just Do It.
Och en del av detta är faktiskt sant. Det hände i en källare på Hotell Högland i Nässjö. Skillnaden är bara att det definitivt inte var mörkt. Det var ljust och fräscht, det luktade svagt ifrån bubbelpoolerna som stod en bit bort. Det stämmer även att det var något fuktigt i luften, troligtvis beroende på just bubbelpoolerna. Sant är det också att det bara var vi två där. Däremot så stämmer det inte att det var för länge sedan. Tvärtom, det hände i tisdags.

Under alla år som jag har sprungit har jag gjort detta utomhus. Det har aldrig varit något snack om saken. Löpning sysslar man med utomhus. Jag har sprungit i hetta och jag har sprungit i många av västkustens regnstormar. Framförallt minns jag när grannen och jag var ute och sprang i en klass 2 varnings snöstorm. Det var kanske inte det intelligentaste jag gjort, men det var kul. Eller kul och kul, det var kul så här i efterhand, då när det hände var det jobbigt, framförallt efter 5-6 kilometer, när jag började frysa så mycket så vi var tvungna att springa tillbaka till bilen. Antar att det var som att försöka springa samtidigt som kroppen har spasmer överallt.
Att springa inomhus, på ett löpband, det är inte min grej. Så har det alltid varit eller så har det alltid varit fram till i tisdags, rättare sagt. Jag hade som alltid tagit med mig träningskläder på min resa. Kanske packade jag lite väl naivt. T-shirt och kortbyxor typ.
När jag kom fram till Nässjö föll ett tätt duggregn och efter att ha längtat efter en löptur hela dagen, så kändes det inte lika lockande längre när jag kom in i entrén på hotellet. Det stod att de hade Amerikansk Buffé som kvällens After Work, för endast 45 Kr. Allvarligt talat, vem kan motstå ett sånt kvällsmål innan man lägger sig på hotellsängen och zappar igenom ett antal TV kanaler?
Hur som helst, jag slogs med mig själv om att välja buffén före träningen. Jag kom upp på rummet och kollade pliktskyldigast igenom hotellinfopärmen. Jajjemän, de hade givetvis ett gym! Men vänta lite nu, vad var det för en mackapär på bilden över gymmet? Ett löpband? Man kanske skulle testa?

Ja, det var så det gick till. Några minuter senare stod jag där i källaren på hotellet, i det ljusa fräscha rummet och sprang på ett löpband. 30 minuter senare var jag genomblöt av svett och syret i det lilla rummet var lika slut som mina lårmuskler. De följande två dagarna var jag nere och brände av 20 minuter löpning och lite gym innan dusch och frukost.  Jag kan helt klart förstå nyttan med ett löpband, men ingenting slår The Real Deal, ett riktigt pass i skogen!
Oskuldsfull?
 


 

måndag 24 augusti 2015

Vasastafetten 2015

Ja, så hade då den stora dagen 2015 kommit. Årets enda lopp skulle avverkas med den gamla vanliga skaran löpare. I år var jag tydligen äldst i gänget, både åldersmässigt och med antalet sprungna stafetter. Cecilia, som var den som startade upp det hela och hennes man Erik, tyckte tydligen att det var viktigare att fira någons 50-årsdag, istället för att leda laget mot nya otroliga framgångar.
Själv var jag högst osäker på vad jag stod formmässigt. Alltså visst hade den nya lagkaptenen, Fredrik, ringt för 4 veckor sedan och frågat hur det kändes, om jag var laddad och allt det där. Självklart svarade jag att allt kändes bra och träningsmässigt såg det bra ut. Sedan kom det där med snedtrampningarna. Trampade snett med vänsterfoten 4 gånger på 5 pass. Jag valde därefter att vila en hel vecka och hålla mig till asfalt istället för terräng. Det skulle visa sig både vara ett bra beslut och ett dåligt.
Det bra var att jag vilade foten, men den är fortfarande inte helt ok. Den känns lite slapp eller hur jag ska uttrycka mig. Jag känner att jag inte kan trycka ifrån ordentligt.


Andreas och jag på väg ner till starten
Lyckan är att få köa för att få hämta sitt chip
 
Nåväl, jag sprang andra sträckan som mäter 14, någonting kilometer. Andreas som sprang startsträckan hade gjort det 10 minuter snabbare än vad laget är vana vid, så det var inte utan att jag kände press att prestera. Så jag öppnade ganska så raskt men märkte redan efter 3-400 meter att jag höll ett högre tempo än jag skulle klara av att hålla, så det var bara att sänka farten. I vanliga fall så brukar jag hålla lite koll på hur många löpare som jag springer förbi på min sträcka. I år upptäckte jag ganska så snabbt att det var många som sprang förbi mig istället. Väldigt många... När jag blivit omsprungen av 20, ja, då kände jag att jag måste sluta hålla räkning. Annars skulle det bli alldeles för många negativa tankar. Detta hände efter bara 2-3 kilometer, så jag hade lång tid att springa ifatt dem igen, tänkte jag.
Roligast (och sorgligast) av allt var det att bli omsprungen av min gamla FN/IFOR kompis Niklas Berglind. Han sprang med lätta steg vände på huvudet och sa på sin klingande dialekt; - Är det Vikingson? Vilket jag kände mig tvungen att erkänna. Niklas tyckte att jag skulle öka takten, för att jag sprang för långsamt. Men jag lullade på i mitt tempo.
När jag hade ungefär en km kvar till mål, så hade jag legat bakom en man under ett hundratal meter. Jag letade efter ställen att springa om på, men att hoppa ner i en myr eller springa i blåbärsris lockade mig inte, så jag bidade min tid.
Helt plötsligt blev det en liten brant, kanske bara 6-10 meter lång och som sagt väldigt brant. Jag vet ju med mig att jag är ganska så duktig på nedförsknixar, så jag bestämde mig för att detta var stället där jag skulle förbi. Min kalkyl byggde på att jag behövde ungefär 8 snabba steg för att ta mig förbi. Sagt och gjort, jag la mig till vänster och ökade. Första steget och jag var bara en halvmeter bakom. Andra steget och jag låg jämsides. Tredje steget, jag var förbi! Fjärde steget dags att hoppa in i högerfilen igen, men vänta nu...
Foten lutar, hela foten är inte i marken, va f-n, jag trillar!!!
Så efter en dubbel kullerbytta landar jag i blåbärsriset. Glasögonen hade jag ingen aning om var de var, keppan är neongul så den var inte svår att hitta men hur ska jag hitta mina glasögon???
Jag hör även att en klunga är på väg, jag ser den första löparen börja springa ner för branten. AKTA MINA GLASÖGON LIGGER HÄR NÅGONSTANS! skriker jag till.
De första 2-3 löparna har ingen chans att stanna utan brakar på. Sedan ser en i klungan mina glasögon och säger, -De ligger ju där. Jag hittar dem  och reser mig upp, tittar framåt och räknar igenom hur många som passerat mig. Jaha, där tappade jag 12 placeringar till...
Jag är övertygad att om jag inte haft de där snedtrampen och den där veckans träningsuppehåll, så hade detta aldrig skett
Hur som helst. Efter att kämpat med motivation i stort sett ett helt år även om det funnit perioder då det varit kul att springa igen. Så känner jag just nu en otrolig glädje över att få springa.
Så nu ska jag bara vänta tills svullnaden på knät, den ömmande tån och värken i axeln har släppt, sedan ska det bli ett pass i skogen. Jag är så sjukt löpsugen nu!

Laget som satte ny bästa tid för laget!8:13 putsar tiden från
förra året med13 min. Fortsätter vi så här, så är vi under 8
timmar nästa år! Andreas och jag saknas på bilden, men vi
hade ju en egen bild :)








söndag 7 juni 2015

En förstörd Champions League final!

Idag har jag satt nytt årslängsta! Äntligen börjar jag få till det där med distanser också. 2015 är ett uppbyggnadsår för 2016 och inte minst 2018, därför bryr jag mig inte så mycket om vad andra gör för tider eller distanser. Jag håller fokus på mig och låter mig inte ryckas med av någon träningshets.
Ska väl i ärlighetens namn säga att det ibland är svårt att inte ryckas med. Självklart vill jag också sätta nya personliga rekord eller springa längre än jag någonsin gjort tidigare men som sagt, det får vänta.
Hur som helst, idag har jag satt nytt årslängsta med 16,6 kilometer, på en blandning av grus och asfalt. Mest av allt så var det vind. Väldigt mycket vind för att vara ärlig.
Härligt att ha denna jämna hårda vind i ryggen, jag formligen svävade fram. Å andra sidan så blev det riktigt jäkla jobbigt när man fick motvind. Försökte göra mig så liten som möjligt och huka mig samtidigt som jag sprang. Det var väl inte en riktigt optimal löpstil men originellt så det förslår.

Igår innan jag var ute och sprang var jag ute med hunden och fotade lite. Så vi kan väl låtsas att det är bilder från dagens löptur.


Om man tittar riktigt nära.
Så var det den där förstörda Champions League finalen.
Visst var det en spännande match? Barcelona hade första halvlek och andra halvlek ägdes av Juventus. För mig som inte bryr mig så mycket om något att dessa lag, så var det en fantastisk fotbollsunderhållning. 
Så vad var det då som förstörde den fina matchen?
Jag hade laddad upp med lite extra allt, så jag satt där med två flaskor Erdinger Alkoholfreies Bier och en påse Chips av sorten Ranch Sourcream Onion. Är det fest så är det!
Vad jag kanske borde kollat upp innan jag köpte den alkoholfria ölen var den text där det stod Weissbier. Det var alltså veteöl jag köpt. Jag har druckit det en gång tidigare. Det var efter målgången i München Marathon. Då var jag så slut att jag inte riktigt fattade vad det var jag drack. Jag kommer bara ihåg att det var äckligt.
Sedan var det chipsen...
Jag vill verkligen varna för dessa chips! Alltså de ser fantastiskt goda ut när man tittar på påsen, men för gud skull köp dem inte!!
Påsens utsida överträffar innehållet med ett par 1000%. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om dessa chips äcklighet, men jag nöjer mig med att konstatera att de så äckliga att de förstörde hela upplevelsen av Champions League finalen. Alltså jag blir så upprörd av detta så jag måste avsluta med en bild till. Lev väl och låt inte träningshetsen ta över!
Sånt här kan man se när man är ute
och springer i skogen.                      






onsdag 3 juni 2015

Livet på landet

Jag har ju förmånen att bo lite utanför stadskärnan i en riktigt liten stad. Fördelarna med att bo utanför ett "tätbefolkat" område är enorma om du frågar mig. Vi har egen brunn så vi slipper det kommunala klorerade vattnet. Jag behöver bara springa 50 meter sedan är jag på en löparvänlig stig. Katten kan jaga möss bäst den vill. Det är lugnt och tyst. Ingen gnäller för att du eldar med ved. Ja, jag kan göra listan mycket mycket längre. Men man måste givetvis även ta med nackdelarna. Det där med lugnt och tyst, kanske inte stämmer. Visst det är inte samma ljud som i tätorter, men råmande rådjur på nätterna är ingen höjdare eller fåglar som börjar kvittrar halv fyra på morgonen.
Man kan inte förvänta sig den service som man har i staden. Låt mig återkomma till detta...
Som ni läst så har jag uttryckt att jag tycker att det är asroligt att springa igen (det senaste blogginlägget). Det går förhållandevis lätt och ja, det känns bra.
Givetvis hann jag knappt skriva det innan jag åkte på en "typ skada". Jag var ute i skogen och sprang och så satte jag ner vänsterfoten på en rot som stack upp på stigen. Foten gled två centimeter i sidled och, jag märkte ju inget, eftersom det händer allt som oftast att foten glider lite på underlaget. Dagen efter däremot, så märkte jag att det ömmade lite. Men inte värre än att jag redan nästa dag sprang lite till. Givetvis började det ömma lite mer. Men är man löpare så lyssnar man inte alltid på kroppen. Så därför valde jag att ge mig ut även nästa dag. Men jag lämnade skogslöpningen och sprang på asfalt istället. Min tanke var att asfalt är ett slät underlag och därför skulle min ömmande vrist inte belastas i sidled så mycket. Märkte att min geniala tanke höll och jag sprang smärtfritt genom passet.
Men dagen efter, då ömmade det inte längre, det gjorde ont!
Eftersom jag anser mig själv vara genomsnittligt smart, så bestämde jag mig för att vila under måndagen och tisdagen. Måndagen förflöt och jag tyckte att det var en skön vilodag. Tisdagen kände jag att jag ville ut och springa men två vilodagar skulle jag ha. så kvällen förflöt med en viss frustration. Det som höll mig uppe, humörsmässigt, var att det snart skulle vara onsdag och då jäklar ska jag ut och springa.
Så idag när arbetsdagen var slut, skyndade jag mig hem med bara en tanke i huvudet. Byt om och stick ut och spring. Svettas och ha kul sedan en skön dusch. Jag tänkte mig ett längre pass och hade under eftermiddagen smugit i mig "lite" lösgodis för att ladda lite extra.
Uppladdning!

Det är nu återkopplingen till det där med förväntad service. När jag kom hem så möttes jag av att vi inte hade något vatten i kranarna. Vattenpumpen hade pajat. Kvällen ägnades åt att försöka skrämma igång vattenpumpen så att den skulle funka till imorgon. För imorgon kommer nämligen rörmokaren och fixar till det den där attans pumpen.
Dusch utan vatten är inte kul!
Hade jag haft kommunalt vatten hade jag förmodligen bara behövt ringa till kommunen för att få hjälp med vattnet. Nu får jag fixa själv.
Jag klagar inte, jag har valt att bo på landet och jag stormtrivs med det. Jag är bara skitless på att jag nu inte har tränat på 3 dagar!

torsdag 28 maj 2015

Fem bra saker med att springa när det regnar

Igår när jag var ute och sprang hände en rolig sak. Rättare sagt det hände några roliga saker. Det första var att jag sprang med ryggsäcken och att det funkade finfint. Inget skav och den satt som en smäck. Givetvis har jag lite träningsvärk idag, eftersom jag lastade den med vatten och lite grejer, så att det ska kännas så äkta som möjligt.  Å andra sidan så sprang jag inte någon längre distans utan det fick bli den gamla vanliga 11,5 km slingan. En slinga som till 70% asfalt och resten i terrängen.
Det hände även en annan sak under löpningen. Jag reflekterade faktiskt inte över det när det hände, men i slutet på passet så kom jag på det.
Jag sprang omkring och funderade på vilka lopp jag ville springa i framtiden. Visst målet är ju Ultravasan 2016 och 2018, men va tusan, man måste ju springa lite mer än två lopp. Så jag sprang och funderade på Oslo Eco Trail, ett 80 kilometers lopp och sedan kom ju givetvis Kullamannen upp och man kanske skulle testa TEC 100 (100 miles är otroligt lååååångt) jag tror att jag måste springa och tänka på fler lopp innan jag bestämmer mig.
Jag kan inte minnas när jag senast var ute och sprang och tänkte på att jag ville anmäla mig till lopp. Jag hoppas innerligt att det vänt på riktigt nu, så att jag inte hoppar över pass bara för att de känns jobbigt att resa sig ur TV soffan. Jag känner mig så glad över detta lilla framsteg.
Känner mig så här just nu



Sedan till rubriken. Jag hann givetvis tänka på vad som är så bra med att springa i regn. Inte för att jag sprang i regn igår. Tvärtom, det var strålande sol och nästan helt vindstilla. Men här kommer listan
  1. Du ser svettig ut redan efter en minut!
  2. Det finns extra mycket syre i luften.
  3. Springer man på en väg där det kör bilar, så har bilisterna en tendens att ta ut lite extra avstånd till dig. Min teori är att de inte vill böta ner dig
  4. Om du har kompisar som inte riktigt bestämt sig för om du är en riktig löparidiot eller inte, så kommer de absolut att placera dig i facket bland de andra idioterna
  5. Duschen efteråt är extra skön
 
 


onsdag 15 april 2015

Benmördare och Yoga i 38 grader

Efter förra helgen så var det då åter dags att ta sig för en lunchjogg med åtminstone en av mina arbetskamrater. Det blev den gamla vanliga rundan, fast eftersom det blåste en hel del, så sprang vi varvet baklänges. Det visade sig vara ett smart drag för då avslutades de sista 300 metrarna, innan "benmördar´n" avslutades med en kraftig medvind. Sedan blev det som sagt dags att köra slut på benen i min egen lilla trappmaskin.
Efter lunchjoggen så blev det återhämtning på kontoret och efter det så stack vi (jag och fyra av mina arbetskamrater) iväg till SATS Masthugget. Vi hade blivit inbjudna till Mojo Yoga. jag är absolut ingen expert på Yoga, har bara varit på ett Yogapass tidigare i mitt liv och det var något helt annat än MojoYoga, då var det lugnt och avslappnande. Jag är inte säker men jag tror att de fick väcka mig. Detta scenario var inte aktuellt under måndagens Yoga. Vi stog där utanför lokalen, som ett litet gäng skolbarn, upprymda över att få börja skolan efter ett skollov. Nervositeten fanns där, vad var det vi hade gett oss in på? Hur gör man? Är det här något för mig? Vad ska de andra tro? Hur ser jag ut? Frågorna var de gamla vanliga, ovissheten över att inte veta vad som väntar på mig, kan ibland bli outhärdlig.
Nåväl, några minuter (typ 10) innan passet skulle börja släpptes vi in i den 34 grader varma lokalen. Mattor rullades ut och minihandukar delades ut så långt lagret räckte.
Sedan började vi med att vrida, tänja, stretcha kroppen i alla omöjliga ställningar. När man väl fått in något som man inbillade sig var någorlunda rätt position, så skulle man stå still så. Det var ställningar som verkligen fick alla mina okända muskler att jobba. Plankan var helt plötsligt outhärdlig att genomföra, armar och magen darrade som asplöv, allt under tiden som värmen sakta ökade för att till slut komma upp i 38 grader. Passet var ungefär en timme långt och det var sjukt svettdrivande.
Så här fin kan Yoga vara, jag har några pass kvar innan jag
kommer dit.

Funderar fortfarande på varför handdukarna som delades ut var så otroligt små? Det kan ju inte varit meningen att man skulle torka svett i dem, eller? Jag skulle ha kunnat fylla en insjö i Vätterns storlek med bara mitt svett. Glasögonen halkade bara av hela tiden, så de fick jag lägga på golvet. saknade dem inte så mycket eftersom svetten ändå rann in i ögonen och gjorde att jag knappt såg något.
Så här i efterhand kan jag konstatera att detta är med på topp 3 listan över de svettigaste passen som jag överlevt. Det här är en helt annan sak än mina vanliga träningspass! Okej jag erkänner, min energi tog slut 10-12 minuter innan yogapasset var slut. Jag kunde inte röra mig så mycket eftersom jag fick yrsel varje gång jag försökte. Fast det var helt okej, det var inte så att jag höll på att svimma eller så. det var bara det kroppen var helt slut på energi, på ett sånt där härligt sätt.
När träningspasset var slut, sa Marie (vår Yogainstruktör) att om 4 veckor skulle man starta upp en ny MojoYoga kurs med fokus på Core.
Jag har ju länge blundat för att min Core är asdålig, så direkt blev jag intresserad. Jag är övertygad om att om jag ska lyckas med mitt mål 2018, så måste jag stärka mig på flera ställen och framförallt måste jag jobba med min Core. Jag tror inte att jag kan "fuska" mig till att nå mitt mål 2018.
Så tack SATS Masthugget  för inbjudan och tack Marie för ditt tålamod med oss newbies
Och vem vet, jag kanske påbörjar att stärka min Core i 38 graders värme, på  #satsmasthugget

För övrigt kan jag meddela att även TV bänken verkar vara såld. Jag är dock mest förundrad över att ingen verkar visa intresse för TV ljudet. Är anläggningen verkligen så dålig?
Just nu lyssnar jag på Thin Lizzy och The Boys are back in Town. För bra musik blir aldrig gammal eller omordern!
Rock on!!!

måndag 13 april 2015

Vardagsmotion eller inte

I fredags blev jag utsatt för en kupp av min kära hustru. Vi har under en tid diskuterat och kommit fram till att vi ska köpa en ny dusch. Vilket är något som jag tror att vi bägge ser fram mot. Vår nuvarande installerades efter vattenskadan på toaletten för nästan 20 år sedan. Så den börjar bli lite föråldrad. Jag menar, vem vill ha en dusch där vattnet endast kommer uppifrån? Idag kan man ju välja mellan uppifrån och från sidorna och ta mig tusan om jag inte skulle kunna hitta någon som erbjuder underredsspolning också. De ska spela musik och en del har även inbyggd telefon. Just dessa lite mer exklusiva modellerna har kanske inte riktigt fallit oss i smaken, men att välja mellan "tropiskt regn" och massagedusch, har blivit ett måste. Men nu verkar det bli en renovering av vardagsrummet istället. För helt plötsligt så såldes TVn, som hängt så fint på väggen. Stolar såldes med samma hastighet och nu ska tydligen TV ljudet säljas också. Allt detta genomfördes genom kuppliknande former. Ingen förvarning överhuvudtaget!
 Alltså missförstå mig rätt, jag har inget emot denna förändring, men vad hände med duschen?

För övrigt har det varit en alldeles förträfflig träningshelg. Fredagen hann jag med en hyfsad promenad med hunden, Detta upprepades under lördagen. Under lördagen var det ju kanonväder, så efter hundpromenaden fick det bli lite slapp och en kopp kaffe, innan jag belönade mig med lite trail. Bestämde mig för att köra en gammal favoritbana. Dels för att det var länge sedan jag sprang den och dels för att jag ville kolla hur jag står mig mot mina tider från förr. Man kan säga att just det sistnämnda var något naivt. Jag trodde på allvar att jag skulle vara i närheten av mina tider från för ett år sedan. Jag har ett humm om vilken km tid jag hade då och jag vet definitivt vilken tid jag hade i lördags. Konstaterar att jag behöver några fler träningspass innan den hastigheten och uthålligheten är tillbaka.
Söndagen (igår) var det återigen helt fantastiskt väder. Visst det blåste lite mer, men solen sken. Eftersom det var en planerad vilodag, så fick jag faktiskt kämpa (lite iaf) för att jag inte skulle ge mig av på en löptur. Istället gjorde vi något som vi nästan aldrig brukar göra. Frugan och jag brukar oftast gå med hunden ensamma. Men igår var det ryggsäck på lite kaffe några mellanmålskex och en halv apelsin till hunden och sedan blev det avmarsch. Vi gick en ny vända, delvis iaf, för min fru. Vi hittade en fin utsiktplats med någorlunda lä, där vi satte oss ner och fikade, innan vi fortsatte.
Mer apelsin annars vill jag inte vara med på bilden!

När vi sedan kom hem så tänkte jag, att nu är det dags.
Dags för årets första gräsklippning. Sagt och gjort, fram med den gamla trotjänaren från Klippo. På med lite soppa och ett drag i snöret. Den brummade igång direkt. Klippo och jag, det gamla strävsamma paret. Medan jag gick där och klippte gräset kom jag att tänka på att vi kanske borde skaffa oss en sån där robotgräsklippare istället? Alltså det skulle ju frigöra mycket tid då jag kan göra andra saker som att träna exempelvis. Men allt eftersom gräsklippningen framskred så kom jag fram till att klippa gräsmattan är träning. Det är i och för sig inte löpning, men det är träning. Vardagsmotion, vilket ju alla mer eller mindre, säger är så viktigt. Så på min vilodag igår, vandrade jag i terrängen i nästan 2,5 timme samt klippte gräsmattan i 45 minuter.
Idag ska jag ta mig en lunchjogg med arbetskamraterna och avsluta den med "benmördaren" igen. Ikväll har vi på jobbet blivit inbjudna att testa "hotyoga". Yoga i ett varm rum alltså. Så vi är en handfull som ska testa detta. Idag blir det alltså dubbelpass.
Avsluningsvis vill jag gratulera alla Lonesome Runners som deltagit i tävlingar i helgen. Det var Ultran Fyr till Fyr i Danmark och det var Paris Marathon och diverse andra lopp. Bra jobbat!
Själv har jag bara 67 gånger kvar att släpa mig upp för backen med pilen, men det ska jag nog klara.
Ha nu en fin träningsvecka!

torsdag 9 april 2015

Inga problem med tekniken

Utifrån rubriken kan man ju lockas att detta inlägg ska kunna handla om min löpteknik och i sanningens namn så kanske jag kommer att nämna den i förbigående. Fast detta inlägg kommer mer att handla om att mina fantastiska (om jag får säga det själv) texter.
För ett tag sedan fick jag en ny mobiltelefon. Jag bytte från ett system till Android och med detta kom givetvis en massa fördelar. Bland annat så kunde jag skriva texter och lägga ut på min blogg mycket enklare, trodde jag.
Så när jag sitter och väntar någonstans, är på ett tåg eller en buss, så skulle jag kunna blogga lite om min träning, tänkte jag. Och visst, det går otroligt bra att skriva ihop små roliga texter. Att lägga in bilder har jag inte riktigt fattat hur man gör än, de verkar vilja vrida sig ett kvartsvarv. Vilket kanske inte är så fel alla gånger. Alltså jag menar, bilderna på skogsstigarna ser oerhört branta och jobbiga ut. Men från att skriva texten till att få den publicerad är steget långt. Jag måste erkänna att här sätter mina tekniska kunskaper stopp för mig. Jag fattar inte hur jag ska göra. Men jag får väl fråga en kompis. På något sätt måste denna teknikförvirring lösa sig.
Apropå något helt annat. Igår var det 16 grader varm och strålande solsken. Vilket innebar att jag drog på mig tischan och kortbyxor och gav mig ut på en mixad tur. 2 km asfalt och grus i början av passet sedan blev det trail och passet avslutades med lite asfalt och grus igen. Jag var helt färdig efteråt. Herreminje så varmt det var.

Sedan hände en annan rolig sak också. På skärtorsdagen var grannen ute och sprang. Och som den goda människa jag är, så gav jag honom några uppmuntrande ord på vägen. Typ; Du ser stark ut! Det går lätt Henrik. Ja ni vet, lite positiv Pepp.
Igår när jag var ute så står nämnda granne med sin bror på sina marker. Med sig har de några andra. Eftersom jag vet att de försöker sälja lite avstyckade tomter, så tror jag att de andra var "tomtspekulanter". Jag känner själv att jag är sliten och jag känner att löpsteg är så tung att varje gång jag sätter i foten så får man ett jordskalv som mäter 0,3 på Richterskalan. Jag ser även att min granne står och laddar för att ge mig lite positiv pepp tillbaka. Och jag vet att det är "ljugpepp" alltså ropar jag till honom: -Ljug inte Henrik, det ser inte bra ut, jag vet. Min kära granne struntar givetvis i detta och jag får min pepp. Efteråt när jag är hemma och joggar ner, då kommer jag på att det där kanske inte var det smartaste jag sagt. Tänk er själva att ni är spekulanter på en tomt. Ni står där med säljaren och förbi er kommer en flarne springande och ropar att säljaren ska sluta ljuga. Alltså jag hoppas innerligt att köparen förstod att jag pratade om mitt löpsteg inget annat!
Idag har jag varit ute och sprungit på lunchen. avslutade med en "benmördare". vilket innebär att man springer uppför trapporna från Badhusgatan till Otterhällan. Jag uppskattar det till ett 9-10 våningars hus. Sedan staplar man ner till Ekelundsgatan (tar ca 2 min.) och springer de 9 våningarna upp till kontoret. Allt detta är i Göteborg om det är någon som är sugen att testa.

måndag 16 mars 2015

69 kvar

Alltså jag utgår från att man som bloggare ska skriva positiva saker på sin blogg som gör att de som läser får en "må bra känsa2 och vill komma tillbaka till bloggen och läsa mer. Det är ju hur svårt som helst! Alltså jag kan inte ljuga ihop en positiv historia bara för att du ska komma tillbaka till denna sidan och läsa ännu en gång. Fast redan den här inledningen varit så negativ så att du troligtvis klickat dig vidare. Om du nu inte har det, så ska jag berätta en liten historia om hur skönt det kan kännas efteråt, men låt mig ta det från början.
De senaste två veckorna har jag varit ute på tjänsteresor, vilket i och för sig inte är en förklaring till att jag inte varit ute och tränat. Tvärtom, varje gång har jag plockat ner sjukt mycket träningskläder i väskan. Och när jag gått och lagt mig på kvällen har jag tänkt, jag ställer klockan en timme tidigare och sticker ut och springer lite innan frukosten.
Klockan har ringt, men inte tusan har jag staplat mig upp ur sängen och gett mig av på en morgonjogg. Nä jag har legat kvar och gottat mig i sängen istället.
Men när jag körde hem från förra veckans resa, tänkte jag på att om jag ska nå mitt mål, så måste jag ta tag i det här. Så fredagens fantastiska väder gjorde att jag kände att nu, nu, nu måste jag ut och springa. Det slutade med att jag tvättade bilen istället.
Lördagen var erbjöd förutom mello, ett fantastiskt väder. Jag var ute med hunden i skogen och gick. Tänkte att när vi kommer hem så ska jag ta en kopp kaffe och sedan ska jag ge mig ut och springa lite. Det slutade med att jag tog en kopp kaffe, satte mig i soffan och kollade på fotboll istället. Alltså det kan vara assvårt att lura sig själv att ta tag i träningen.
Söndagen förflöt i stort sett på samma sätt. förutom med en stor skillnad. När jag var ute med Dexter i den fantastiska vårsolen. Vi gick på samma ställen som vi brukade och jag tänkte på alla gånger jag både gått med honom och sprungit förbi på just denna stigen. Jag mindes förra året vid denna tiden då jag flög fram här. När grankvistarna rispade kinderna, för jag inte fick upp händerna tillräckligt for för att skydda mig. Jag gick i skogen och kände förra årets fartvind mot mina kinder. Jag tänkte för mig själv hur mycket löpningen egentligen betyder för mig och att jag satt upp ett helt idiotiskt mål.
Och nu börjar du säkert fundera lite vart jag vill komma med all denna text. Ja om du fortfarande läser alltså :)
I slutet av min skogspromenad kommer man till en låååång uppförsbacke. Längst upp sitter det en banmarkering. En vitfärgad pil, eftersom detta är på den vita banan. Den står där, ganska ensam. Högst upp, precis där backen slutar. Man ser den när man klarat av nästan halva backen. Jag tänkte på den pilen, när jag såg den. Jag hatar den pilen. Verkligen hatar den!
För några år sedan när jag började springa, så klarade jag aldrig att springa upp för hela backen. Den var för brant, den var för lång och dessutom stod den en j-vla pil och hånade mig, varje gång jag stapplade förbi den. Jag hatar verkligen den pilen! En dag för länge sedan, satte jag som mål att varje gång jag orkade att springa upp för hela backen så skulle jag klappa pilen. Ni vet, ungefär som när man klappar någon på kinden. Mitt mål var att jag skulle klappa pilen 10 gånger.
Det gick mycket lättare att springa upp för backen när jag hade satt upp denna målsättning. 10 gånger förvandlades till 30 och 30 till 100. Någonstans vid 277 gånger tappade jag räkningen.
Min löpning idag är inte mycket till löpning. det går så långsamt så att det inte ens kan kallas för joggning. Det är bara att inse att jag tillhör lufsarna. Vänta nu, tillbaka till pilen.
Jo eftersom jag är så dåligt tränad, funderade jag på om jag skulle kunna klara att springa upp för backen i dagsläget. Alltså när jag kom hem med voffsegull, så blev det en kopp kaffe och sedan ut och springa (Ja. eller lufsa). Det var så sjukt skönt! extra skönt blev det när jag lämnade grusspåret och gav mig av in i skogen. Vilken sjuk frihetskänsla!
Efter några 100 meter kom jag fram till backen. Slängde snabbt ihop en målsättning. 70 klappar på pilen innan augusti månad är slut.
Idag är jag sjukt stolt. Jag har bara 69 gånger kvar!

tisdag 24 februari 2015

Mitt omöjliga mål, eller?

Så, då känner jag mig äntligen redo. Redo att sätta upp en ny målbild för vad jag vill uppnå med min löpning. Min kommande satsning, sträcker sig från igår, fram till augusti 2018.
Tidigare har min träning och löpning handlat om att jag ska få ett inre välbefinnande, resultat utifrån tävlingsnormer (att vinna) har egentligen varit totalt ointressant. I lopp som jag ställt upp i, så har jag givetvis pressat mig för att göra ett så bra resultat som möjligt. Målet har dock inte varit att jag ska vinna, utan att jag ska delta, göra mitt bästa och ha roligt. Jag tror att de flesta av oss faktiskt tycker att det räcker så.
Som ni vet så har jag varit inne i en, till synes, oändlig svacka sedan Ultravasan. Inte haft lust med någonting, inte haft någon målbild. Helt enkelt bara softat runt.
För några dagar sedan så fyllde jag år och i samband med det så konstaterade jag att följande har hänt sedan jag sprang Ultravasan.
1, Jag har gått upp ca 7,5 kg i vikt
2, Jag får ont i knäna när jag springer.
3, Jag orkar inte springa mer än typ 7 kilometer i ett tempo som gör att de flesta stavgångare skulle passera mig.
Med detta som utgångspunkt, samt det faktum att min pendlingstid till jobbet är ca 4 timmar om dagen (okej 3,5 då), gör att jag själv tycker att min utmaning till mig själv är löjligt hård.
Så vad är då målet? Vad ska uppnås i Augusti 2018?
Enkelt formulerat, jag ska vara den snabbaste 50-åringen (shit va gammal jag är) på Ultravasan, 2018.
Jag har inte kollat vilken tid den snabbaste hade i år och jag har ingen aning om hur jag ska uppnå denna målsättning. Men jag ska ta mig tusan göra allt jag kan för att lyckas med detta.
Nu har jag lite hemläxa att göra, dels ta reda på hur sjutton jag ska träna för att nå min målsättning, och sedan ska jag sätta upp delmål.
Eftersom jag har slappat lite, så kommer jag inte att sätta några mål för 2015, i år ska jag bara springa och ha kul. Jag hoppas dock att jag kommer till start i Musselloppet, här i Lysekil i augusti och att jag får följa med "mitt" Vasastafettslag och springa en sträcka på den underbara banan.
Jag kommer även att försöka att skaffa mig sponsorer/mentorer som kan ge mig tips och råd på vägen. Mina mentala tränare i #LonesomeRunners, kommer givetvis att påtvingas mitt humör under dessa år.
Men, jag har även en livlina/nödbroms. Min träning och målsättning får inte gå ut över min älskades hälsa. Jag får inte bli så fokuserad på mitt mål så att jag inte ser hur hennes sjukdom förändras. familjen kommer först. I ärlighetens namn, så hade jag nog inte riktigt koll på det förra gången. Det kanske blev ett pass här och där, när jag kanske borde ha stannat hemma istället.
Just nu lyssnar jag sjukt mycket på det tyska bandet, Revolverheld och deras album Immer in Bewegung. (ligger på Spotify) bara älskar deras låtar, inte minst Sommer in Schweden, för jag längtar till sommaren nu.
Hoppas att du vill följa med mig på min resa mot mitt mål 2018. Signa gärna upp och prenumerera på min blogg.
Ha det bäst!