Sony Ericson vs. Sony = jag har en TV.

Detta inlägg handlar inte om träning, utan om att jag upptäckt att jag numera kommit upp i den ålder där jag knappt förstår tekniken längre. Men låt oss ta det från början...
För några dagar sedan började min mobiltelefon att krångla. Alltså man kunde ring, messa och så till den. Problemet var att skärmen aldrig kom igång. Det var som om den var avstängd hela tiden, fast den spelade upp ringsignaler och vibrerade när jag fick mess. Det var inga problem att svara när det ringde, men att läsa meddelanden var ju helt omöjligt av förklarliga skäl. Inte heller kunde jag ringa eller skicka meddelanden. Min telefon har jag med mig överallt (kanske inte de korta träningsrundorna), framförallt på de lite längre turerna. Det känns tryggt att kunna ringa hem om det skulle hända något.  Se mitt inlägg från den 17 mars, så förstår ni.
För min kära hustru är ju de här med en ny telefon ingen big deal. Det finns ju fabriker som bara tillverkar telefoner, typ. Men för mig är det lite mer känslosamt. Jag och min telefon har varit med om en hel del tillsammans. Den fyller alla krav som jag har på en telefon. Man kan ringa, messa, kolla facebook, fotografera med den. Dessutom är den vatten och stöttålig och för att få till pricken över I, den är liten. Men som sagt, den är trasig...
Igår begav vi oss därför till köpcentrat utanför Uddevalla. Där besökte jag i rask takt 3 olika butiker för att fråga om de hade någon telefon som var lika bra som min stilla insomnande telefon. I den första butiken skakade den unge mannen på huvudet och sa: Nä, men kolla hos någon av de andra som säljer, de kanske har något, fast jag tror verkligen inte det. Sagt och gjort, jag knallade över till konkurenten. Jag förklarade för säljaren vad jag sökte för slags telefon. Jovisst hade de en som uppfyllde mina krav. Attans bra tänkte jag. Problemet var bara att den var lika stor som platt tvn här hemma. Den var ju otroligt stor, men inte blev jag ledsen för det, det fanns en butik kvar att besöka. Jag knallade alltså till butik nummer tre, talade med en säljare som vänligt informerade mig om att, och nu ska jag ge mig på att återge vår dialog; - Va?!? Nä några sånna små telefoner har vi inte längre, det finns ingen som vill ha sånna. Men vi har den här (han visar upp en likadan lur, som i den förra butiken).
- Men allvarligt, tror du att jag vill vara ute och springa med en TV? Jag vill ha en liten telefon.
- Du, gå iväg till någon elektronikkedja, de kanske har någon sån där gammal liggande inne på lagret som bara väntar på att någon som du ska komma dit. (Notera hur säljaren här på ett "trevligt" sätt ber mig att dra åt... Samtidigt som han lämnar information som jag behöver).
Efter just den kommentaren kände jag mig väldigt gammal och liten ledsen. Så jag tackade för mig.
Gick tillbaka till den första butiken och köpte mig den billigaste telefonen jag kunde hitta.
Jag förstår nu att de nya telefonerna inte är skapta för att man ska utveckla en relation till dem, de är slit och slängvaror som ska bytas ofta. Har kommit till insikt om att jag är en dinosaur i mobiltelefondjugeln.

Bildbeviset, det var bättre förr!

Var så ledsen när jag kom hem att jag var tvungen att ta en 22:a i terrängen. Träffade grannen på elljusspåret. Eftesom vi sprang mot varandra, tänkte jag att vi skulle high fiva. Det blev den sämsta high fiven sedan Dackefejdens dagar. Min hand träffade nog hans armbåge. Vi började skratta åt hur j-la dåliga vi är. Idag har jag träningsvärk men dagens lilla 12,5 ska klaras av i så högt tempo som möjligt