Flyt

Idag har jag varit sur och känt mig oerhört irriterad. Jag frågar mig själv varför, för det finns ingen anledning. Det kan ha berott på att min gårdag inte blev riktigt som jag tänkt mig. Det blev mest bilkörning mellan olika sjukvårdsinrättningar och ingen träning överhuvudtaget.
Jag kan ju inte gå och vara bitter idag för att jag inte fick till träningen igår. Vid 14 tiden gav jag mig därför ut på en liten tur. Jag planerade inte mer än åt vilket håll jag skulle börja springa. Som vanligt blev det upp i skogen. För en gångs skull så stannade jag inte i skogen utan tog mig ut på små asfalts och grusvägar. Efter någon halvtimme kom jag på att jag skulle ta en selfie när jag sprang. Jag fick inte till det riktigt så bilden blev så här.


Tja, så här blev det :)
 

Efter ytterligare en liten stund hittade jag de blå markeringarna som visar kustleden. Jag har faktiskt aldrig sprungit kustleden här på Lysehalvön, så varför inte testa?
Leden är tydligt markerad och det var ganska så lättsprunget, kanske mest beroende på att det är torrt i skogen. Där jag gick på leden, så började den med en rejäl uppförsbacke. Jag fick börja att gå, så brant var det. Det är kanonbra träning för mig att behöva gå, eftersom jag alltid vill springa. Alltså sjukt bra träning. När man väl kom upp (note to my self, ta med kameran nästa gång, ditt pucko), så blev det lite drygt en kilometer löpning på berg. Fantastiskt! problemet var väl bara att jag glömde kolla efter markeringarna, så jag fick ställa om mig till att bli en bergsget, så att jag kunde ta mig ner för berget. Fast ibland fick jag vända och hitta andra vägar ner för berget.

Helt plötsligt tog berget slut. Knivskarpa
bergshällar med ca 4 meter ner till nästa "etage".

Hur som helst, jag var hemma igen efter 3 timmar. Sprang rätt in i grovköket och tog handuken och sedan sprang jag ner till havet och badade lite. För det är jag banne mig värd!

Släkten är värst

När svärmors far levde så brukade vi alltid fira hans födelsedag med en middag på Restaurang Nordevik i Skärhamn. Då det nu är några år sedan han gick bort, så har denna "tradition" givetvis upphört. Ända tills igår vill säga. Då svärmors far, skulle fyllt 100 år i år, så tyckte svärmor att, vi gott kunde återuppta traditionen, åtminstone för ett "100-årskalas".
Detta passade givetvis extra bra eftersom den norska grenen av släkten var på besök. Alla ska med, typ.
Här krävdes det ju lite planering, när skulle träningspasset genomföras? När var middagen? Hur lång tid tar det att köra till Skärhamn? Ska vi åka med färjan eller ska vi åka runt (Fastlandsvägen)
Jag fick reda på att bordet var bokat till kl. 15 och jag räknade med att det skulle ta lite drygt en timme att köra. Så om vi gav oss av 20 i 2, är det lugnt. Men när tusan ska man träna då? Middag kl. 15, tar max 2 timmar, vid 18 är man hemma igen, tänkte jag, och runt kl. 19 är hunden är rastad och matad, då kan man komma iväg. Bra planering, med rimliga tider, tyckte jag.
Jag vill inte gå in på detaljer, men låt mig säga så här. Vi var hemma 19:30
I bilen hem var jag lite gramsen över att det hela dragit ut på tiden i det, närmaste, oändliga, mitt tidschema hade spruckit rejält. Hustrun visade sig dock vara stöttande och peppande, hon påstod att, jodå det går bra att ge sig ut och springa, det är ljust till kl. 23. Hon lät väldigt övertygande. Strax efter kl. 20, stod jag där, ombytt och klar. Kände mig fortfarande mätt, kunde de ha med de två extremt stora tårtbitarna att göra? Molnen hängde tungt över skogen och allvarligt talat tyckte jag att det var lite för mörkt för att springa i skogen. Så för första gången på 3-4 veckor, fick det bli asfalt. Funderade på om jag skulle köra en eller två mil. Bestämde mig för att en mil kan räcka, asfalt är ju så mycket hårdare än skogsunderlaget. Det kan vara klokt att börja försiktigt, resonerade jag.
det blev 11, 5 km på drygt 54 minuter och det var ett helt underbart pass. Inga grenar att ducka för, inga hålor att hoppa över, nästan inga insekter att svälja/spotta ut. Bara jag och asfalten. Helt magiskt! Fick en sån där underbar löparkänsla igen. Ville bara fortsätta och fortsätta, men insåg att det finns en morgondag också och då kommer det fler möjligheter till träning.
Så nu måste jag sluta för denna gången. Dags att ge sig av på en liten tur. Denna gången blir det ett varv i skogen.

Nästan hela släkten på parkeringsplatsen bakom Rest. Nordevik, Skärhamn.

Jag ljuger så bra!

Sitter på altanen och lapar sol, idag igen. Har precis kommit tillbaka efter en hundpromenad i skogen.  Funderar på varför jag skrev som jag gjorde i mitt förra blogginlägg. Att jag skulle träna mer att jag skulle uppdatera bloggen mer. Det blev ju precis tvärtom!
Och här kommer nu alla bortförklaringarna och lögnerna på en och samma gång.
1, Jag är en fotbollsnörd, alltså tog fotbollsVM massor av tid, framförallt sena kvällar. Detta gjorde att jag inte orkade upp på morgonen.

Heja Tyskland!

2, Hunden opererades, inget allvarligt, men det gjorde att jag kände att jag blev tvungen att "passa" honom, typ hålla honom i tassen, mer.
3, Min mammas demens förvärrades inte minst i samband med att värmen tilltog.
4, Jobbet.
5, Värmeböljan. Hur sjutton orkar man springa distanspass när det är vindstilla och över 30° i skuggan?
6, Jag har tagit min grillning till en ny nivå, alltså grillar jag oftare och längre (lowandslow is da shit!) vilket i sin tur innebär att jag äter mer.

Nygrillad Burgare

Ribs

En Ytterfilé

7, Min knäskada :)

Trillade i skogen, det kom blooood...

Ja, det var nog alla bortförklaringar som jag kan komma på. Så nu med lite drygt 20 dagar kvar till starten av Ultravasan, så känner jag mig hyfsat säker på att jag aldrig kommer att klara av att genomföra den. Kort och gott, jag är alldeles för dåligt tränad och just för tillfället så känner jag ingen som helst lust att vare sig springa eller att ens tänka på UV.

Men mitt i allt detta deppiga så finns det ju förstås fantastiska ljuspunkter också!
Som igår exempelvis. Jag tänkte ta ett långpass 3-4 timmar i skogen, bakom husknuten. Det gick väl inte enligt plan, men det blev lite drygt 2 timmar.
Givetvis hade jag glömt att tejpa bröstvårtorna, så redan efter någon timme så började det skava.
Då jag inte har kroppen för att springa med bar överkropp (eller självförtroende för detta), så har jag givetvis en tröja på mig. Jag ville dock inte bryta passet, så jag gjorde det förbjudna!
Mitt inne i skogen någonstans, drog jag av mig tröjan och hängde den i vätskebältet.
Jag sprang med bar överkropp! Det var en sjukt skön känsla och något jag verkligen kan rekommendera. Det tar löpningen till en skönare nivå, iaf om det är 32° varmt.
Tack vare detta fick jag alltså ihop ytterligare en timmes löpning. Jag avslutade löpningen med några dopp i Gullmarsfjordens härligt krispiga vatten.

Somnar man här, så svider det i
skinnet, har jag lärt mig :)