Konsten att bli deprimerad efter en fantastisk insats

I went from Sälen to Mora and all I got was
this lousy T-Shirt!

Nu har det gått några dagar sedan Ultravasan. Kroppen och inte minst viktigt, knoppen, har börjat återhämta sig. Igår skulle jag lunchjogga med min arbetskamrat. Jag slog nytt rekord! Jag kom nästan 350 meter, enligt Garmin, innan jag tvingades bryta. Mina lår är fortfarande helt kassa. Visst, jag går obehindrat på de flesta underlag, jag har inga problem med att gå i trappor, eller jo ja lite ont gör det ju förstås. Det visade sig dock vara en helt annan sak att springa. Attans vad ont det gjorde. Så rekordet som jag slog var, kortaste träningspasset, ever! Endast 2 minuter och 12 sekunder långt, det är det inte många som slår. Men det gjorde inte så mycket, vattnet i duschen var härligt varmt och min arbetskamrat blev inte allt för ledsen när han fick gå till gymmet istället.

I min älskade dropbag fanns torra strumpor och skor!

Skorna efter som tog mig de sista 44 kilometrarna.

Skorna som tog mig de första 46 kilometrarna. Må de vila i frid
de fick nämligen åka med soporna till "tippen".

Som jag skrev om i förra inlägget så var avslutningen av UV inte all  för positiv för mig. De sista 5-6 kilometrarna hade jag bara tanken att jag skulle klara tidsgränsen 10:30 och som jag också skrev så grät jag länge och väl när jag insåg att jag missat detta mål.
10:30 blev ju ett mantra i mitt huvud under avslutningen av racet.
I ärlighetens namn så mådde jag inte så bra, vare sig psykiskt eller fysiskt när jag satt i bilen på väg hem från Kläppen, dagen efter loppet. Även om alla som jag talade med gratulerade mig och viss mån beundrade min bedrift, så var jag inte mottaglig för deras uppskattning. Det betydde liksom ingenting för mig. Jag kunde bara fokusera på mitt totala misslyckande. Jag mådde rätt så kasst.
På tisdagen när jag kom till jobbet, så ville mina arbetskamrater givetvis att jag skulle berätta allt om loppet och de tyckte att jag gjort en grym prestation.
Jag ville dock inte tala så mycket om det, eftersom jag ansåg att jag misslyckats. Det var lite jobbigt på förmiddagsfikat, tyckte jag.
Jag sa det aldrig till någon, inte heller skrev jag om det. Istället försökte jag måla upp en fasad om att jag var glad och stolt över mitt resultat.
Trots detta så lyckades min kompis Cecilia (hon har klarat Klassikern, hon är grym!), som befann sig på andra sidan jordklotet, uppfatta att allt inte stod rätt till. På tisdagen, efter förmiddagsfikat ringer hennes man till mig på jobbet. Han är psykolog och dessutom löpare. Vi hade ett ganska långt samtal där han nogsamt förklarade för mig vad som hänt med min kropp och knopp och att jag i det utmattade läge jag befann mig i, så var det inte lätt att mig att bekämpa de negativa tankarna om ett misslyckande. Vi pratade som sagt länge och väl om "konsten" att känna att man misslyckats när alla ser insatsen som lyckad.
Om att det kan vara svårt när man mer eller mindre tränat dagligen i mer än 8 månader för att genomföra denna typ av lopp.
Om hur konstigt det kan bli när jag hade som målsättning att klara loppet på 12-12,5 timmar och så gör jag en så mycket bättre prestation och ändå kan jag bara fokusera på att jag misslyckats.
Om att jobba sig bort från de negativa tankarna och istället fokusera på att jag lyckats samt att känna en glädje över det, istället som nu, känna sig misslyckad.
Denna process har tagit några dagar. Det finns så mycket känslor att bearbeta.
Men nu efter några dagar jag börjar så smått inse att jag krossat mina egna förväntningar om min prestation under UV.
Jag är faktiskt rätt grym på att springa långlopp.
Att jag dessutom slog Kenneth Gysing, Tidningen Runners Worlds springande reporter, gör ju insatsen hur stor som helst. Kenneth springer och tränar ju hela tiden och vad jag förstår på hans artiklar så har han gjort det alltid. Han får ju betalt för att springa, så i princip så slog jag ett proffs.
Jag hoppas bara att mina arbetskamrater orkar lyssna lite på mig nästa vecka, för då kommer jag att vilja berätta allt om loppet. Nåväl kanske inte allt men det jag kommer ihåg i alla fall.
Jag har även kommit på en annan sak med att ha avslutat löparsäsongen. (Nåväl jag ska springa Göteborgsvarvet jaktstart med några kompisar i Lonesome Runners i oktober, men det är bara på skoj). Man kan sitta och sippa på en whiskey utan att fundera på hur det ska påverka morgondagens träning, eftersom jag inte ska träna imorgon.

Mina hjältar! Jag älskar er.