Doftfritt

För ett par veckor sedan var min fru och jag iväg i Grebbestad. I denna fantastiska fiskeby i norra Bohuslän finns det mycket att se på och att bara få strosa om kring på gatorna kan vara nog så avkopplande. Åtminstone nu på vintern när det inte finns några turister, som stör lugnet.
Givetvis fanns det en baktanke från min sida, med besöket. I Grebbestad finns inte bara ett bryggeri, där finns även nordens största sportaffär! Så nu när våren är på väg, vad passar bättre än att köpa lite nya fräscha träningskläder? För allvarligt talat, även om man tvättar träningskläderna direkt efter passet, så luktar de ju inte direkt nyinköpta.
Vi gick igenom butiken och för att döva mitt dåliga samvete (att jag lurat med min hustru på detta), så föreslår jag att hon ska köpa sig en ny jacka. Jag vet att hon har spanat på jackor sen mellandagsrean, men det blev aldrig något köp eftersom sjukdom kom emellan.
Själv pep jag iväg för att kolla in kortbyxor, tröjor och strumpor. Ja jösses vad jag klämde och kände på grejer.
Så, det blev en ny tränings T-shirt och så blev det en ny skaljacka, perfekt att ha på sig när man är ute och vandrar.
När vi kommer fram till kassorna, ser jag att precis ovanför "bandet" så finns en hylla med massor av burkar och flaskor. De innehåller impregnering för såväl kläder och skor. Dessutom finns det tvättmedel på flaska där.
Jag råka ta tag i en flaska med "sporttvättmedel" och vips så börjar kassörskan med merförsäljning..
- Har du använt det tvättmedlet tidigare?
- Nä
- Det är jättebra, det är ett tvättmedel som tar bort den där inpyrda doften som kan finnas kvar i träningskläder (Här började min fru intressera sig för produkten), Till skillnad från andra tvättmedel som bara luktar mer och inte tar bort doften, så luktar det här tvättmedlet ingenting och kläderna luktar inte heller någonting efter att man använt det.
Ja, så helt plötsligt så står jag där i butiken med en flaska tvätt medel á 4 dl, som kostar 100 spänn. Men från och med nu ska mina träningskläder inte lukta någonting och det är ju bra, tycker frugan.

Den senaste veckan när jag varit ute och lufsat så har jag upptagits kring tanken: Hur luktar ingenting? För jag håller inte med om att mina träningskläder inte luktar någonting efter det att jag tvättat dem med detta fantastiska tvättmedel. Det är bara det att jag inte kan definiera doften.
Ja, såna här filosofiska tankar kan komma till mig när jag är ute och springer.

Våren är inte doftfri!



 

Jag vill passa på att avsluta med att jag återhämtat mig från förra veckans mardröms/underbara långpass. Jag följer precis  min plan. I söndags trippade jag iväg 29,5 km på mitt distanspass, hastigheten var lite högre än förväntat. Fast snittiden blev väl bara något marginellt snabbare än jag hoppats på. Det beror på att de sista 6 kilometrarna, kände jag av en vattenblåsa som poppade upp (högst oväntat) under vänster stortå. Jag blev därför tvungen att hålla igen lite. Konstigt ställe att få en vatten blåsa på, förresten. Men å andra sidan, någon gång ska det också hända och hellre nu än på Ultra Vasan.
Jag har även börjat att springa med ryggan, som jag fick i födelsedagspresent. Den sitter som gjuten! Jag tror att jag är lite kär i den :)
Hur det gick med min älskades nya jacka? Jag vet faktiskt inte hur många hon provade medans jag stod och peppade/ var smakråd. Det hela slutade med att hon inte visste riktigt och därför valde hon att inte köpa någon. Jag funderar därför på att åka tillbaka till Grebbestad och köpa en i smyg till henne. Hon kan ju få den i födelsedagspresent...

Tung och lätt om vartannat

I går (söndag) bestämde jag mig att nu får jag minsann ge mig ut på en lite längre tur, för att rensa skallen och bara njuta av den fina vårsolen. Jag hade läst ett inlägg på Fb från en före detta kollega som skrev att hon varit ute i vårsolen och sprungit och hur ljuvligt det var att springa på en grusväg parallellt med Gullmarsfjorden, höra fåglarna och se det blå havet och solstrålarna som leker bland vågorna. Ja, som ni förstår att hon sålde in det där med löpning, rätt så bra i mitt sorgsamma hjärta.
Jag har aldrig sprungit på den vägen som hon angav och min tanke var väl inte att springa där heller. Nej, jag tänkte mig en rejäl långtur. Ställde in iPoden på marathondistansen och trampade iväg. För säkerhetsskull, tog jag med mobilen (vilket jag nästan aldrig gör) 42 kilometer är långt och man vet aldrig vad som kan hända.
Nåväl, jag trampade som sagt iväg, efter 4-5 kilometer försvann solen bakom molnen. Det var strax efter jag kommit ut ur skogen och tänkte att nu ska det bli skönt med lite sol. Å andra sidan, solen kan bli väldigt varm, så lite moln kan vara okej tänkte jag. Tempot funkade fint och musiken kändes bra. Så det var bara att köra på. Efter ytterligare några kilometer får jag syn på den där skylten med vägnamnet som min fd. arbetskamrat beskrivit. Äh, tänkte jag, jag har ju ingen brådska och jag ska ju bara "jaga" kilometrat idag, jag svänger in på vägen. Ja, det var ju rätt tänkt, men kanske ändå inte så smart. Vägen delade sig till vänster och höger om vartannat, men jag fortsatte på det som jag upplevde som huvudvägen. Efter kanske 3 kilometer var jag vid en vändplan, mitt ute i skogen, här tog vägen slut. Ingen sol, ingen Gullmarsfjord med sitt blå vatten, ingenting mer än två traktorstigar och en typ, stig. Stigen gick rakt fram och eftersom jag sprungit rakt fram hittills, så kunde jag lika gärna fortsätta med det tänkte jag. Stigen började lite lätt uppför och så tog den slut. Ja ja ingen fara, det var längesedan jag sprang i obanad terräng tänkte jag. Vänta nu, blev det inte helt plötsligt väldigt mycket brantare? Stacks inte taggbuskarna väldigt mycket på benen (Jag hade kortbyxor, det var ju soligt när jag gav mig av hemifrån). Jädrar vad blött det var här då... Så äntligen var jag uppe och såg framför mig ett gärde som lutade lätt nedför. Ohhh here I come, tänkte jag och ökade takten. Det funkade sådär, jag fick kramp i magen och efter ett tag var jag tvungen att stanna. Men då hade jag kommit fram till ravinen med stort R! Herreminje, hur ska jag ta mig ner här?

 

Bilderna är tagna när jag kommit ner.

Men finns det vilja, så finns det, ja i det här fallet idioti? För ner kommer man ju alltid, eller? När jag väl var nere så kom jag in i en fantastisk mossig och fin granskog. Problemet var bara att den tog slut. Kvar fanns bara spår av skogsmaskinerna och leran som de lämnat efter sig. Fast visst såg det väl ut som om leran var torr och fin? Självklart håller den för mig? Jag testar, inget kan vara värre än det jag just varit med om, tänkte jag.

 

Konstaterar, så här efteråt att det översta lagret, kanske en millimeter av leran var väldigt torr och fin. Den mm. var dock inte tillräcklig för att bära mig. Men allvarligt talat, vem är så generös så att man ger sina löparskor en deep clay inpackning så där rätt upp och ner?
Nu kunde det väl inte bli värre tänkte jag, jag såg ju en ny grusväg långt där borta. Så jag satt av i maklig fart. Började också känna igen mig så smått. Var jag inte i närheten av golfbanan? Jovisst var det så.
Jag närmade mig klubbhuset lite så där spänstig och lätt på foten. Tittade bort mot folk som stod i sina långbyxor och jackor och tänkte att golfare är allt ena klena människor. Skulle inte förvåna mig mig om de har en fleece under jackan också...
Då högg det till i magen igen, så till den milda grad att jag trampade snett. Minns inte riktigt, men det kan ha hänt att jag svor högt. Tror nog att det var så, eftersom alla tittade på mig. Ja, de måste ju ha undrat, lera, kortbyxor och ett lätt haltande löpsteg samtidigt som löparen håller sig för magen.
Jag stapplade vidare, ville visa dem att, vi löpare minsann inte viker ner oss! Smärta är skönt!
Men så fort de försvunnit utom synhåll, så var jag tvungen att börja gå. Magen krampade något fruktansvärt!
Helt plötsligt såg jag den här skylten:

Jag insåg att jag inte skulle palla den längre sträckan, så jag valde den korta vägen. Ett litet tag kändes det riktigt bra och jag pinnade på i god hastighet och livet lekte. Jag tänkte att, det är nog inte omöjligt att få ihop de där 42 kilometrarna ändå.

 Då högg det till i magen igen. Nu gjorde det riktigt ont. Jag la mig vid sidan av vägen, i någon blandning av framstupa sidoläge (heter säkert läge nuförtiden, har jag hört) och fosterställning, plockade fram mobilen och ringde min son. Han kom 10 minuter senare och plockade upp mig.

Så sammanfattningsvis: 

Man ska bara ignorera kroppens signaler tre gånger. 

Testa gärna att springa nya vägar, men ett insidertips kan vara att ta med karta eller någon som vet i vilken världsdel du befinner dig. 

Vårda dina skor. 

Så här en dag efteråt, kan jag säga att jag har blivit ett oförglömligt löparminne rikare. Jag nådde givetvis inte målet med passet, men jäsingen vad roligt jag hade!

När det otänkbara händer.

Rubriken är en låttitel av en Mauro Scocco låt. Den är sorgsen men den avslutas ändå med att det finns hopp. Just idag är jag sorgsen, väldigt sorgsen. Dagens träningspass ställde jag in likaså gårdagens, men imorgon måste jag ta mig i kragen och ge mig ut. Inte minst för att jag måste få ta ut mig totalt, energin som finns i kroppen måste tas från hjärnan och ges till musklerna. Allt för att starta om hjärnan.
Vad är det då som gör att jag först ställer in två pass för att sedan planera för att ta ut mig så mycket att jag nästan inte kommer att orka?
Ja ni som som orkat följa bloggen vet ju att det har gått lite upp och ner i år. Det har varit sjukdomar, som gjort att jag inte kunnat eller haft viljan att träna.
För ett tag sedan bestämdes Roger och jag, på Rogers läkares inrådan, att ställa in klättringen i år. Det har varit tungt att inse att det mål man satt upp, måste redigeras. Det viktigaste är ju faktiskt hälsan.
Så igår blev jag väldigt orolig. Jag kom hem på eftermiddagen och skickade iväg ett PM till brorsan på Facebook. Blev lite förvånad när jag märkte att min syster svarade, på hans konto…
Hon meddelade kort att jag skulle ringa, vilket jag gjorde.
Hon meddelade kort att hon några timmar tidigare hade fått ett samtal från en sköterska där min bror behandlas. Sköterskan meddelade att min bror inte hade så många timmar kvar.
Då mina syskon bor i södra Tyskland, så fanns det ingen möjlighet att jag skulle hinna dit.
Min syster var givetvis jätteledsen och ville inte tala så mycket, så vi sa egentligen inte så mycket till varandra.
Inatt kl. 01, somnade min bror in. Cancern har skördat ännu ett offer. Andreas blev 39.
Han kommer alltid att leva i mitt hjärta.
Just nu känns allt tomt men jag tycker att det är skönt att få skriva av mig lite, även om det här inlägget förmodligen är det mest ostrukturerade och konstigaste, hittills.

När det otänkbara händer

          Som ingen människa kan förutse

När ödet ger dig en hand

du aldrig ville se

Kan någon se nån mening

i något av det som sker

Varför drabbades just du

Varför just här och nu

                                     Mauro Scocco

Rekord i massor!

Det går bra nu, konstaterar jag. Abeba Aregawi tar VM guld på 1500 meter SJU sekunder före tvåan. Snacka om att förnedra sina motståndare! Samtidigt som hon leker hem sitt guld är jag ute på min tredje halvmara på 7 dagar. För första gången på flera år väljer jag att springa ihop med andra, istället för att springa Lonesome. Jag inbillar mig att det beror på att jag är trött och sliten och behöver hjälp med att hålla uppe farten. Så här i efterhand kan jag tycka att det var trevligt att springa och tjöta med andra löpare samtidigt som jag är ute och tränar. Jag tror att denna 7 dygnsperiod blir svårslagen för mig, åtminstone ur distanssynpunkt. Tre halvmaror på en vecka har jag aldrig drömt om tidigare i mitt liv.
- Det är för mycket distans, min kropp tål det inte, jag är inte så vältränad, är väl det orsaker som mest skulle hållit mig tillbaka om jag kommit på idén att ens testa.
Nu var det ingen strategi, inget träningsschema, ingen större vilja eller något sånt som drev mig. Det bara hände. Visst det sista passet var det väl lite prestige i. Jag hade ganska ont i låret och var tveksam till om det skulle hålla mer än någon kilometer. Fast, såklart släppte smärtan/stelheten efter bara några 100 meter. Då hade jag ingen ursäkt längre, det var bara att knata på.
Jag har även kollat vilket bränsle jag funkar bäst på. Första halvmaran förberedde jag mig inte alls, andra preppade jag mig med lösgodis (alldeles för mycket, typ 1 kg) kvällen innan och inför sista passet så blev det lite chipsuppladdning (med lite så avses ca 250 g ur en 300 g påse) Jag konstaterar att chips funkade bäst fartmässigt, 9 sek. snabbare i snitt än ingen förberedelse och och 4 snabbare än lösgodis. Å andra sidan kan jag även meddela att jag blev mer lös i magen av såväl lösgodiset som chipsen. Sedan så hade jag ju draghjälp när jag var chipsladdad, så det kanske inte är så noga vad jag förbereder mig med, Jag lunkar ju på i samma fart ändå.
Ett annat nytt rekord för mig slog jag i solen idag. Jag har nämligen aldrig sprungit i kortbyxor så tidigt på året som i år, så det är jag också lite stolt över. Jag skulle bara ut en liten skogstur och låta benen röra sig lite i terrängen. Det har blåst en del, så jag var lite orolig över att det skulle vara kallt. Men eftersom jag körde med mina kompressionsstrumpor, så funkade det bra.
Nu skulle jag ju givetvis även avlägga en liten rapport om distanser och snittider. Tyvärr så kan jag inte göra det, eftersom både Garmin och Nike+ har underhåll av sina servrar samtidigt. Men veckans låt blir en riktigt gammal goding, med sjukt bra långdistanstempo, asfalten bara försvinner bakom dig när du lyssnar på Yazoo - The other side of love.

Nytt rekord!

Va? Nä man kan inte stänga av The Stig :)

Jag är inte IKEA kompatibel!

Idag har jag varit på med min fru på ett planerat besök på sjukhuset, vi kan kalla det för en efterkontroll som läkarna ville göra ett par veckor efter hennes operation. Vi har hela veckan talat om att när vi ändå är ute och åker, så kan vi ju passa på att gå in på IKEA Torp, utanför Uddevalla.
Låt mig nu vara tydlig med en sak, jag har haft väldigt svårt för IKEA under min levnad. Alltså det blir ju aldrig som man tänkt sig. Antingen köper man mer än man tänkt sig eller så finns knappt hälften av det man ska ha. Med åren har jag dock kommit på att det är bara att följa med strömmen. Jag kan inte sticka under stol med att jag faktiskt är lite inredningsintresserad, så helt ointressanta är inte besöken. Och alltid hittar man något...
Så varför detta inlägg? Allt verkar ju ha gått bra, eller?
Jo, nu är det så att inför hustruns läkarbesök så var det anbefallt en kortare fasta, ca. 16 timmar. Jag tycker inte att man ska behöva fasta ensam, så givetvis har jag sympatifastat med min älskade. Lika självklart som att vi ska besöka möbelbutiken, lika självklart är det att jag ska ha den där salladen med räkor och sparris, som de gjorde reklam för i sin medlemstidning. Jag har studerat tidningen, som vi fick i tisdags, väldigt noga. Just denna maträtt presenterades som en av vårens stora nyheter.  Passar finfint tänkte jag, en liten portion sallad på min träningsfria dag, kan det bli bättre?
Så vad är det då som gjort mig så upprörd att jag gått ut och deklarerat att jag anser att IKEA:s restaurang på Torp är Sveriges sämsta restaurang?
1, Har man två serveringslinjer, så bör dessa vara öppna när man har rusch i restaurangen, tycker jag.
2, Och håll i er, för nu kommer det. När jag ska ta min sallad, vårens stora nyhet i restaurangen, så är den slut. Det är jag och en annan man som vill ha denna sallad. Alltså ber ett restaurangbiträde ett annat biträde att gå över och kolla om det finns någon sallad kvar vid den stängda linjen. Efter en liten kommer nr.2 tillbaka och säger att de är slut.
Eftersom jag har ett förflutet i restaurangbranschen så frågar jag vad det är hon har bakom sin rygg, hon ser oförstående på mig och jag förklarar att det är ett kök. I köket lagar man mat, ibland slänger man till och med ihop en sallad. Om nu salladen som jag och den andre gästen vill ha är slut, varför gör de inga nya? Salladen står på menyn och dessutom så är det en av restaurangens stora nyheter, denna vår.
Kan det vara så att någon av ingredienserna är slut och det är därför de inte kan göra salladen, funderar jag?
Jag tycker faktiskt att det är en berättigad fråga, när man är i en restaurang, rätten finns på menyn och köket är öppet. Min fråga var inte ställd i något oförskämt tonfall, utan jag var bara en gäst som ville ha svar på en fråga. Hon tittar på mig och är tyst, sedan utspelar sig följande dialog:
- Jaha du menar den salladen. Nä du, den har vi tagit bort från menyn, vi säljer inte den längre.
-Men om ni inte säljer den längre, varför gick du bort till den andra serveringslinjen och kollade om ni hade den?
(tystnad)
-Alltså vi har tagit bort den från menyn.
-Nä, det har ni inte, den står på menytavlan där på väggen, titta om du inte tror mig. Framför rättens namn står det att det är en nyhet.
(längre tystnad)
-Men vi har tagit bort den från menyn för den säljer inte.
-Öhhh, har ni tagit bort den? Det är ju en av vårens nyheter i restaurangen.
(lång tystnad)
- Ja, men nu har vi tagit bort den.
Goddag yxskaft då...
Lite senare var vi iväg och skulle plocka till oss grejerna vi bestämt oss för att inhandla. Då kommer det en fin liten jingel ur högtalarna. En reklamsnutt från restaurangen. "Nyhet i restaurangen är räksallad med sparris för endast..."
Så vad åt jag då istället, ja det fick bli en kycklingsallad med sparris. En kulinarisk upplevelse som jag kunde klarat mig utan och som jag sannerligen inte ens skulle bjuda mina ovänner på. Eftersom ingen av dem har varit så onda att de förtjänar ett sådant straff.
Min hustru är väldigt tålamod och förstående, så hon förgyllde mitt besök med att jag fick en mjukglass innan vi lämnade butiken.
Så ny är det officiellt, årets första mjukglass är uppäten!

Upp o ner, ner och upp

Sorry att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag, så här kan vi verkligen inte ha det!
Idag ska jag berätta om hur jag mottagit en jäkligt tråkig och ledsam nyhet och vänt den till något positivt. Alltså något helt annat än mitt vanliga gnäll :)
För ett tag sedan fick jag reda på att Roger inte kommer att kunna klättra med mig i sommar. Han har legat på sjukhuset sedan strax efter trettonhelgen. Men vi har hållit humöret uppe med hjälp av vår sjuka :) igen humor. Men så för ett tag sedan meddelade han att läkarna sagt att några toppturer under 2014, det kunde han glömma. det viktigaste är ju trots allt att han blir så frisk som han kan bli. Nu på fredag skrivs han förresten ut från sjukhuset. Han kommer att flyttas till ett rehabhem (som han kallar det, jag kallar det SPA hotell, vi är inte riktigt överens där). Anledningen till att jag kallar det SPA är att det finns bassäng, klättervägg och terrängleder, som kommer att hålla honom sysselsatt de närmaste veckorna. På ett sätt så är jag lite avundsjuk på honom, på ett annat sätt inte. Jag vet inte om jag skulle palla att hålla humöret uppe på det sätt som Roger gör, om jag var i hans situation. Han är grym!
Nåväl, det här skapar ju lite utrymme i min kalender. Så därför anmälde jag mig till Soteledenterräng Maraton, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Eftersom det går redan den 3/5 så gäller det att öka på den näst intill obefintliga träningsmängden, så det har jag gjort. Försiktigt (så försiktigt jag kan) har jag alltså ökat distanserna och jag skiftar mellan terräng och asfaltslöpning. Detta har medfört att jag just för tillfället har en vattenblåsa på vänster häl och min högra vad är rätt så stel. Jag tror dock att jag i framtiden ska lära mig vad som menas med att öka träningsmängden försiktigt. Med ålder kommer visheten heter det ju. Det verkar ju inte stämma på mig i och för sig.
Hittills har jag under Mars sprungit ca 32 km, vilket jag får vara nöjd med. Idag har jag vilodag, så det blir lite coreövningar, som jag har lärt mig att verkligen hata. Det gör ju ont före, under och efter man har kört programmet. Inte roligt alls! Å andra sidan så tycker jag nog att jag börjar få lite effekt av den träningen när jag springer, hållningen har blivit lite bättre inbillar jag mig. I söndags exempelvis, drog jag iväg lite drygt en halvmara i duggregnet. När jag sprungit ungefär 14-15 kilometer kände jag mig oförskämt pigg och funderade faktiskt att lägga på en extra 8 kilometersslinga. Nu gjorde jag inte det, eftersom jag sprang utan att ha med mig någon vätska och jag vet hur in i bomben jobbigt det kan bli när "batteriet" tar slut.
Ja, nä, nu kan jag väl inte fördröja de där Coreövningarna genom att sitta här och skriva längre. Det är bara att ta tag i det. Jag ska försöka att styra upp mitt bloggande lite bättre, jag behöver bara hitta tillbaka till lite fastare rutiner. Ha det bäst vi hörs snart igen