Upp o ner, ner och upp

Sorry att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag, så här kan vi verkligen inte ha det!
Idag ska jag berätta om hur jag mottagit en jäkligt tråkig och ledsam nyhet och vänt den till något positivt. Alltså något helt annat än mitt vanliga gnäll :)
För ett tag sedan fick jag reda på att Roger inte kommer att kunna klättra med mig i sommar. Han har legat på sjukhuset sedan strax efter trettonhelgen. Men vi har hållit humöret uppe med hjälp av vår sjuka :) igen humor. Men så för ett tag sedan meddelade han att läkarna sagt att några toppturer under 2014, det kunde han glömma. det viktigaste är ju trots allt att han blir så frisk som han kan bli. Nu på fredag skrivs han förresten ut från sjukhuset. Han kommer att flyttas till ett rehabhem (som han kallar det, jag kallar det SPA hotell, vi är inte riktigt överens där). Anledningen till att jag kallar det SPA är att det finns bassäng, klättervägg och terrängleder, som kommer att hålla honom sysselsatt de närmaste veckorna. På ett sätt så är jag lite avundsjuk på honom, på ett annat sätt inte. Jag vet inte om jag skulle palla att hålla humöret uppe på det sätt som Roger gör, om jag var i hans situation. Han är grym!
Nåväl, det här skapar ju lite utrymme i min kalender. Så därför anmälde jag mig till Soteledenterräng Maraton, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Eftersom det går redan den 3/5 så gäller det att öka på den näst intill obefintliga träningsmängden, så det har jag gjort. Försiktigt (så försiktigt jag kan) har jag alltså ökat distanserna och jag skiftar mellan terräng och asfaltslöpning. Detta har medfört att jag just för tillfället har en vattenblåsa på vänster häl och min högra vad är rätt så stel. Jag tror dock att jag i framtiden ska lära mig vad som menas med att öka träningsmängden försiktigt. Med ålder kommer visheten heter det ju. Det verkar ju inte stämma på mig i och för sig.
Hittills har jag under Mars sprungit ca 32 km, vilket jag får vara nöjd med. Idag har jag vilodag, så det blir lite coreövningar, som jag har lärt mig att verkligen hata. Det gör ju ont före, under och efter man har kört programmet. Inte roligt alls! Å andra sidan så tycker jag nog att jag börjar få lite effekt av den träningen när jag springer, hållningen har blivit lite bättre inbillar jag mig. I söndags exempelvis, drog jag iväg lite drygt en halvmara i duggregnet. När jag sprungit ungefär 14-15 kilometer kände jag mig oförskämt pigg och funderade faktiskt att lägga på en extra 8 kilometersslinga. Nu gjorde jag inte det, eftersom jag sprang utan att ha med mig någon vätska och jag vet hur in i bomben jobbigt det kan bli när "batteriet" tar slut.
Ja, nä, nu kan jag väl inte fördröja de där Coreövningarna genom att sitta här och skriva längre. Det är bara att ta tag i det. Jag ska försöka att styra upp mitt bloggande lite bättre, jag behöver bara hitta tillbaka till lite fastare rutiner. Ha det bäst vi hörs snart igen