Tung och lätt om vartannat

I går (söndag) bestämde jag mig att nu får jag minsann ge mig ut på en lite längre tur, för att rensa skallen och bara njuta av den fina vårsolen. Jag hade läst ett inlägg på Fb från en före detta kollega som skrev att hon varit ute i vårsolen och sprungit och hur ljuvligt det var att springa på en grusväg parallellt med Gullmarsfjorden, höra fåglarna och se det blå havet och solstrålarna som leker bland vågorna. Ja, som ni förstår att hon sålde in det där med löpning, rätt så bra i mitt sorgsamma hjärta.
Jag har aldrig sprungit på den vägen som hon angav och min tanke var väl inte att springa där heller. Nej, jag tänkte mig en rejäl långtur. Ställde in iPoden på marathondistansen och trampade iväg. För säkerhetsskull, tog jag med mobilen (vilket jag nästan aldrig gör) 42 kilometer är långt och man vet aldrig vad som kan hända.
Nåväl, jag trampade som sagt iväg, efter 4-5 kilometer försvann solen bakom molnen. Det var strax efter jag kommit ut ur skogen och tänkte att nu ska det bli skönt med lite sol. Å andra sidan, solen kan bli väldigt varm, så lite moln kan vara okej tänkte jag. Tempot funkade fint och musiken kändes bra. Så det var bara att köra på. Efter ytterligare några kilometer får jag syn på den där skylten med vägnamnet som min fd. arbetskamrat beskrivit. Äh, tänkte jag, jag har ju ingen brådska och jag ska ju bara "jaga" kilometrat idag, jag svänger in på vägen. Ja, det var ju rätt tänkt, men kanske ändå inte så smart. Vägen delade sig till vänster och höger om vartannat, men jag fortsatte på det som jag upplevde som huvudvägen. Efter kanske 3 kilometer var jag vid en vändplan, mitt ute i skogen, här tog vägen slut. Ingen sol, ingen Gullmarsfjord med sitt blå vatten, ingenting mer än två traktorstigar och en typ, stig. Stigen gick rakt fram och eftersom jag sprungit rakt fram hittills, så kunde jag lika gärna fortsätta med det tänkte jag. Stigen började lite lätt uppför och så tog den slut. Ja ja ingen fara, det var längesedan jag sprang i obanad terräng tänkte jag. Vänta nu, blev det inte helt plötsligt väldigt mycket brantare? Stacks inte taggbuskarna väldigt mycket på benen (Jag hade kortbyxor, det var ju soligt när jag gav mig av hemifrån). Jädrar vad blött det var här då... Så äntligen var jag uppe och såg framför mig ett gärde som lutade lätt nedför. Ohhh here I come, tänkte jag och ökade takten. Det funkade sådär, jag fick kramp i magen och efter ett tag var jag tvungen att stanna. Men då hade jag kommit fram till ravinen med stort R! Herreminje, hur ska jag ta mig ner här?

 

Bilderna är tagna när jag kommit ner.

Men finns det vilja, så finns det, ja i det här fallet idioti? För ner kommer man ju alltid, eller? När jag väl var nere så kom jag in i en fantastisk mossig och fin granskog. Problemet var bara att den tog slut. Kvar fanns bara spår av skogsmaskinerna och leran som de lämnat efter sig. Fast visst såg det väl ut som om leran var torr och fin? Självklart håller den för mig? Jag testar, inget kan vara värre än det jag just varit med om, tänkte jag.

 

Konstaterar, så här efteråt att det översta lagret, kanske en millimeter av leran var väldigt torr och fin. Den mm. var dock inte tillräcklig för att bära mig. Men allvarligt talat, vem är så generös så att man ger sina löparskor en deep clay inpackning så där rätt upp och ner?
Nu kunde det väl inte bli värre tänkte jag, jag såg ju en ny grusväg långt där borta. Så jag satt av i maklig fart. Började också känna igen mig så smått. Var jag inte i närheten av golfbanan? Jovisst var det så.
Jag närmade mig klubbhuset lite så där spänstig och lätt på foten. Tittade bort mot folk som stod i sina långbyxor och jackor och tänkte att golfare är allt ena klena människor. Skulle inte förvåna mig mig om de har en fleece under jackan också...
Då högg det till i magen igen, så till den milda grad att jag trampade snett. Minns inte riktigt, men det kan ha hänt att jag svor högt. Tror nog att det var så, eftersom alla tittade på mig. Ja, de måste ju ha undrat, lera, kortbyxor och ett lätt haltande löpsteg samtidigt som löparen håller sig för magen.
Jag stapplade vidare, ville visa dem att, vi löpare minsann inte viker ner oss! Smärta är skönt!
Men så fort de försvunnit utom synhåll, så var jag tvungen att börja gå. Magen krampade något fruktansvärt!
Helt plötsligt såg jag den här skylten:

Jag insåg att jag inte skulle palla den längre sträckan, så jag valde den korta vägen. Ett litet tag kändes det riktigt bra och jag pinnade på i god hastighet och livet lekte. Jag tänkte att, det är nog inte omöjligt att få ihop de där 42 kilometrarna ändå.

 Då högg det till i magen igen. Nu gjorde det riktigt ont. Jag la mig vid sidan av vägen, i någon blandning av framstupa sidoläge (heter säkert läge nuförtiden, har jag hört) och fosterställning, plockade fram mobilen och ringde min son. Han kom 10 minuter senare och plockade upp mig.

Så sammanfattningsvis: 

Man ska bara ignorera kroppens signaler tre gånger. 

Testa gärna att springa nya vägar, men ett insidertips kan vara att ta med karta eller någon som vet i vilken världsdel du befinner dig. 

Vårda dina skor. 

Så här en dag efteråt, kan jag säga att jag har blivit ett oförglömligt löparminne rikare. Jag nådde givetvis inte målet med passet, men jäsingen vad roligt jag hade!