Rekord i massor!

Det går bra nu, konstaterar jag. Abeba Aregawi tar VM guld på 1500 meter SJU sekunder före tvåan. Snacka om att förnedra sina motståndare! Samtidigt som hon leker hem sitt guld är jag ute på min tredje halvmara på 7 dagar. För första gången på flera år väljer jag att springa ihop med andra, istället för att springa Lonesome. Jag inbillar mig att det beror på att jag är trött och sliten och behöver hjälp med att hålla uppe farten. Så här i efterhand kan jag tycka att det var trevligt att springa och tjöta med andra löpare samtidigt som jag är ute och tränar. Jag tror att denna 7 dygnsperiod blir svårslagen för mig, åtminstone ur distanssynpunkt. Tre halvmaror på en vecka har jag aldrig drömt om tidigare i mitt liv.
- Det är för mycket distans, min kropp tål det inte, jag är inte så vältränad, är väl det orsaker som mest skulle hållit mig tillbaka om jag kommit på idén att ens testa.
Nu var det ingen strategi, inget träningsschema, ingen större vilja eller något sånt som drev mig. Det bara hände. Visst det sista passet var det väl lite prestige i. Jag hade ganska ont i låret och var tveksam till om det skulle hålla mer än någon kilometer. Fast, såklart släppte smärtan/stelheten efter bara några 100 meter. Då hade jag ingen ursäkt längre, det var bara att knata på.
Jag har även kollat vilket bränsle jag funkar bäst på. Första halvmaran förberedde jag mig inte alls, andra preppade jag mig med lösgodis (alldeles för mycket, typ 1 kg) kvällen innan och inför sista passet så blev det lite chipsuppladdning (med lite så avses ca 250 g ur en 300 g påse) Jag konstaterar att chips funkade bäst fartmässigt, 9 sek. snabbare i snitt än ingen förberedelse och och 4 snabbare än lösgodis. Å andra sidan kan jag även meddela att jag blev mer lös i magen av såväl lösgodiset som chipsen. Sedan så hade jag ju draghjälp när jag var chipsladdad, så det kanske inte är så noga vad jag förbereder mig med, Jag lunkar ju på i samma fart ändå.
Ett annat nytt rekord för mig slog jag i solen idag. Jag har nämligen aldrig sprungit i kortbyxor så tidigt på året som i år, så det är jag också lite stolt över. Jag skulle bara ut en liten skogstur och låta benen röra sig lite i terrängen. Det har blåst en del, så jag var lite orolig över att det skulle vara kallt. Men eftersom jag körde med mina kompressionsstrumpor, så funkade det bra.
Nu skulle jag ju givetvis även avlägga en liten rapport om distanser och snittider. Tyvärr så kan jag inte göra det, eftersom både Garmin och Nike+ har underhåll av sina servrar samtidigt. Men veckans låt blir en riktigt gammal goding, med sjukt bra långdistanstempo, asfalten bara försvinner bakom dig när du lyssnar på Yazoo - The other side of love.

Nytt rekord!

Va? Nä man kan inte stänga av The Stig :)