Jag vann, Finnsbo Open 6h Challenge!

För någon vecka sedan kom det senaste numret av Vasalöparen. En tidning som de som anmält sig till något av Vasaloppets olika tävlingar får. Det var nog första gången som de hade med lite mer än en notis om att Ultravasan fanns och att den var fulltecknad (annars brukar det vara mest skidor och cykelvasan). I detta nummer var vår svenske superultraelitlöpare Jonas Buud med. Jonas är en av de som har varit med och konstruerat banan, om jag förstår det hela rätt.Han menade att, för att klara Ultravasan, så borde man springa åtminstone halva sträckan varannan vecka. Alltså ett distanspass på 45 kilometer varannan vecka. Måste erkänna att jag som längst 44,7 km vid ett tillfälle i år. Så lätt stressad över detta bestämde jag mig för att försöka springa ett sextimmars.
Jag var riktigt seriös och inbjöd till en tävling som jag döpte till 6i6i6h (sjätte i sjätte i sex timmar). Någon undrade om det var en Samantha Fox singel från 80-talet? Så jag fick ju snabbt tänka om kring mitt val av namn. Därför döptes loppet om till Finnsbo Open 6h Challenge. Jag bjöd in lite olika löparvänner, bl.a. medlemmarna i Lysekils Skid & Löparförening. Starten skulle gå klockan 10 på elljusspåret i Gullmarsskogen, sedan var det bara att springa runt, runt, runt på den1850 meter långa slingan i sex timmar.

Ensam på startlinjen kl. 09:52

Eftersom jag var i stort sett ensam (det fanns några andra löpare i spåret, men de var utom tävlan), bestämde jag mig för att starta lite före utsatt håll. Alltså så blodig är ju inte denna tävlingen. Alla deltagare har med sig sin egen dryck och det man vill ha att tugga på. Tiden och distansen fick man ha en egen klocka som höll reda på.

Publiken väntar på att starten ska gå

När jag lubbat runt i ca, 7 km, så kom den första medlöparen (ja det kanske inte heter så, men jag bjuder på det). Martin från Lysekils Skid & Löparförening. Än så länge så kände jag mig väldigt lätt i steget och vi sprang runt och tjatade om ditten å datten i vårt 6 minuterstempo. Martin hade inte för avsikt att springa i sex timmar, det förklarade han vänligt och bestämt. Men så är det ju med sextimmars, man springer så länge man orkar och kan/vill. Så jag hade sällskap med Martin i ungefär 22 kilometer. Jag kände mig fräsch nästan hela tiden. Det kanske var sista varvet vi sprang tillsammans när jag kände att jag inte orkade prata så mycket längre. Men så är det för mig när jag springer de längre distanserna. Ibland får jag schaktningar som gör att jag känner mig trött och sliten. Löpningen funkar mindre bra och jag börja känna efter om det inte gör alldeles för ont någonstans.
Efter drygt 3 timmar stannade jag till och tog en liten rast. Åt en powerbar och en cocosruta (choklad, smör och socker, det är grejer det). sedan sänkte jag tempot ytterligare något eftersom jag även drack en hel del under rasten. i det stora hela så funkade det bra. Jag lufsade på.
när jag gick in i näst sista timmen kände jag mig ordentligt sliten. Jag tog en kortare paus och bestämde mig för att gå. Så jag gick två varv och försökte att dricka och återhämta mig. Det funkade sisådär. När jag började springa igen så var jag ordentligt stel och skavsåren gjorde sig påminda. jag kämpade på. Till slut var det bara lite drygt en timme kvar och jag bestämde mig för att avsluta starkt. Den sista timmen skulle jag springa fem varv, bestämde jag mig för. Om jag sedan hade tid kvar, så skulle jag gå det sista.. Det var en bra tanke men det höll tyvärr inte. Jag fick ont i foten och skavsåren på rumpan gjorde rejält ont. Så det blev bara tre varvs löpning och sedan gick jag i mål.

Inte så pjåkigt med tanke på att det var min
första 6 timmars.

Ja, så gick det alltså till när jag vann min första sextimmars! Jag firade detta med att äta en riktigt god Nationaldagsmiddag!

Gott för mig!