När träningspasset gör ont

Jag är precis hemkommen från dagens träningspass. Tanken var att idag skulle ta mig an halvmarathondistansen. Trots att det är ett alldeles underbart sommarväder, med strålande sol och bara lätta vindar, bestämde jag mig för att lämna vätskebältet hemma. Det är ju bara 21 km som ska avverkas. Jag har gjort den massor av gånger utan vätskebälte och det har gått bra. Så vad kan gå fel? Dessutom så säger jag lite käckt att jag lämnar telefonen hemma. Det är onödigt att släpa på "dövikt".

Efter den relativt lugn vecka, så hakade jag på ett intervalldistanspass, med den lokala skid- och löparföreningen i torsdags kväll. Det dök bara upp tre andra och jag, så detta pass kanske inte är det mest populära som klubben kör. Till råga på allt, så verkade det vara några ruskigt snabba killar som jag skulle försöka hålla ihop med. Vi började med att uppvärmningsjogga i 2,5 km, innan det blev dags att dra iväg på 5 km varvet. De snackade om att lägga sig på ett tempo på ca 4 min/km. Jag fattade ju att jag inte skulle hänga med. Jag kan nog hålla 4:40-4:45. Så jag sa att jag ska försöka mig på 4:30 (Man vill ju försöka framställa sig lite snabbare än vad man är). Min bluff synades dock ganska omgående av en av mina medlöpare som sa att, ja, han kunde också tänka sig att hålla runt 4:30. Så sagt och gjort, vi drog iväg på vårt första varv. De två 4 minuterskillarna drog ifrån lite men det öppnades inte någon sån där jättestor lucka mellan oss. Efter ca 800 meter var jag tvungen att kolla på klockan. Låg vi verkligen i ett 4:30 tempo, som jag sagt att jag skulle försöka med? Klockan visade den otroliga sanningen, den visade att vi sprang i  4:06 tempo. Jag tänkte bara att det här funkar inte, jag kommer att dö. Jag måste sakta ner:
Precis då började den första nerförsbacken (det hade varit platt fram tills dess). Så självklart var jag tvungen att hålla tempot nerför också.
Som ni alla vet, så är det väldigt ofta så att en nerförsbacke följs av, jag just det, en uppförsbacke. Så är det även i denna lilla berättelse. Jag ska inte plåga er mer och berätta om varje meter på 5 km varvet, men det är en ganska kuperad bana, åtminstone de 3,5 kilometrarna i mitten.
Mitt första varv klarade jag av på 4:26, vilket jag tror är ett nytt PB på 5 kilometer! Grattis till mig :)
Andra varvet hade jag turen att batteriet i min klocka tog slut, men om jag får gissa, så landade jag i närheten av 5 minuter/kilometer på det varvet.
Sammantaget så var det otroligt roligt att få springa med dessa speedkanoner, även om man kom jäkligt långt efter.
Dagen efter märkte jag dock att vaderna och låren ömmade betänkligt, så fredagen fick bli en vilodag.
Så hur är det nu med träningspass som gör ont?
Ja, i normalfallet så vill jag nog påstå att det ska göra lite ont att träna. Det ömmar lite här och där. Det hör liksom till på något sätt.
Idag var ju tanken att klämma 21, som jag skrev inledningsvis. Vid ca. 11-12 kilometer, i det vackra solskenet märkte jag att det gått väldigt fort och lätt för mig. Jag tänkte att det är nog tack vare torsdagens distansintervaller. Jag märkte också att det var en otroligt dum idé att ha gett sig av utan vatten. Jag var väldigt törstig och jag hade för en gångs skull svettats nästan hela vägen.
Men just där vid 11-12 någonstans, så springer jag ner i en småbåtshamn/marina. Jag har sprungit där massor av gånger förr. Skillnaden denna gången var att jag upptäckte en sån där vattenskål för hundar, på bryggan. Det var givetvis placerad nedanför en kran med vattenslang.
Jag tvärnitade och tänkte, - ja duger vattnet till hundar, så duger det till mig. Jag vred på kranen och det kom vatten. Jag drack några klunkar. Det smakade gott och det var ljummet.
Sprang på i ca 2 kilometer till, när jag helt plötsligt känner att det börjar krampa i magen. Det känns som om jag ska spy. Jag hulkar, spottar och fräser. Känner hur saltvattensmaken tilltar i munnen. Springer på lite till men det blir bara värre och värre. Min tanke är att jag får inte bli magsjuk nu, det kommer att spräcka hela mitt träningsprogram! Kan det vara vattnet jag drack? Jag kanske borde spolat ur slangen? Undrar om vattnet kom från egen brunn eller om det var kommunalt? Jäklar jag måste SPY. Magen krampar rejält. Det gör ont, men det kommer inte upp något.
Jag sänker tempot och staplar hemåt. När jag kommer hem, sliter jag upp dörren och rusar fram mot "barskåpet". Jag har nämligen kommit på att om jag tar en snaps eller en Jäger, så kommer säkert bacillerna att dö. Så av med korken på Jägern och så häller jag upp en stadig 6:a som jag sveper.
Hör en kommentar bakom mig,
- Jag hade verkligen ingen aning om att löpning skapar ett sånt alkoholberoende. Jag ska åka in och handla nu, vill du att jag stannar till på systemet och handlar något åt dig, säger min älskade hustru.
Jag orkade inte förklara min teori om bakteriedödande utan skakar bara på huvudet och säger, nä det behöver du inte.
Nu sitter jag här i kökssoffan, nyduschad och har inte alls ont i magen längre. Undrar vart jag ska springa imorgon.