En normal tanke hade kanske vari -Sveriges kanske tuffaste lopp, verkar det vara bra att göra Ultradebut på det? -900 höjdmeter, undrar hur mycket det är i jämförelse med Göteborgsvarvet eller Oslo Marathon? -Vad menas med tekniskt krävande terräng? Ja det är frågor jag borde ställt mig!
För det första, banan var säkert 44 kilometer om man sprang rätt väg. Jag sprang fel en gång och kom upp i drygt 44,5 km. Det fanns de som sprang över 48 km.
900 höjdmeter, har ingen aning om var tävlingsledningen hade fått den löjliga siffran från, på min klocka stod det 1187 höjdmeter.
Tekniskt krävande terräng, ja när man fastnar med foten mellan berget och en stor sten och sliter loss lite hud när man försöker komma loss, eller att jag snubblade på rötter tre gånger, landade som störtande flygplan, men studsade alltid upp igen. Jo jag förstår innebörden av tekniskt krävande terräng bättre nu. Det är inte som att springa på ett grusat elljusspår.
Innan start |
Klubbkompisar från Lonesome Runners |
Någon som ser stigen? |
Nu frågade de inte om jag ville bryta, utan sa bara att jag kanske skulle ta det lite lugnare till nästa kontroll, låta kroppen återhämta sig, dricka mycket och ta med dig en extra kanelbulle. Det är bara lite kvar till nästa kontroll vid Nordens Ark. Kör på du klarar det!
Det var exakt det pepp jag behövde! Bara en liten bit till och vid Nordens Ark skulle jag kunna stanna i några minuter och käka en macka och dricka, bara en liten bit till...
Hann ett hundratal meter från kontrollen och märkte att jag började frysa. Ett säkert tecken på att jag har förbrukat mycket energi och jag måste sakta in. Att springa och hacka tänder är inte det mest fantastiska jag gjort, men jag kan inbilla mig att det ser kul ut, för de som får se något sådant.
Löpningen och klättringen till Nordens Ark gick bra, jag gick mycket och jag frös, men jag stannade inte.
För att komma in på parken så skulle man öppna en grind, typ en sån som finns vid varenda kohage. Jag stannade till och tittade på grinden i minst en halv evighet. Jag kunde inte lista ut hur i hela fridens namn den skulle öppnas. Jag funderade ett tag på att klättra över den. Men jag bestämde mig för att ta tag i den och öppna den. Kände mig lite som en Einstein, när det gick upp för mig att den här grinden funkar ungefär som alla andra "kohagegrindar". Vid kontrollen Nordens Ark stannade jag i säkert 10 min. och käkade en tunnbrödsrulle, drack cola, tog på mig min jacka igen. Hade jäkligt svårt för att käka tunnbrödet, alltså det var jobbigt att tugga och äckligt smakade det också, men jag behövde verkligen energin.
Nu var 27 km avklarade och enligt de som jobbade vid kontrollen så utlovades nu en mer lättlöpt terräng, det började bara med lite uppför, men sen så skulle det bli lättare.
Det där med att "det börjar med bara lite uppför", var för övrigt något de sa vid varenda kontroll. Hur som helst, jag lämnade kontrollen med 2 andra löpare och vi höll ihop nästan ända in i mål. Det kändes härligt att springa ihop med andra som kunde hjälpa till att dra. Efter ett tag sprang vi ikapp ytterligare en annan löpare och helt plötsligt var vi en kvartett. Det blev lite mer lättlöpt, det är sant. Fast det var fortfarande en väldigt många branta stigningar, sjukt många faktiskt. Jag fick dock tillbaka energin och det kändes lite bättre. Vid näst sista kontrollen (9 km kvar) satte jag mig i en sån där brassestol. Herreminje så gôtt!!! Jag struntade i att de andra löparkompisarna lämnade kontrollen, jag satt kvar. Kanske en minut efter att de stuckit iväg lämnade jag. Det tog bara någon kilometer så var jag ikapp dem igen. Det kändes bra nu!
Ibland gick det utför... |
När det var ca 4km, kvar delade sig stigen och helt plötsligt skulle vi springa på orange bana igen. Här kom felspringningen. Alltså vi i kvartetten sprang rätt, men en bit framför oss stod en man med sin karta och sa att vi sprungit fel. Vi fattade alltså beslutet att lämna nerförsbacken och springa åt andra hållet. Vilket innebar, just det: Uppför! Vi kom ca 200 meter och så slutade den stigen med en utsiktsplats och stigen tog slut. Detta var ju inget problem för oss, eftersom vi var fast beslutna om att vi sprungit rätt. Alltså försökte vi hitta en stig eller liknande som vi kunde följa.
När vi letat några minuter så beslöt vi oss att vi sprungit fel och att den andra vägen (där vi sprang först) var rätt väg.
När vi letat några minuter så beslöt vi oss att vi sprungit fel och att den andra vägen (där vi sprang först) var rätt väg.
Vår grupp splittrades mot slutet och jag och en av tjejerna drog iväg och lämnade de andra två, i kvartetten, bakom oss. Det gick fortare och fortare ju mer vi närmade oss mål. Jag kände att jag kunde springa ifrån henne hur lätt som helst. Vi kom in mot Bovallstrands skola, springandes skuldra mot skuldra, bra tempo. Svängde in på skolgården och där, tog banmarkeringarna slut... Jag stannade av lite och hon fortsatte rakt fram. Jag frågade några i publiken, -Var är målet? De pekade åt vänster, jag ropade på henne att vi skulle vänster. Hon väste några svordomar, jag var närmare målet än vad hon var. Men eftersom jag ibland är snäll, så väntade jag på henne. Ja vad tusan, har vi sprungit så långt ihop, ska man inte ta några billiga poäng i slutet. Vi fortsatte skuldra vid skuldra, jag stannade till lite halvt något steg innan målgång, hon slog mig med en sekund. Det var hon sannerligen värd!
I målfållan stod två Lonesommers och gratulerade mig, jäkla vad glad jag var. Det tyckte att jag såg sliten ut. Undrar var de fick det ifrån? Jag höll bara på i 6 timmar och 13 minuter...
Jag la mig ner på asfalten och vilade lite, när jag skulle sätta mig upp igen, så krampade det i benen. Jag kunde inte ens sätta mig upp. De två från Lonesome Runners tittade på mig och frågade om jag hade ont, sedan hånlog de. Jag såg mig omkring, alla flinade åt mig, där jag låg som ett kolli på asfalten.
Så vad har jag lärt mig av det här?
1, Jag måste träna mer långpass innan #Ultravasan.
2, Ibland ska man skita i att läsa "varningstexter" och bara #JustDoIt !
3, Nu är jag Ultralöpare, efter att ha klarat av Sveriges, kanske, brutalaste terränglopp!
Bra jobbat! Hoppas vi ses nästa år, då går du under 5 timmar ;)
SvaraRadera/Fredrik (IK-Granit)
Ja du Fredrik, under 5 timmar på den banan är en otrolig prestation. Jag tror att jag ska inse att komma under 6 timmar är tillräckligt som målsättning för mig. Men tack för peppet, nu måste jag bara göra ett nytt försök nästa år. När öppnar anmälan?
Radera