Skitpass

Då har det gått en vecka sedan jag sprang (nåja) Soteleden terrängmarathon. Som jag skrev i förra inlägget, en brutal upplevelse på alla sätt.
Jag upplever ändå att jag har återhämtat mig långsamt och väl. Mitt självförtroende har växt, jag vet att jag klarar det! Redan några timmar efteråt bestämde jag mig för att jag ska springa loppet nästa år igen. När dessutom tävlingsledningen lämnar en kommentar på blogginlägget och utmanar mig att klara det på 5 timmar. Ja vem tusan kan motstå en sån utmaning?
Förr när jag sprang lopp så tappade jag lusten för löpning och jag "belönade" mig själv med ett träningsuppehåll på allt från 7 dagar till 12-14 dagar, efter genomfört lopp. Intalade mig själv att kroppen behövde vila. Visst måste kroppen vila, men man kan ju faktiskt "rehabjogga". Det har jag gjort denna veckan. Tagit korta 5-7 kilometrare i terrängen och la in ett pass lunchjogg med en arbetskamrat också. Så nu har jag lärt mig att man kan springa och "småfisa" istället för att ställa in all träning.
Apropå småfisa...
Igår skulle jag ut och springa i skogen tillsammans med en löparkompis. Det bestämdes lite hastigt. Men det var ju uppehållsväder för första gången i veckan, så varför inte springa i skogen? Vi pratade om hur många varv på gröna (5 k slingan) vi skulle springa. Då han är snabbare än jag och jag var lite osäker på om mitt lår skulle hålla, så sa jag, - vi börjar med ett lugnt varv och så ökar vi på andra och tredje hänger jag på så länge jag orkar, om jag orkar. Sagt och gjort vi gav oss av i uppvärmningstempo och allt eftersom vi sprang ökade vi farten. Efter ungefär 4 k, så kände jag att min mage började bubbla, 500 meter senare släppte jag väder. när vi stannade vid varvningen (5k) så sa jag till min kompis att jag var tvungen att avbryta, magen höll inte för mer löpning. eftersom jag bor bara 1400 meter från spåret, så började jag småjogga hem. Hela tiden så bubblade magen och krampade. Efter 300 meter var det bara att ge efter, in i skogen ner med brallorna och låta naturen ha sin gång. Som tur är så springer jag nästan alltid med en "snutteduk" en liten tygbit som jag använder till att torka svett ur ögonen. Denna gången tog jag inte med mig snutteduken hem...

Idag var jag ute och sprang asfalt. Det var fantastiskt. Solen sken allt gick lätt och jag höll bra fart. Det kändes som fötterna knappt var när marken. Herregud så kul det var!
Vid 12,5 började jag känna av låret lite, så jag saktade in och kortade av turen. Jag hade planerat 22-23k, men det fick räcka med 19. Jag sitter fortfarande och funderar på vilken tid jag kunde fått om jag inte fått lårkänningen, för när jag stannade klockan, visade tiden 5:00/km. Vilket verkligen inte är en kmtid som jag skäms för. Som sagt, jag undrar hur det hade gått om det inte var för låret...