Skavsår

Nu är det bara 6 dagar kvar till starten i mitt första Ultralopp. Soteleden terrängmarathon, Here I come!
Under veckan som har gått har jag jobbat med korta distanser i skogen bakom knuten. Benen har känts stumma och andhämtningen har varit, ja det finns väl inget bra ord för att beskriva den. Jag har flåsat så att om någon mot förmodan hört det i skogen, säkert har funderat på om det är en brunstig älgtjur, som hen hör i skogen. Jag inser att med så lite tid kvar till race, så finns det inget förlorat träningspass som jag kan ta igen, jag kan inte göra om någonting. Nu får det bära eller brista!
Detta är ju den största tjusningen med löpning tycker jag. Strax innan start så har man ingen aning om hur man ligger till. Man vet bara att man kunde gjort saker och ting på minst tusen andra sätt, men nu är det för sent att ångra. Det finns inget " Gör om, gör rätt" Nu finns bara GÖR!

Idag gav jag mig av på det sista distanspasset, innan start. Jag ville inte ta ut mig för mycket och jag vet att när jag springer ett pass, så har jag svårt för att ta det lugnt och jag pausar aldrig! Igår kväll sa dock min älskade hustru att vi skulle åka till landet idag. Det passade ju synnerligen illa, med tanke på distanspasset. Hon kom då med den käcka idén att jag skulle springa till landet. Det var en grymt bra idé! Så idag har jag sprungit på 4 öar och åkt med tre färjor.

Efter 409 meter kom första
pausen/färjan.

Fixade en selfie någonstans
på Flatö.

Jag märkte redan efter ca 12-13 kilometer att allt inte stod helt rätt till. Ryggans axelremmar började skava mot halsen. (På bilden håller jag upp händerna och då ser ryggan väldigt tajt ut, men så är det inte i verkligheten). Även "midjebältet" som håller ryggan på plats runt den trinda magen, skavde in i ena sidan. Jag vet faktiskt inte varför, men det kändes inte bra. Fokus flyttades från löpningen till eventuella skavsår. Efter ett tag kom jag på förklaringen eller åtminstone tror jag att jag kom på den. Tröja som jag hade på mig är inte den som jag i vanliga fall har när jag springer med min älskade ryggsäck. Halsen är vidare på tröjan jag hade idag, vilket gör att ryggan kommer åt huden lite bättre. Tischans sidor har sömmar, som midjebältet trycker in i min svål. Men allvarligt, vad hade jag för val? Skulle jag ringa frugan och säga att du kan stanna och plocka upp mig när du ser mig på vägen (hon tog bilen till landet). Nej det där var aldrig något alternativ. Jag tuggade på och tänkte att imorgon på jobbet så får jag ha skjorta på för att dölja märkena på halsen.
Sådana där funderingar plus att ta selfies gör att tempot sänks något, därför missade jag den tredje och sista färjan med ungefär två minuter. Inte för att det gjorde något, jag var ute på ett långsamt distanspass med pauser. Så att missa färjan ingick nästan i planeringen :)

Sämre ställe att vänta på en
färja finns säkert, eller?

Dinglar med benen ovanför vattnet
och väntar på färjan  Malö-Orust.

Avslutningsvis vill jag vara alla löpare för backen upp från Ellös mot Varekil. Alltså jag tro att den backen uppfanns av någon ond demon som hatar löpare. Den är säker 2 km lång och den är brant, hela j-la tiden. Dessutom har de grävt ner den en liten bit. Allt för att vind inte ska kunna fläkta på dig när solen steker dig. I slutet av backen låg tempot säkert bort emot 8 min/km. kanske ännu långsammare... Kroppen bara sprutade ut det sista av vätskan som fanns kvar, det blev blöta svettspår i asfalten efter mig, jag lovar. 

Framme!
Under/efter duschen märkte jag att jag hade skavsår på bröstet (efter pulsbandet)
Bröstvårta vänster, gjorde lite ont och avslutningsvis så har jag lite skav på skinkorna
Jag gillar inte skavsår!