Uven och Falken

Idag var en mellandag träningsmässigt. Jag har ägnat mig åt vad som skulle kunna kallas för lågintensiv träning. Roger fick bli min träningskamrat idag och vi drog iväg klockan 10:35, för att likt Norrmännen, gå på tur. Det blev en hel del asfalt och grusvägar, men minst lika mycket skogsstigar och bergsvandring. Jag tror att Roger skriver under på att vi hittade platser som var helt okända för oss bägge.
I början på turen så gick vi på ett ställe där jag springer ibland. Konstigt nog så ser Roger något i gräset som jag aldrig sett fastän jag lubbat förbi där några gånger. Roger hittade en skalle från något djur. Som den "skogsmulle" Roger är, så ska han givetvis ta med skallen hem och kolla upp vad det kan ha varit för ett djur.

Från vilket djur kommer denna skalle?

Det härliga med att gå på tur tillsammans med någon som Roger är att man hela tiden har någon att prata med. Och vill man inte prata, så är det okej att vara tyst. Dessutom så är Rogers kaffesug enormt, så man får nästan aldrig gå mer än 2 timmar, för då säger han till att det är dags att ta paus och nu ska det drickas kaffe. Det gör att man stannar upp i sin vandring lyfter blicken än mer och också ser betydligt mer. Kaffet och kex har ju även en viss uppiggande effekt, vilket kom väl till pass efter vårt andra fikastopp. Jag hade precis börjat knalla ner för berget och kryssade mellan ljungtuvorna, när jag skrek till -ORM! Roger som var ett halvt steg bakom mig stoppar fram huvudet och säger - ÅHHH FY FAN!
Framför oss låg en svart (mörkgrå) orm med vit teckning på huvudet. Vi är fortfarande osäkra på om det var en eller två ormar vi såg. Den lyfte lite på huvudet stirrade på mig, framdelen av kroppen verkade svälla. Roger försökte få fram kameran men ungefär när han var klar, så ringlade ormen iväg i en jäkla fart. Jag hoppas att den blev minst lika rädd som jag blev.

Här i ljungen någonstans, gömmer sig en livsfarlig orm.

  Så nära himlen att han behövde kikare för att
se ner på människorna där nere...

Därefter började vi sakta att gå ner för berget. Jag har bara varit där en gång tidigare och det finns inga markeringar att följa, så vi fick känna oss fram, för att komma ner. Jag hittade dock till en klippavsats där jag höll på att trilla ner förra gången, så jag hann varna Roger att ta det lugnt. Roger valde att ta en omväg, vilket jag vill tacka honom för. Jag vill påstå att vi hittade ett område med grottor, men i ärlighetens namn så var det inga grottor. Mera gigantiska stenblock som landat lite huller om buller. Vi la säker ner en halvtimma på att klättra över och under dessa jättebumlingar till stenar. Det blev bra träning för höftböjaren och benen. Samtidigt var man lite rädd för att det skulle dyka upp en ny orm ur tomma intet (eller rättare sagt från en öppning i berget)

Roger började tjata om kantareller ganska så tidigt på turen. Jag fick informera honom om att vad det gäller kantareller, så har jag aldrig lyckats hitta någon. Inte ens när min fru skriker  - Stå still, du går på kantarellerna! Så svampjakt fick han hålla på med själv. Givetvis var det ju så att när vi väl kom ut i skogen igen, så hittar han kantareller. Jag vet inte hur mycket han fick ihop, men här är en bild på de första han hittade.

Löjligt...

Efter detta började vi styra kosan hemmåt. Allt som allt så tog turen  7 timmar och 10 minuter. Bra träning i uthållighet Ultravasan!