You gotta roll with the Punches

Ibland är livet så lätt, allt bara flyter på och ingenting, ingenting känns omöjligt. Som löpare var jag inne i en sån fas i höstas. Jag ökade träningsmängden, jag tog i lite mer på varje pass. Allt bara flöt på, min energi var oändlig och jag tog intiativ till Musikhjälpeninsamlingen. Kort sagt; Jag var ostoppbar!
Sen kom julen...
Det började med en rackarns segdragen förkylning. Klarade av den och började springa så smått igen. Kändes bra, jag hade inte förlorat så mycket som jag var orolig för. Sen ringer syrran...
Får reda på att min bror har haft ont i ryggen under en längre tid. Jaha tänker jag, klart att den långe senige karln, har ont i ryggen. Det fårhan väl bara han lyfter ett mjölkpaket, hehe. Han har tjatat sig till en läkarundersökning som han gjorde under mellandagarna.
Resultatet?
Lungcancer samt metastaser längs med hela ryggraden.  3-6 månader i bästa fall, om inte ett mirakel sker. Fy fan va orättvist livet är! Tilläggas kan att mina syskon bor utomlands, så att åka och hälsa på över helgen är inte att tänka på.
14 januari, dagen då snön kom till Bohuslän.
Valde att ta bussen till jobbet och hem därifrån. Snön som på intet sätt var påannonserad, började i Kungälv, för i Göteborg var det fortfarande barmark när jag gick till bussen. Trafikolyckorna stod som snöflingor i backen. Stopp på E6:an, oklart om det berodde på en bilolycka eller det faktum att ingen hade plogat motorvägen de senaste 4-5 timmarna.
Nåväl, jag kommer hem 1,5 timma efter det att bussen skulle lämnat av mig. I dörren står min hund med benen i kors. Jag blir lite förbryllad, världens bästa hustru rastar alltid hunden, oavsett väder. Känner att jag blir lite sur på henne. Nåväl, på med kopplet och så går vi en sväng, pitbullschäfern och jag. När jag kommer hem upptäcker jag att min fru sitter på sängkanten och är alldeles likblek i ansiktet. Hon har enorm smärta, säger hon. Återstår bara en sak att göra, jag ringer 112. En stund senare (kändes som en evighet), kommer ambulansen. Det första jag hör när de öppnar dörren, är att sjuksyrran klagar på att det inte är skottat. Jag vräker ur mig något syrligt om att jag nyss kommit hem från jobbet och att jag prioriterade min fru före snöskottningen. Men snön borde väl inte vara något problem om du knyter kängorna???
Så där åker hon iväg, mitt livs kärlek, i. En gul bil med grön text på.
Fy fan va livet är orättvist!
Nu undrar ni säkert va tusan har detta med träningen inför Ultran att göra? Bra fråga. Jag tror att jag med denna utvikning vill tala om för er att jag inte sprungit en meter den senaste veckorna. Jag har inte pallat!
Det är jäkligt svår att "Roll with the punches", när man inte ser var de kommer ifrån, eller när de kommer utan att man hinner återhämta sig mellan slagen. Det är jobbigt när livet förvandlas från det där lätta som jag skrev om i början, till en helvetesuppförsbacke.
Så hur fortsätter det här då? Ja du, jag har faktiskt ingen aning. Känns som det här med satsningen på Ultran och att bestiga berg är ganska oviktigt just nu. Å andra sidan, så har jag idag, känt mig lite mer grinig och irriterad för första gången i år. Kan det vara ett tecken på att jag snart kommer att snöra på mig skorna och börja springa igen?