Le grand genomklappning

Denna veckan har varit lite speciell, måste jag erkänna. Vi blir allt som oftast smittade av träningens glädje och hur bra man mår av att träna. Är det inte under själva passet, så infinner sig euforin efter träningspasset. Våra vänner sprider gärna denna bild på bloggar (ja, jag är skyldig till det) facebook, Insta eller något annat socialt media. Det går liksom inte att värja sig mot det.
Så därför ser jag som min uppgift, åtminstone i detta inlägg, att berätta om att det faktiskt inte alltid känns så bra efter träningspasset.
I torsdags hade jag planerat ett lite längre pass. Ha i bakhuvudet att jag förra lördagen satte nytt årslängsta i terränglöpning med 25 km. Målet var någonstans runt 20 kilometer.
Jag tar det en gång till, Lördag 25 km (jag kände mig fräsch efter passet), måndag 6 km (kände mig pigg efter passet).
Så jag gav mig av på 20 km asfaltslöpning. Allt kändes underbart där jag sprang i resterna av orkanen Henry. Visst blåste det som tusan, men det var 18 grader och faktum är att jag hade medvind den största delen av sträckan (typ för första gången ever).
Passet genomfördes och allt igenom så kände jag mig bra. Undantaget efter 7 km, där jag helt plötsligt tappade all kraft därför saktade jag ner och återhämtade mig under 100-200 meter, innan jag tuggade på som vanligt igen.
När jag kom hem så kände jag mig inte mer sliten än vanligt efter ett långpass. Jag gick in och satte på ugnen, skulle äta hamburgare och pommes till middag. Uppdaterade på facebook om hur ljuvligt mitt pass varit, slängde in träningskläderna i tvättmaskinen och gick och duschade. Sedan var det in med pommes i ugnen och lite senare stekte jag burgare. Jag la upp maten på tallriken och sedan hände det...
Jag svettades och frös samtidigt, kände mig svimfärdig och ville kräkas.
Visst har jag varit med om detta några gånger tidigare. Efter några riktigt bra långpass när man tömt kroppen på energi. Men det här var på en ny nivå. Jag har aldrig mått så illa efter ett träningspass.

...eller så tar jag vilodag imorgon.

Maten fick lämnas, även om jag visste att jag var tvungen att få i mig energi.
Gick och la mig på soffan och hade fullt upp med att leva, kändes det som. Efter någon timme, var jag uppe och kräktes upp det vatten, som jag satt i mig efter träningspasset. Ytterliggare en halvtimme senare var det dags för diarrén.
Efter ungefär tre timmar, var allt som vanligt igen. Jag drack en kopp te med honung (socker) och lite vatten. Klämde i mig en hamburgare och kände att livet långsamt återvände.
I morse sa min fru att jag inte fick ge mig ut och springa idag (vilket jag inte har någon plan på att göra). Hon sa även att jag såg allt annat är trevlig ut igår vid middagsbordet.
-Du såg ut som ett lik. Helt jäkla vit i ansiktet förutom de lila läpparna. Gör aldrig om det!
Ja, så ibland kan träningen leda till andra saker än glädje och harmoni, ibland blir det inte whoopwhoopdetgårbranu, ibland blir det kräks och diarré också.
Imorgon är det lördag, då planerar jag ett lugnt återhämtningspass på max 7 km. Vi får se om min älskling släpper iväg mig. Just nu kollar hon livförsäkringar, tror jag :)

Nörderi och nytt årslängsta

Under veckan har jag varit på personalkonferens och då det var ett fullspäckat utbildningsprogram, som min arbetsgivare försökte trycka i sin personal (och lyckades) så blev det inte mycket tid över för träning. Men innan middagen den första kvällen fanns en lucka på 1 timme och 15 minuter. Så jag gick till receptionen på hotellet och frågade om det fanns några schysta spår man kunde springa. Givetvis fick jag en karta med tre tydligt markerade banor. Jag valde den kortaste, 3,5 km. Det kan ju inte ta så lång tid om jag tar ut mig till max, tänkte jag.
Så jag kastade mig i träningskläderna och sprang iväg som en gasell (eller flodhäst). Planen var glasklar, 15-20 minuters löpning, sedan 20 minuter dusch därefter lite tid att hänga med arbetskamraterna innan middagen. Efter en liten stund tittade jag ner på klockan. Fick uppfattningen om att jag kanske hade kommit halvvägs. Klockan visade på 15 minuter. Jag borde vara nära "hemma" tänkte jag. Samtidigt som jag insåg att jag var långt från hotellet. Någonting var fel, väldigt fel. Hade jag sprungit fel? Var det fel på kartan eller på verkligheten? Var sjutton är jag? Efter ett tags irrande runt på en gräsplan, hittade jag en kvinna som var ute på sin gåingpromenad eller vad det nu kan heta när man går fort utan stavar. Jag nästan ryckte tag i hennes arm för att helt desperat fråga om vägen tillbaka till hotellet. Hennes vägbeskrivning tog 2 minuter och efter diverse korrigeringar typ "vänster därefter höger och sedan vänster två gånger", så insåg jag att här kan jag inte stå och småprata, här gäller det att få upp farten och börja lubba. På hennes beskrivning lät det som om jag hade två mil kvar. Det tog ca 8 minuter att komma tillbaka och sträckan blev 5,6 km.

Igår var jag iväg med en kompis från Lonesome Runners, vi skulle ut och traila lite. Eftersom han till vardags bor i Göteborg, så frågade han mig hur långt vi skulle springa. I mitt huvud så var det minst 30 kilometer. Fast nu har jag lärt mig att jag nästan alltid tror att det är längre än vad det är i verkligheten, så jag sa 23. Då han hade sprungit tävling förra helgen så kände han sig lite sliten, sa han. Banan vi sprang, börjar med tre ganska häftiga stigningar under de första 6-7 kilometrarna, vilket jag påpekade för honom. Han startade allt annat än lugnt, det var full satsning från första steget. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Och nu över till nörderiet...
Efter första stigningen låg jag på passets maxpuls 200 slag, efter andra stigningen hade det stabiliserat sig till 170 slag sedan kom ju den tredje stigningen 700 meter lång uppförsbacke som går från brant asfalt till ännu brantare grusväg och avslutas med en maxbrant liten knixig stig. 88 meters stigning är väldigt mycket, så en puls på 182 när man kom upp är något man kan leva med, eller?

Fast när man är uppe så är utsikten Amazing!!!

Tyvärr hade min klubbkompis rätt, han kände sig sliten sedan förra veckans tävling, så efter 19 kilometer klev han av och lämnade mig. Mitt mål med dagen träningspass var 25 kilometer. Jag ville testa om min nya dryck från Tailwind, var så bra som jag hört att den ska vara. Jag fick ihop 25, 86 kilometer och även om jag kände mig trött så skulle jag nog kunnat pushat på mot 30. Fast det får vi ta vid ett annat tillfälle, så 25 är helt ok. Totalt under veckan blev det 39.95, kanske kan man få ihop 40 kilometer nästa vecka?
Idag tänkte jag mig en tur i skogen igen, kanske 5-7 kilometer. Tyvärr ådrog jag mig en liten skada under långpasset. Jag fick skavsår i armhålan. Fråga mig inte hur, jag märkte det inte förrens jag stod i duschen. Kanske var det en söm i tröjan eller så var det något på ryggsäcken som skavde. Jag känner mig lite förvånad över detta, då jag aldrig varit med om det tidigare. Hur som helst, dagen kunde då ägnas åt vård av materiel istället.

Nytvättade och fina, redo för nästa pass

Så hur funkade då drycken från Tailwind? Jodå, jag är positivt inställd och kommer att testa drycken lite till. Men jag konstaterar att de första klunkarna smakar lite "metalliskt". Men efter några klunkar så försvinner det. Jag tyckte nog att jag tappade mindre i ork/styrka än vad jag brukar göra. Jag testade smakerna lemon och den andra smaken var mandarin. Men de smakar nästan ingenting i de närmaste smaklösa. Jag kände bara en antydning av smakerna. Det riktiga testet kommer när jag närmar mig 3,5-4 timmars löpning. Ska bli intressant att se hur jag känner då.

Oskulden

Under denna rubriken skulle jag kunna bygga upp en dramaturgi typ:
- Det hände en kväll i källaren, på ett hotell, för länge sedan. Det var mörkt smutsigt och lite fuktigt. Det var bara vi två där. Jag ville inte, men min kropp orkade inte streta emot, min hjärna sa till mig att någon gång måste vara den första och detta var ett lika bra tillfälle, som något annat, så Just Do It.

Och en del av detta är faktiskt sant. Det hände i en källare på Hotell Högland i Nässjö. Skillnaden är bara att det definitivt inte var mörkt. Det var ljust och fräscht, det luktade svagt ifrån bubbelpoolerna som stod en bit bort. Det stämmer även att det var något fuktigt i luften, troligtvis beroende på just bubbelpoolerna. Sant är det också att det bara var vi två där. Däremot så stämmer det inte att det var för länge sedan. Tvärtom, det hände i tisdags.

Under alla år som jag har sprungit har jag gjort detta utomhus. Det har aldrig varit något snack om saken. Löpning sysslar man med utomhus. Jag har sprungit i hetta och jag har sprungit i många av västkustens regnstormar. Framförallt minns jag när grannen och jag var ute och sprang i en klass 2 varnings snöstorm. Det var kanske inte det intelligentaste jag gjort, men det var kul. Eller kul och kul, det var kul så här i efterhand, då när det hände var det jobbigt, framförallt efter 5-6 kilometer, när jag började frysa så mycket så vi var tvungna att springa tillbaka till bilen. Antar att det var som att försöka springa samtidigt som kroppen har spasmer överallt.

Att springa inomhus, på ett löpband, det är inte min grej. Så har det alltid varit eller så har det alltid varit fram till i tisdags, rättare sagt. Jag hade som alltid tagit med mig träningskläder på min resa. Kanske packade jag lite väl naivt. T-shirt och kortbyxor typ.
När jag kom fram till Nässjö föll ett tätt duggregn och efter att ha längtat efter en löptur hela dagen, så kändes det inte lika lockande längre när jag kom in i entrén på hotellet. Det stod att de hade Amerikansk Buffé som kvällens After Work, för endast 45 Kr. Allvarligt talat, vem kan motstå ett sånt kvällsmål innan man lägger sig på hotellsängen och zappar igenom ett antal TV kanaler?
Hur som helst, jag slogs med mig själv om att välja buffén före träningen. Jag kom upp på rummet och kollade pliktskyldigast igenom hotellinfopärmen. Jajjemän, de hade givetvis ett gym! Men vänta lite nu, vad var det för en mackapär på bilden över gymmet? Ett löpband? Man kanske skulle testa?

Ja, det var så det gick till. Några minuter senare stod jag där i källaren på hotellet, i det ljusa fräscha rummet och sprang på ett löpband. 30 minuter senare var jag genomblöt av svett och syret i det lilla rummet var lika slut som mina lårmuskler. De följande två dagarna var jag nere och brände av 20 minuter löpning och lite gym innan dusch och frukost.  Jag kan helt klart förstå nyttan med ett löpband, men ingenting slår The Real Deal, ett riktigt pass i skogen!

Oskuldsfull?

 

 

Vasastafetten 2015

Ja, så hade då den stora dagen 2015 kommit. Årets enda lopp skulle avverkas med den gamla vanliga skaran löpare. I år var jag tydligen äldst i gänget, både åldersmässigt och med antalet sprungna stafetter. Cecilia, som var den som startade upp det hela och hennes man Erik, tyckte tydligen att det var viktigare att fira någons 50-årsdag, istället för att leda laget mot nya otroliga framgångar.
Själv var jag högst osäker på vad jag stod formmässigt. Alltså visst hade den nya lagkaptenen, Fredrik, ringt för 4 veckor sedan och frågat hur det kändes, om jag var laddad och allt det där. Självklart svarade jag att allt kändes bra och träningsmässigt såg det bra ut. Sedan kom det där med snedtrampningarna. Trampade snett med vänsterfoten 4 gånger på 5 pass. Jag valde därefter att vila en hel vecka och hålla mig till asfalt istället för terräng. Det skulle visa sig både vara ett bra beslut och ett dåligt.
Det bra var att jag vilade foten, men den är fortfarande inte helt ok. Den känns lite slapp eller hur jag ska uttrycka mig. Jag känner att jag inte kan trycka ifrån ordentligt.

Andreas och jag på väg ner till starten

Lyckan är att få köa för att få hämta sitt chip
 

Nåväl, jag sprang andra sträckan som mäter 14, någonting kilometer. Andreas som sprang startsträckan hade gjort det 10 minuter snabbare än vad laget är vana vid, så det var inte utan att jag kände press att prestera. Så jag öppnade ganska så raskt men märkte redan efter 3-400 meter att jag höll ett högre tempo än jag skulle klara av att hålla, så det var bara att sänka farten. I vanliga fall så brukar jag hålla lite koll på hur många löpare som jag springer förbi på min sträcka. I år upptäckte jag ganska så snabbt att det var många som sprang förbi mig istället. Väldigt många... När jag blivit omsprungen av 20, ja, då kände jag att jag måste sluta hålla räkning. Annars skulle det bli alldeles för många negativa tankar. Detta hände efter bara 2-3 kilometer, så jag hade lång tid att springa ifatt dem igen, tänkte jag.
Roligast (och sorgligast) av allt var det att bli omsprungen av min gamla FN/IFOR kompis Niklas Berglind. Han sprang med lätta steg vände på huvudet och sa på sin klingande dialekt; - Är det Vikingson? Vilket jag kände mig tvungen att erkänna. Niklas tyckte att jag skulle öka takten, för att jag sprang för långsamt. Men jag lullade på i mitt tempo.
När jag hade ungefär en km kvar till mål, så hade jag legat bakom en man under ett hundratal meter. Jag letade efter ställen att springa om på, men att hoppa ner i en myr eller springa i blåbärsris lockade mig inte, så jag bidade min tid.
Helt plötsligt blev det en liten brant, kanske bara 6-10 meter lång och som sagt väldigt brant. Jag vet ju med mig att jag är ganska så duktig på nedförsknixar, så jag bestämde mig för att detta var stället där jag skulle förbi. Min kalkyl byggde på att jag behövde ungefär 8 snabba steg för att ta mig förbi. Sagt och gjort, jag la mig till vänster och ökade. Första steget och jag var bara en halvmeter bakom. Andra steget och jag låg jämsides. Tredje steget, jag var förbi! Fjärde steget dags att hoppa in i högerfilen igen, men vänta nu...
Foten lutar, hela foten är inte i marken, va f-n, jag trillar!!!
Så efter en dubbel kullerbytta landar jag i blåbärsriset. Glasögonen hade jag ingen aning om var de var, keppan är neongul så den var inte svår att hitta men hur ska jag hitta mina glasögon???
Jag hör även att en klunga är på väg, jag ser den första löparen börja springa ner för branten. AKTA MINA GLASÖGON LIGGER HÄR NÅGONSTANS! skriker jag till.
De första 2-3 löparna har ingen chans att stanna utan brakar på. Sedan ser en i klungan mina glasögon och säger, -De ligger ju där. Jag hittar dem  och reser mig upp, tittar framåt och räknar igenom hur många som passerat mig. Jaha, där tappade jag 12 placeringar till...
Jag är övertygad att om jag inte haft de där snedtrampen och den där veckans träningsuppehåll, så hade detta aldrig skett
Hur som helst. Efter att kämpat med motivation i stort sett ett helt år även om det funnit perioder då det varit kul att springa igen. Så känner jag just nu en otrolig glädje över att få springa.
Så nu ska jag bara vänta tills svullnaden på knät, den ömmande tån och värken i axeln har släppt, sedan ska det bli ett pass i skogen. Jag är så sjukt löpsugen nu!

Laget som satte ny bästa tid för laget!8:13 putsar tiden från
förra året med13 min. Fortsätter vi så här, så är vi under 8
timmar nästa år! Andreas och jag saknas på bilden, men vi
hade ju en egen bild :)