Påsken, en löpares högtid!

Påskhelgen lider mot sitt slut och det är mindre än två veckor kvar till starten av mitt första ultralopp, Soteleden Terrängmarathon, eller marathon och marathon, loppet är 44 km, annars blir det ju inte ett ultralopp. Jag känner mig hyfsat i form. Självklart finns det alltid lite mer som kan tränas, trimmas och finslipas. Men just nu känns det som om jag ligger hyfsat rätt. Solen skiner och det är varmt och gott ute, ryggsäcken sitter som gjuten. Jag håller ner distanserna och växlar mellan 6,5 - 17-18 km/pass. Min stora oro är väl det där med motivationen. Jag är väldigt duktig på att komma på undanflykter till att inte träna. Som nu i påskhelgen.
Min tanke var att jag skulle köra dubbelpass. Alltså direkt på morgonen, innan frukost, 6 km lätt terräng och sedan på eftermiddagen/kvällen ett lite längre asfaltspass. Hur gick det med den planen då? Jodå, jag har upptäckt tjusningen med att springa ett kortare pass innan frukost. Det är helt underbart att bara springa i skogen och lyssna på fåglar och om man har tur så ser man ett rådjur eller två ibland.
På långfredagsmorgon, när jag sprang på elljusspåret, fick jag den stora förmånen att få träffa en farbror som var ute och rastade sin taxvalp. Eftersom klockan bara var något efter sju, kände säkert farbrorn att det var helt okej att slappna av lite och samtidigt låta hunden gå okopplad. Visst är det den tiden på året när koppeltvång gäller, men va sjutton, klockan 07:15 på långfredagsmorgon? Det funkade tydligen bra, ända tills jag dök upp. Taxen hade inte för avsikt att lyssna på husse. När jag sprang förbi, så hakade valpen på. Först ropade farbrorn att jag inte skulle vara rädd, det var bara en valp som ville leka. Sedan kallade han på valpen, vilket resulterade i inget som helst resultat. Så jag drog iväg med hans valp. Vi sprang på en raksträcka så hann taxen och jag 50-60 meter innan farbrorn förstod att jag inte tänkte stanna och hans valp tänkte definitivt inte lyssna på honom. Så farbrorn fick också en liten morgonjogg och när han kom ikapp oss informerade jag honom om strikt ägaransvar och att koppeltvång gäller dygnet runt fram till början av oktober.
Sedan dess har jag inte haft förmånen att få träffa vare sig valpen eller farbrorn.
Däremot har eftermiddags/kvällspassen helt uteblivit. Det har blivit grill och lösgodis/chips istället.

Idag, annandag påsk, hade jag tänkt mig en halvmara i terrängen här hemma. Målet var väl att landa runt två timmars löpning. Det var varmt, väldigt varmt. Fast jag måste ju vara beredd på alla sorters väder, så det var bara att ge sig av. Det funkade fint, eftersom det första varvet innehåller lite bergsklättring, så brukar snittiden bli lite halvtaskig, men det rättar till sig på varv två och tre. Allt kändes fint och jag lunkade på. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här är ett högst njutbart tempo som jag i princip kan hålla hur länge som helst. Inte minst det där terrängmarathonet om ca två veckor. Jag tittar på klockan och jag ser att jag varit ute i ca 7 km och har en kvar tills varv två ska börja.
Då händer det som absolut inte får hända!
Jag sätter ner vänsterfoten på en rot och skon får inget fäste. Foten glider och vrickar till. Attans tänker jag, men som tur är så gör det inte ont. Jag har ju sprungit 7, så jag är bra uppvärmd om man säger som så. Först efter ca 300 meter märker jag att det värker. Inte mycket, utan bara så att det märks. Men det ger inte med sig, utan det blir värre och värre. Inte så mycket att jag funderar på att sluta springa, men jag väljer att lämna framfotslöpningen och gå över till hällöpning istället. Då märker jag inte av "det onda" lika mycket. När jag kom fram till varvningen bestämde jag mig för att avbryta passet. Jag vill inte förvärra en eventuell skada med så kort tid till start. Just nu känns det helt okej igen och jag funderar på att klämma in en lunchjogg imorgon på jobbet, bara för att kolla hur foten kommer att reagera på lite asfaltslöpning i Göteborg.