19 Februari

Japp, jag klarade min omstart. Det blev lite drygt 5 km, kanske inte så mycket att skryta med. Det viktigaste var  ändå att jag kom iväg. Visst underlättade det att det var min födelsedag och att jag fick en ny iPod och nya skor. Dessutom så är jag anmäld till Soteleden Terräng Marathon. Ett lopp på "...44km terrängbana är en riktig utmaning. Ca 900 höjdmeter till största delen i en mycket tekniskt krävande terräng." Så nu är det till att ta tag i träningen och målfokusera. 3 maj går startskottet!

Omstart nummer 3

Ja, så var det dags för ett tillkännagivande igen. Nu startar jag min satsning mot #Ultravasan, för tredje gången i år! Det börjar bli lite tjatigt, men vad sjutton har jag för val, när antingen folk i min närhet blir sjuka eller när jag själv blir det? Sista träningspasset var nog någon gång i början av februari. Sedan dess har jag haft hög feber och mest legat utslagen i sängen/soffan. Det som ändå är positivt med hög feber i många dagar är att man inte äter så mycket, vilket i sin tur leder till viktminskning. Det som är negativt är att man inte orkar göra någonting och om man ändå gör något, så blir man helt utslagen i flera timmar efteråt.
Jag har fortfarande lite hosta, men inget som ska påverka mig allt för negativt, nu när jag ska börja springa lite igen. För nu på onsdag (19/2), så är det dags att starta om igen. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira min födelsedag på! Och löftet till mig själv, alla pass under 15 km straffas med lite coreträning, gäller fortfarande.
Så nu vill jag att du, verkligen, verkligen, verkligen håller tummarna för att omstart nummer tre, blir tredje gången gillt, för jag vet inte om jag pallar att göra en 4:de omstart i detta vansinnesprojekt.

Löfte till mig själv

Har funderat lite på varför jag har så svårt att hitta tillbaka till mina träningsrutiner. Visst kan det vara tufft med tanke på vad som hänt mig den senaste tiden (se tidigare inlägg). Fast lite förundrad är jag kring att mina rutiner gällande träning kunde bli så abrupt avbrutna så att jag näst intill känner avsmak för att gå ut och springa.
Med lite drygt 7,5 månad kvar tills man ska stå på startlinjen till Ultravasan, så inser jag ju att jag måste ta tag i det här med att träna och det ska ske NU! Jag vägrar bli en fjant som betalar startavgiften och sedan bryter loppet. Att jag kanske inte tar mig förbi snöret, det är en sak, då har jag iaf gjort mitt bästa. Men att bryta för att jag är otränad, det finns inte på världskartan...
När vi gick in i februari månad, för några dagar sedan, så började jag att springa igen. Herreminje så jobbigt det var. Mina lungor hade ju minskat i storlek så det var jämnstora med en fryst Findusärta. Benmusklerna hade förtvinat och funkade inte alls. Fast det brukar ju vara så det känns efter varje uppehåll. Nu gäller det för mig att fokusera på målet, för det jag vill uppnå. Att springa #ultravasan.
Dessutom inser jag att jag inte kan hålla på att springa korta distanser hela tiden, jag måste öka distansen på passen. Då det kan vara lite kallt och ruggigt så här års, är jag lite svårmotiverad att ge mig av på långdistanser. Jag har därför lovat mig själv en sak...
Finns det något som jag tycker är dödens tråkigt och helt onödigt, så är det styrketräning. Okej jag vet att jag avgett som nyårslöfte att jag ska träna på ett inomhusgym åtminstone en gång i år, men jäklar vad tråkigt det är. Som försvar mot att gå på inomhusgym, så ställer jag mig oftast frågan varför ska man bygga upp muskler som bara är tunga och skapar motstånd när man ska springa?
Så för att koppla ihop de två sakerna som jag drar mig för (långpass när det är kallt och styrketräning), så lovar jag mig själv att alltid avsluta pass som understiger 15 km, med ett helt gäng coreövningar och tåhävningar. För att få riktigt tryck i det hela så la jag till (för mig själv) att de dagar jag inte springer (vilodagar), så blir det coreövningar.
Jag kör plankan, sidplankan, crunches, situps, hålla fötterna över marken och som sagt tåhävningar. Fasiken vad tråkigt det är! Så känner jag mig själv rätt, så kommer jag snart att springa minst 15 km några gånger i veckan.

Öka farten, Husse!!!

You gotta roll with the Punches

Ibland är livet så lätt, allt bara flyter på och ingenting, ingenting känns omöjligt. Som löpare var jag inne i en sån fas i höstas. Jag ökade träningsmängden, jag tog i lite mer på varje pass. Allt bara flöt på, min energi var oändlig och jag tog intiativ till Musikhjälpeninsamlingen. Kort sagt; Jag var ostoppbar!
Sen kom julen...
Det började med en rackarns segdragen förkylning. Klarade av den och började springa så smått igen. Kändes bra, jag hade inte förlorat så mycket som jag var orolig för. Sen ringer syrran...
Får reda på att min bror har haft ont i ryggen under en längre tid. Jaha tänker jag, klart att den långe senige karln, har ont i ryggen. Det fårhan väl bara han lyfter ett mjölkpaket, hehe. Han har tjatat sig till en läkarundersökning som han gjorde under mellandagarna.
Resultatet?
Lungcancer samt metastaser längs med hela ryggraden.  3-6 månader i bästa fall, om inte ett mirakel sker. Fy fan va orättvist livet är! Tilläggas kan att mina syskon bor utomlands, så att åka och hälsa på över helgen är inte att tänka på.
14 januari, dagen då snön kom till Bohuslän.
Valde att ta bussen till jobbet och hem därifrån. Snön som på intet sätt var påannonserad, började i Kungälv, för i Göteborg var det fortfarande barmark när jag gick till bussen. Trafikolyckorna stod som snöflingor i backen. Stopp på E6:an, oklart om det berodde på en bilolycka eller det faktum att ingen hade plogat motorvägen de senaste 4-5 timmarna.
Nåväl, jag kommer hem 1,5 timma efter det att bussen skulle lämnat av mig. I dörren står min hund med benen i kors. Jag blir lite förbryllad, världens bästa hustru rastar alltid hunden, oavsett väder. Känner att jag blir lite sur på henne. Nåväl, på med kopplet och så går vi en sväng, pitbullschäfern och jag. När jag kommer hem upptäcker jag att min fru sitter på sängkanten och är alldeles likblek i ansiktet. Hon har enorm smärta, säger hon. Återstår bara en sak att göra, jag ringer 112. En stund senare (kändes som en evighet), kommer ambulansen. Det första jag hör när de öppnar dörren, är att sjuksyrran klagar på att det inte är skottat. Jag vräker ur mig något syrligt om att jag nyss kommit hem från jobbet och att jag prioriterade min fru före snöskottningen. Men snön borde väl inte vara något problem om du knyter kängorna???
Så där åker hon iväg, mitt livs kärlek, i. En gul bil med grön text på.
Fy fan va livet är orättvist!
Nu undrar ni säkert va tusan har detta med träningen inför Ultran att göra? Bra fråga. Jag tror att jag med denna utvikning vill tala om för er att jag inte sprungit en meter den senaste veckorna. Jag har inte pallat!
Det är jäkligt svår att "Roll with the punches", när man inte ser var de kommer ifrån, eller när de kommer utan att man hinner återhämta sig mellan slagen. Det är jobbigt när livet förvandlas från det där lätta som jag skrev om i början, till en helvetesuppförsbacke.
Så hur fortsätter det här då? Ja du, jag har faktiskt ingen aning. Känns som det här med satsningen på Ultran och att bestiga berg är ganska oviktigt just nu. Å andra sidan, så har jag idag, känt mig lite mer grinig och irriterad för första gången i år. Kan det vara ett tecken på att jag snart kommer att snöra på mig skorna och börja springa igen?