Fåfänga eller bara tävlingsidiot ?

Jag tycker genuint illa om den hets som sker framförallt mot våra barn och unga, vad gäller utseende. Det gäller inte bara medias snedvridna bild om hur kroppen ska se ut. Det handlar om vilka klädmärken som man ska ha på sig, det handlar om allt från kalsonger, skor till hörlurar och  handväskor. Detta är alltså helt könsöverskridande och vi dränks av detta varje dag.
Jag har under många år intalat mig att mitt utseende, tja det är inte mycket att göra åt. Mina kläder är oviktiga eftersom i mitt arbete är det min hjärna och de ord som jag formulerar som avgör resultatet för hur bra jag lyckas i mitt jobb.
För 2 veckor sedan var jag på gymmet och körde ett riktigt kräkpass. Det var då det hände. Mitt under det att musklerna skrek SLUTA och svetten lämnade kroppen under fontänliknande former, då passade min hjärna på att sätta ett fåfänge frö.
Den passade på att återplantera fåfängan hos mig. Jag som trodde att fåfängan lämnat mig för evigt. Jag menar jag har vuxna barn, bor i hus, min förmånsbil är tre månader gammal, ja det finns alltså ingen anledning att vara fåfäng. Dessutom så börjar snart andra halvlek här i livet. Några månader kvar, sedan har man passerat 50.

Tävlingsidioten i mig tvingar mig att fota och spara mina PBn.
Är det bara jag eller är det fullkomligt normalt?

Sedan dess har jag tänkt på det här med min fåfänga. Jag vill alltså inte på något sätt påstå att jag utsätts för samma påtryckningar som våra barn och unga, som hela tiden måste leva upp till andras förväntningar.
Deras vardag kanske inte handlar om deras fåfänga utan vad de förväntas av andra att de ska leva upp till. Ja, det kanske blev lite flummigt där, men du fattar. Min fåfänga är inte av samma kaliber. Inte ens i närheten av vad de utsätts för. På sin höjd får jag se en dressmanreklam, där gråhåriga vältänade farbröder  med välansat skägg (varför ser inte mitt skägg ut så?) visar upp magrutor eller om det var kalsonger?

Åtta denna månaden också, nä nu får jag nog
snäppa upp det här med träningen lite...

Men det vettesjutton om inte den och andra reklamer ändå har lyckats att klistra sig fast på mig. Visst jag fattar att jag aldrig kommer att få en kropp som Zlatan eller ens en kropp som liknar de gråhåriga gubbarna i dressmanreklamen. Men jag vill ta mig tusan komma så nära som jag kan.
Kanske är det därför jag tränar 5-10 timmar i veckan? Har den drivkraften tagit över mer än glädjen att träna? Att sitta i omklädningsrummet och tjöta lite med totalt okända personer om träning och kost. Hur bra duscharna blev när gymmet, bytte duschmunstycken.
Ja det är sådana här konstiga tankar som jag har med mig under mitt träningspass och vid andra stunder under dagen.
Sedan måste jag bara få avsluta med lite locker room talk från tidigare i veckan. Nu är vi i Sverige så det blir inte sånt loockerromtalk som Presideten i USA håller på med.
Jag har förstått att träna så mycket som jag gjort under ett tag nu inte anses vara helt normalt. Så vi pratade lite om det och kanske mest om maten.
Jag har ju tränat en hel del förr, typ lika mycket eller kanske ändå mer. Så kosten är jäkligt viktig. Förr brydde jag mig nog inte så mycket. Jag käkade vad jag ville under 5 dagar i veckan och sedan fastade jag två dygn (vilket var samma dygn som de träningsfria återhämtningsdagarna).
Nu har jag fått hjälp av en weight trainer från Allsports Orust, som är gymmet där jag tränar, här i Henån. Ja snacket handlade alltså om kaloriintag. Och det är klart, ska man träna måste man sätta i sig lite kalorier. Men nu under mina hårdare perioder, så har jag bytt ut mitt vanliga käk mot mer träninganpassad mat. Mat med mycket, mycket proteiner. Jag upplever det som att jag slipper träningsvärken på ett helt annat sätt. Tidigare kunde den finnas som en molande värk efter träningpassen (de styggare passen iaf), nu, nä inte alls på samma sätt. Så jag är verkligen tacksam för hjälpen från Caroline på #Allsportwellness och för den mat som jag käkar från #Foodbox, #moremüsli #moremilk