Drivkraft

Drivkraft är en märklig sak, som jag ibland funderar på. Jag funderar mest på det när jag springer. Vad är det som driver mig att göra det här?

Ja, jag vet faktiskt inte, men jag veta att för att klara de 9 milen mellan Sälen och Mora, så måste jag träna. Men visst så fallerar motivationen allt som oftast. Jag ska väl erkänna att jag i normala fall inte tränar på vinterhalvåret. Jag är ju en lat människa i grund och botten.

Så november till februari-mars, springer jag i stort sett ingenting.
Jag kanske springer 10 km i månaden, i bästa fall. Jag har ingen som helst lust, ingen drivkraft helt enkelt.

Döm av min förvåning när jag efter ett tags svacka (helt naturlig för årstiden) nu börjar jag känna mig motiverad att springa igen. Jag känner inte alls för att lägga av för säsongen! Så förrförra söndagen bestämde jag mig helt plötsligt för att slå någon form av längdrekord i terränglöpning.
Trotts att regnet föll och det blåste rätt rejält, tvingade jag mig att byta om.
Efter 2,4 km satte jag ner foten på en mossbelagd sten. Givetvis lossade mossan och jag gjorde en fantastisk vurpa. Hade det varit fristående i gymnastik hade min vurpa säkert kunnat komma upp i domarpoängen 7,3. 
Jag slog i högerhandens insida i en sten och smärtan blev så stark att jag bara skrek rakt ut (Vilket man kan göra i skogen när man är ensam). Eftersom det var blött, så var jag uppe på fötterna fortare än vad det tog för mig att landa. Givetvis fortsatte jag att springa jag ignorerade den pulserande smärtan i handen. För visst, man springer ju inte med händerna.
Jag drog ner dragkedjan på reflexvästen och använde den som mitella. Det gjorde att handen fick vila lite. Samtidigt upptäckte jag det som alla löpare vet. Man måste pendla med armarna för att kunna springa någorlunda! 
Efter någon kilometer eller så, var jag tvungen att ta ut handen ur "mitellan" och börja springa med hela kroppen. Funkade bra i någon timme, sedan återkom den pulserande värken. Jag ignorerade det givetvis, jag ska slå mitt terrängrekord!

Vid 17 km skulle jag ta mig ner för en brant, lövbeströdd backe. Det gick jättebra ända tills det blev platt mark igen, precis då halkade jag och gjorde dagens andra vurpa. Givetvis använde jag mig av min högerhand för att dämpa fallet. Så nu var det fullt fokus på att ta sig hem utan att gråta. 1,5 km senare var jag hemma. Med en värk i handen som var enorm. Delen nedanför tummen var rejält svullen och jag funderade på om jag skulle åka till sjukan eller om jag skulle duscha först.

Hur som helst, jag klarade av det jag bestämt mig för att göra. Jag sprang det längsta jag någonsin gjort i terrängen. 18,5 km, vilket jag är sjukt stolt över. Drivkrafter är en märklig sak.