Dessa val...

Sitter just och funderar på om jag ska våga ge mig ut på ett pass ikväll eller inte. I söndags fick jag problem med stelhet i låret igen. Sviterna från Soteleden Terräng sitter i. Så nu måste jag välja mellan att inse att kroppen behöver vila och min vilja att ge mig ut å springa.
Dessutom så funderar jag på vad jag ska hitta på den 20 september. Ska jag springa terrängloppet Orust Tvärs, för första gången, eller ska jag välja mitt favorit Marathon, Oslo Maraton, för fjärde gången?
Dessa val...

Skitpass

Då har det gått en vecka sedan jag sprang (nåja) Soteleden terrängmarathon. Som jag skrev i förra inlägget, en brutal upplevelse på alla sätt.
Jag upplever ändå att jag har återhämtat mig långsamt och väl. Mitt självförtroende har växt, jag vet att jag klarar det! Redan några timmar efteråt bestämde jag mig för att jag ska springa loppet nästa år igen. När dessutom tävlingsledningen lämnar en kommentar på blogginlägget och utmanar mig att klara det på 5 timmar. Ja vem tusan kan motstå en sån utmaning?
Förr när jag sprang lopp så tappade jag lusten för löpning och jag "belönade" mig själv med ett träningsuppehåll på allt från 7 dagar till 12-14 dagar, efter genomfört lopp. Intalade mig själv att kroppen behövde vila. Visst måste kroppen vila, men man kan ju faktiskt "rehabjogga". Det har jag gjort denna veckan. Tagit korta 5-7 kilometrare i terrängen och la in ett pass lunchjogg med en arbetskamrat också. Så nu har jag lärt mig att man kan springa och "småfisa" istället för att ställa in all träning.
Apropå småfisa...
Igår skulle jag ut och springa i skogen tillsammans med en löparkompis. Det bestämdes lite hastigt. Men det var ju uppehållsväder för första gången i veckan, så varför inte springa i skogen? Vi pratade om hur många varv på gröna (5 k slingan) vi skulle springa. Då han är snabbare än jag och jag var lite osäker på om mitt lår skulle hålla, så sa jag, - vi börjar med ett lugnt varv och så ökar vi på andra och tredje hänger jag på så länge jag orkar, om jag orkar. Sagt och gjort vi gav oss av i uppvärmningstempo och allt eftersom vi sprang ökade vi farten. Efter ungefär 4 k, så kände jag att min mage började bubbla, 500 meter senare släppte jag väder. när vi stannade vid varvningen (5k) så sa jag till min kompis att jag var tvungen att avbryta, magen höll inte för mer löpning. eftersom jag bor bara 1400 meter från spåret, så började jag småjogga hem. Hela tiden så bubblade magen och krampade. Efter 300 meter var det bara att ge efter, in i skogen ner med brallorna och låta naturen ha sin gång. Som tur är så springer jag nästan alltid med en "snutteduk" en liten tygbit som jag använder till att torka svett ur ögonen. Denna gången tog jag inte med mig snutteduken hem...

Idag var jag ute och sprang asfalt. Det var fantastiskt. Solen sken allt gick lätt och jag höll bra fart. Det kändes som fötterna knappt var när marken. Herregud så kul det var!
Vid 12,5 började jag känna av låret lite, så jag saktade in och kortade av turen. Jag hade planerat 22-23k, men det fick räcka med 19. Jag sitter fortfarande och funderar på vilken tid jag kunde fått om jag inte fått lårkänningen, för när jag stannade klockan, visade tiden 5:00/km. Vilket verkligen inte är en kmtid som jag skäms för. Som sagt, jag undrar hur det hade gått om det inte var för låret...

Jag är Ultralöpare!

Så, då är det avklarat, min ultradebut. I lördags sprang (nåja) jag mitt första ultralopp. Soteleden Terräng marathon. 44 kilometer, perfekt distans för ett första försök att bli ultralöpare, tänkte jag. Man ska inte ta ut sig för mycket, bara göra det som krävs. Därför ryckte jag på axlarna åt "varningstexten" om att detta är ett av Sveriges tuffaste lopp. 900 höjdmeter, tekniskt krävande terräng, stigar, berg, rötter, spänger och mosslöpning. Alltså hur svårt kan det var? Det är ju en löjligt kort Ultra, endast 44 kilometer.
En normal tanke hade kanske vari -Sveriges kanske tuffaste lopp, verkar det vara bra att göra Ultradebut på det? -900 höjdmeter, undrar hur mycket det är i jämförelse med Göteborgsvarvet eller Oslo Marathon? -Vad menas med tekniskt krävande terräng? Ja det är frågor jag borde ställt mig!
För det första, banan var säkert 44 kilometer om man sprang rätt väg. Jag sprang fel en gång och kom upp i drygt 44,5 km. Det fanns de som sprang över 48 km.
900 höjdmeter, har ingen aning om var tävlingsledningen hade fått den löjliga siffran från, på min klocka stod det 1187 höjdmeter.
Tekniskt krävande terräng, ja när man fastnar med foten mellan berget och en stor sten och sliter loss lite hud när man försöker komma loss, eller att jag snubblade på rötter tre gånger, landade som störtande flygplan, men studsade alltid upp igen. Jo jag förstår innebörden av tekniskt krävande terräng bättre nu. Det är inte som att springa på ett grusat elljusspår.

Innan start

Klubbkompisar från
Lonesome Runners

Hur som helst, de första 8-9 kilometrarna kändes riktigt bra, jag gick ut långsamt och tänkte spara mig och trots att jag sprang "långsamt" så sprang jag ikapp några som var lite snabbare än jag i starten. Jag fastnade i en växande klunga anförda av två yngre killar. Det kändes bra men lite orättvist att samma kille skulle dra hela tiden, så jag gick upp och tog täten. Jag kände att, nu har han hjälpt mig upp för de där jätteklättringarna så de 900 höjdmetrarna är nog i stort sett avklarade (ja, jag är en amatör). Efter några minuter så var det bara jag och en annan farbror som sprang i mitt tempo. Det kändes lite konstigt att de andra släppt eftersom jag absolut inte ökat farten, eller jo ja, kanske lite då. Hur som helst, jag blev ganska snart varse att det skulle komma fler stigningar och fler berg som skulle klättras upp för. Vid 12 km, sa farbrorn att nu ska vi lämna orange markering och springa på vitblå. då var jag så trött att jag knappt visste var jag var, men vaddå då 12 km av 44, inte illa av en blötfet farbror. Nu skiftade terrängen lite, det gick fortfarande uppför men det var mindre berg och mer skog. Som ni alla vet, så finns det hinder i skogen...

Någon som ser stigen?

Efter 23-24 km någonstans, fanns en vätskekontroll, jag minns inte så noga. Mina ben var som ekstockar och hjärna hade lämnat mig för länge sedan. Personalen var jättetrevlig och peppande. Hade de frågat mig om jag ville bryta hade jag skrikit ut - JA FÖR HELVETE, TA BORT MIG HÄRIFRÅN OCH DET FORT!!!

Nu frågade de inte om jag ville bryta, utan sa bara att jag kanske skulle ta det lite lugnare till nästa kontroll, låta kroppen återhämta sig, dricka mycket och ta med dig en extra kanelbulle. Det är bara lite kvar till nästa kontroll vid Nordens Ark. Kör på du klarar det!

Det var exakt det pepp jag behövde! Bara en liten bit till och vid Nordens Ark skulle jag kunna stanna i några minuter och käka en macka och dricka, bara en liten bit till...

Hann ett hundratal meter från kontrollen och märkte att jag började frysa. Ett säkert tecken på att jag har förbrukat mycket energi och jag måste sakta in. Att springa och hacka tänder är inte det mest fantastiska jag gjort, men jag kan inbilla mig att det ser kul ut, för de som får se något sådant.

Löpningen och klättringen till Nordens Ark gick bra, jag gick mycket och jag frös, men jag stannade inte.

För att komma in på parken så skulle man öppna en grind, typ en sån som finns vid varenda kohage. Jag stannade till och tittade på grinden i minst en halv evighet. Jag kunde inte lista ut hur i hela fridens namn den skulle öppnas. Jag funderade ett tag på att klättra över den. Men jag bestämde mig för att ta tag i den och öppna den. Kände mig lite som en Einstein, när det gick upp för mig att den här grinden funkar ungefär som alla andra "kohagegrindar". Vid kontrollen Nordens Ark stannade jag i säkert 10 min. och käkade en tunnbrödsrulle, drack cola, tog på mig min jacka igen. Hade jäkligt svårt för att käka tunnbrödet, alltså det var jobbigt att tugga och äckligt smakade det också, men jag behövde verkligen energin. 

Nu var 27 km avklarade och enligt de som jobbade vid kontrollen så utlovades nu en mer lättlöpt terräng, det började bara med lite uppför, men sen så skulle det bli lättare.

Det där med att "det börjar med bara lite uppför", var för övrigt något de sa vid varenda kontroll. Hur som helst, jag lämnade kontrollen med 2 andra löpare och vi höll ihop nästan ända in i mål. Det kändes härligt att springa ihop med andra som kunde hjälpa till att dra. Efter ett tag sprang vi ikapp ytterligare en annan löpare och helt plötsligt var vi en kvartett. Det blev lite mer lättlöpt, det är sant. Fast det var fortfarande en väldigt många branta stigningar, sjukt många faktiskt. Jag fick dock tillbaka energin och det kändes lite bättre. Vid näst sista kontrollen (9 km kvar) satte jag mig i en sån där brassestol. Herreminje så gôtt!!! Jag struntade i att de andra löparkompisarna lämnade kontrollen, jag satt kvar. Kanske en minut efter att de stuckit iväg lämnade jag. Det tog bara någon kilometer så var jag ikapp dem igen. Det kändes bra nu!

Ibland gick det utför...

Eller bra och bra, det var uthärdligt på något konstigt sätt... Vi höll jämn hastighet, eftersom naturen helt plötsligt tillät löpning. Jag snubblade över rötter 2 gånger och rullade i löv och lera. De andra stannade till och frågade om det gick bra, vilket jag sa att det hade gjort. Men herregud vad jag skämdes... Vad skulle de tänka om mig, att jag aldrig sprungit i skogen förr?

När det var ca 4km, kvar delade sig stigen och helt plötsligt skulle vi springa på orange bana igen. Här kom felspringningen. Alltså vi i kvartetten sprang rätt, men en bit framför oss stod en man med sin karta och sa att vi sprungit fel. Vi fattade alltså beslutet att lämna nerförsbacken och springa åt andra hållet. Vilket innebar, just det: Uppför! Vi kom ca 200 meter och så slutade den stigen med en utsiktsplats och stigen tog slut. Detta var ju inget problem för oss, eftersom vi var fast beslutna om att vi sprungit rätt. Alltså  försökte vi hitta en stig eller liknande som vi kunde följa.
När vi letat några minuter så beslöt vi oss att vi sprungit fel och att den andra vägen (där vi sprang först) var rätt väg.

Vår grupp splittrades mot slutet och jag och en av tjejerna drog iväg och lämnade de andra två, i kvartetten, bakom oss. Det gick fortare och fortare ju mer vi närmade oss mål. Jag kände att jag kunde springa ifrån henne hur lätt som helst. Vi kom in mot Bovallstrands skola, springandes skuldra mot skuldra, bra tempo. Svängde in på skolgården och där, tog banmarkeringarna slut... Jag stannade av lite och hon fortsatte rakt fram. Jag frågade några i publiken, -Var är målet? De pekade åt vänster, jag ropade på henne att vi skulle vänster. Hon väste några svordomar, jag var närmare målet än vad hon var. Men eftersom jag ibland är snäll, så väntade jag på henne. Ja vad tusan, har vi sprungit så långt ihop, ska man inte ta några billiga poäng i slutet. Vi fortsatte skuldra vid skuldra, jag stannade till lite halvt något steg innan målgång, hon slog mig med en sekund. Det var hon sannerligen värd!

I målfållan stod två Lonesommers och gratulerade mig, jäkla vad glad jag var. Det tyckte att jag såg sliten ut. Undrar var de fick det ifrån? Jag höll bara på i 6 timmar och 13 minuter...

Jag la mig ner på asfalten och vilade lite, när jag skulle sätta mig upp igen, så krampade det i benen. Jag kunde inte ens sätta mig upp. De två från Lonesome Runners tittade på mig och frågade om jag hade ont, sedan hånlog de. Jag såg mig omkring, alla flinade åt mig, där jag låg som ett kolli på asfalten.

Så vad har jag lärt mig av det här? 

1, Jag måste träna mer långpass innan #Ultravasan.

2, Ibland ska man skita i att läsa "varningstexter" och bara #JustDoIt !

3, Nu är jag Ultralöpare, efter att ha klarat av Sveriges, kanske, brutalaste terränglopp!

Skavsår

Nu är det bara 6 dagar kvar till starten i mitt första Ultralopp. Soteleden terrängmarathon, Here I come!
Under veckan som har gått har jag jobbat med korta distanser i skogen bakom knuten. Benen har känts stumma och andhämtningen har varit, ja det finns väl inget bra ord för att beskriva den. Jag har flåsat så att om någon mot förmodan hört det i skogen, säkert har funderat på om det är en brunstig älgtjur, som hen hör i skogen. Jag inser att med så lite tid kvar till race, så finns det inget förlorat träningspass som jag kan ta igen, jag kan inte göra om någonting. Nu får det bära eller brista!
Detta är ju den största tjusningen med löpning tycker jag. Strax innan start så har man ingen aning om hur man ligger till. Man vet bara att man kunde gjort saker och ting på minst tusen andra sätt, men nu är det för sent att ångra. Det finns inget " Gör om, gör rätt" Nu finns bara GÖR!

Idag gav jag mig av på det sista distanspasset, innan start. Jag ville inte ta ut mig för mycket och jag vet att när jag springer ett pass, så har jag svårt för att ta det lugnt och jag pausar aldrig! Igår kväll sa dock min älskade hustru att vi skulle åka till landet idag. Det passade ju synnerligen illa, med tanke på distanspasset. Hon kom då med den käcka idén att jag skulle springa till landet. Det var en grymt bra idé! Så idag har jag sprungit på 4 öar och åkt med tre färjor.

Efter 409 meter kom första
pausen/färjan.

Fixade en selfie någonstans
på Flatö.

Jag märkte redan efter ca 12-13 kilometer att allt inte stod helt rätt till. Ryggans axelremmar började skava mot halsen. (På bilden håller jag upp händerna och då ser ryggan väldigt tajt ut, men så är det inte i verkligheten). Även "midjebältet" som håller ryggan på plats runt den trinda magen, skavde in i ena sidan. Jag vet faktiskt inte varför, men det kändes inte bra. Fokus flyttades från löpningen till eventuella skavsår. Efter ett tag kom jag på förklaringen eller åtminstone tror jag att jag kom på den. Tröja som jag hade på mig är inte den som jag i vanliga fall har när jag springer med min älskade ryggsäck. Halsen är vidare på tröjan jag hade idag, vilket gör att ryggan kommer åt huden lite bättre. Tischans sidor har sömmar, som midjebältet trycker in i min svål. Men allvarligt, vad hade jag för val? Skulle jag ringa frugan och säga att du kan stanna och plocka upp mig när du ser mig på vägen (hon tog bilen till landet). Nej det där var aldrig något alternativ. Jag tuggade på och tänkte att imorgon på jobbet så får jag ha skjorta på för att dölja märkena på halsen.
Sådana där funderingar plus att ta selfies gör att tempot sänks något, därför missade jag den tredje och sista färjan med ungefär två minuter. Inte för att det gjorde något, jag var ute på ett långsamt distanspass med pauser. Så att missa färjan ingick nästan i planeringen :)

Sämre ställe att vänta på en
färja finns säkert, eller?

Dinglar med benen ovanför vattnet
och väntar på färjan  Malö-Orust.

Avslutningsvis vill jag vara alla löpare för backen upp från Ellös mot Varekil. Alltså jag tro att den backen uppfanns av någon ond demon som hatar löpare. Den är säker 2 km lång och den är brant, hela j-la tiden. Dessutom har de grävt ner den en liten bit. Allt för att vind inte ska kunna fläkta på dig när solen steker dig. I slutet av backen låg tempot säkert bort emot 8 min/km. kanske ännu långsammare... Kroppen bara sprutade ut det sista av vätskan som fanns kvar, det blev blöta svettspår i asfalten efter mig, jag lovar. 

Framme!
Under/efter duschen märkte jag att jag hade skavsår på bröstet (efter pulsbandet)
Bröstvårta vänster, gjorde lite ont och avslutningsvis så har jag lite skav på skinkorna
Jag gillar inte skavsår!