Le grand genomklappning

Denna veckan har varit lite speciell, måste jag erkänna. Vi blir allt som oftast smittade av träningens glädje och hur bra man mår av att träna. Är det inte under själva passet, så infinner sig euforin efter träningspasset. Våra vänner sprider gärna denna bild på bloggar (ja, jag är skyldig till det) facebook, Insta eller något annat socialt media. Det går liksom inte att värja sig mot det.
Så därför ser jag som min uppgift, åtminstone i detta inlägg, att berätta om att det faktiskt inte alltid känns så bra efter träningspasset.
I torsdags hade jag planerat ett lite längre pass. Ha i bakhuvudet att jag förra lördagen satte nytt årslängsta i terränglöpning med 25 km. Målet var någonstans runt 20 kilometer.
Jag tar det en gång till, Lördag 25 km (jag kände mig fräsch efter passet), måndag 6 km (kände mig pigg efter passet).
Så jag gav mig av på 20 km asfaltslöpning. Allt kändes underbart där jag sprang i resterna av orkanen Henry. Visst blåste det som tusan, men det var 18 grader och faktum är att jag hade medvind den största delen av sträckan (typ för första gången ever).
Passet genomfördes och allt igenom så kände jag mig bra. Undantaget efter 7 km, där jag helt plötsligt tappade all kraft därför saktade jag ner och återhämtade mig under 100-200 meter, innan jag tuggade på som vanligt igen.
När jag kom hem så kände jag mig inte mer sliten än vanligt efter ett långpass. Jag gick in och satte på ugnen, skulle äta hamburgare och pommes till middag. Uppdaterade på facebook om hur ljuvligt mitt pass varit, slängde in träningskläderna i tvättmaskinen och gick och duschade. Sedan var det in med pommes i ugnen och lite senare stekte jag burgare. Jag la upp maten på tallriken och sedan hände det...
Jag svettades och frös samtidigt, kände mig svimfärdig och ville kräkas.
Visst har jag varit med om detta några gånger tidigare. Efter några riktigt bra långpass när man tömt kroppen på energi. Men det här var på en ny nivå. Jag har aldrig mått så illa efter ett träningspass.

...eller så tar jag vilodag imorgon.

Maten fick lämnas, även om jag visste att jag var tvungen att få i mig energi.
Gick och la mig på soffan och hade fullt upp med att leva, kändes det som. Efter någon timme, var jag uppe och kräktes upp det vatten, som jag satt i mig efter träningspasset. Ytterliggare en halvtimme senare var det dags för diarrén.
Efter ungefär tre timmar, var allt som vanligt igen. Jag drack en kopp te med honung (socker) och lite vatten. Klämde i mig en hamburgare och kände att livet långsamt återvände.
I morse sa min fru att jag inte fick ge mig ut och springa idag (vilket jag inte har någon plan på att göra). Hon sa även att jag såg allt annat är trevlig ut igår vid middagsbordet.
-Du såg ut som ett lik. Helt jäkla vit i ansiktet förutom de lila läpparna. Gör aldrig om det!
Ja, så ibland kan träningen leda till andra saker än glädje och harmoni, ibland blir det inte whoopwhoopdetgårbranu, ibland blir det kräks och diarré också.
Imorgon är det lördag, då planerar jag ett lugnt återhämtningspass på max 7 km. Vi får se om min älskling släpper iväg mig. Just nu kollar hon livförsäkringar, tror jag :)